måndag 20 november 2017

Idag ser jag fram emot -





- kvällens föreställning av National Theatres uppsättning av Stephen Sondheims FOLLIES, på Bio Rio.


Från National Theatres hemsida: 
Follies
New York, 1971. There’s a party on the stage of the Weismann Theatre. Tomorrow the iconic building will be demolished. Thirty years after their final performance, the Follies girls gather to have a few drinks, sing a few songs and lie about themselves.

Including such classic songs as Broadway Baby, I’m Still Here and Losing My Mind, Stephen Sondheim’s legendary musical is staged for the first time at the National Theatre.



 Från Bio Rios hemsida:


Stephen Sondheims legendariska, briljanta musikal är en visuell och musikalisk fröjd, som sätts upp för första gången på National Theatre. Vi är väldigt glada att kunna visa denna efterlängtade föreställning på vår bioduk.
New York 1971. Det är fest på Weismann Theatres scen. Imorgon ska den ikoniska byggnaden rivas. Trettio år sedan deras sista föreställning träffas Follies-flickorna igen för att ta ett par drinkar, sjunga några sånger och ljuga om sig själva.
Rollerna som de magnifika Follies görs av Imelda Staunton (Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harry Potter-filmerna, Vera Drake) Tracie Bennett (Shirley Valentine, TV-serien Coronation Street) och Janie Dee (Me and Orson Welles), tillsammans med en ensemble med 37 skådespelare och en 21-mannaorkester.
Steven Sondheim har vunnit Oscar, Tony, Grammy och Olivier-priser. Bland hans verk återfinns bland annat A Little Night MusicSweeney Todd och Sunday in the Park With George.
Regi: Dominic Cooke
I rollerna: Tracie Bennett, Janie Dee, Imelda Staunton
Språk: Engelska (svensk text)
Beräknad längd: 2 tim 35 min (utan paus)
Visas: 20 okt kl 19.30 och 27 okt kl 19.30 (föreställningen visas inspelad från 16/11 2017)
Biljetter: 220 kr 
Boka och köp biljett
Du kan boka och köpa biljetter till föreställningarna här på Rios hemsida eller i Rios biljettkassa.  Bokade biljetter ska vara betalda senast 2 veckor efter att du genomfört din bokning. Avbokning sker automatiskt om bokningen ej är betalad vid denna tidpunkt. Bokar du biljett när det är mindre än 2 veckor kvar till föreställningen så går det bra att hämta ut biljetten i biljettkassan senast 1 timme innan föreställningsstart. 
SCENMÅNDAG -Sätt guldkant på måndagarna i Rios Bistro! Måndag är Rios scenkonstdag när bion och bistron bjuder in till scenkonst på bioduken och specialkomponerad meny bestående av dryck (öl/vin/bubbel), en mellanstor varmrätt och en dessert till mycket förmånligt pris. Sittning i Bistron från kl 17. Varmt välkommen!

torsdag 16 november 2017

LINDA, av Penelope Skinner, en reading på Playhouse Teater, föreställning 65, 7/11 2017.




Medverkande: Yosefin Buohler, Yngve Dahlberg, Emily Faris, Elisabet Klason, Stefan Marling, Ellinor Olmarken, Fanny Rosén och Johan Westberg Laudahn. 

”Some things are not forgiveable,” säger Blance Dubois i Tennessee Williams’ LINJE LUSTA. ”Deliberate cruelty is not forgiveable.”
Jag skulle nog kunna gå ett steg längre och säga att jag nog har ganska svårt att förlåta omedveten grymhet, grymhet i förbifarten, grymhet av dumhet, av brist på medlidande och empati.

Men jag vill inte börja så. Jag vill börja såhär:

”Det händer något underbart i Stockholm, några gånger om året. Människor samlas i ett stort rum för att lyssna och läsa, och tillsammans uppleva och upptäcka. Det kallas En Reading, och det händer på Playhouse Teater.

Om du skulle kollat på min Instagram Story klockan 15:00 den här dagen, så skulle du se mej säga: ”I’ve just finished writing about OEDIPUS/ANTIGONE, posted it on my blog, and for the first time in about three months, I have no theatre writing that needs to be done. I’m not even gonna go to the gym this evening: I’m gonna read and watch documentaries on Youtube.
I nästa story, fem minuter senare, låter det lite annorlunda:
”Okej, so I just realized that I got a reading to go to, tonight, at Playhouse Theatre, so I guess I’ll just have a couple of hours until I hava some new theatre writing to do.”

För de här pjäsläsningarna på Playhouse Teater är något jag inte vill missa. De tillhör höjdpunkterna i mitt teaterliv. Det kanske låter som om jag tar i, men jag ser verkligen fram emot dom. Det är nästan så att jag i många fall föredrar en reading framför en fullskalig produktion. Regissören har inte konstlat till det, brett ut sej, tagit över, tolkat och vinklat, och skådisarna känner sej ofta fria att bara upptäcka, inte prestera. Det finns en total respekt för det skrivna ordet. 
Det är ofiltrerad, okonstlad teater.

”Ska vi sitta tillsammans?” frågar jag min kompis Seger Kvarn, när vi går in i salongen. Vi har inte kommit tillsammans, utan träffades av en händelse ute i foajén. 
”Absolut,” svarar han.
Det är ganska mycket folk. Nej, det är mycket folk. Teatern har precis nyligen börjat ta betalt för de här kvällarna, och jag var rädd att den plötsligt kostnaden skulle göra att folk uteblev, men det är snarare tvärt om: deltagandet har ökat.
”Ska vi sitta långt fram?” frågar jag, när liksom guidar honom nedför trapporna. 
”Absolut. Längst fram?”
”Nja, kanske här?” Jag gestikulerar på andra stolsraden med handen som håller min ryggsäck. 
Vi går in i raden. Sätter oss. Fotar och instagrammar.

På scenen står nio stolar i bredd, i en svag båge. Framför varje stol står ett notställ, med ett manus. På åtta av notställen sitter ett A4-dittejpat, alla med olika, står tryckta namn: LINDA, NEIL, AMY, DAVE. Vanliga namn, namn som i sej är lätta att glömma, blanda ihop, missuppfatta. Det är ett bra grepp, speciellt eftersom det är en så stor ensemble: flera gånger under läsningen, speciellt i början, söker jag med blicken för att informera mej om vem det är man talar. Det är lätt att lära sej vem som är vad, hur dom ser ut, det är lite svårare att komma ihåg vad dom heter. 
Den nionde stolen, den längst till höger, har ingen lapp med namn. Det är här, förstår vi, som varit med förut, som regissören ska sitta. 
”Min regi,” förklarar han lite senare för publiken, när alla medverkande har kommit in och tagit sina platser, ”har mest bestått i att jag har sagt ’Tala högre. Och fortare.”

Jag hade väntat mej en pjäs som stampar lite på en väl upptrampad plätt, där en högst kompetent och heroisk protagonist motarbetas av män, men istället är det en pjäs om kvinnor med inbördes konflikter som inte är orsakade av män, och där de manliga rollerna är ganska marginaliserade, och det feministiska ligger kanske i just det att man bara har vänt på steken: man är postfeministisk. Detta är inte en pjäs där kvinnor ställs i förhållande till män, jämförs, värderas utifrån någon norm. 

Det handlar om Linda, spanska för Den Vackra, en medelålders kvinna som jobbar på PR-avdelningen på ett skönhetsföretag, och som har vunnit priser för sitt arbete, men som nu, plötsligt, upptäcker att hennes ställningar hur ruckats: hennes senaste pitch, en reklamkampanj för en föryngringskräm riktad uteslutande mot äldre kvinnliga klienter, var det ingen som nappade på, och hon ska istället tjäna som resurs åt en nyanställd, 25-årig PR-kvinna, vars pitch företaget gillade.
 Hon är gift med Neil, en lärare, som också har en hemmastudio i en utflugen dotters rum, en dotter som sen dess har flyttat tillbaka hem, och delar nu rum med sin yngre syster. 

Jag har varit på ganska många readings, och detta var en av de mer minnesvärda, kanske för att den var så lång att vi tog en paus, kanske för att jag hade förväntat mej en mer banal, mer tillrättalagd historia, medan det här var mycket mer sammansatt, mindre tillrättalagd pjäs, ganska svårt att överskåda, smälta, och analysera.  Jag kände mej utmanad, fascinerad, för jag visste inte vad jag skulle tycka, och vad man ville säga.

Antagligen är det för att jag är man, låt oss säga att det är därför, men jag har lite svårt för att säga vad som definierar en feministisk pjäs. Är en pjäs feministisk om dramatikern är kvinna? Om hon är självutnämnd feminist? Kan en man skriva en feministisk pjäs? Måste det vara en pjäs där huvudrollen är en kvinna, och måste den kvinna ha rätt, måste hon slåss för den ”goda saken”?
Är det en pjäs som klarar Bechdel-Wallace-testet? Som TRE SYSTRAR, ANGELS IN AMERICA, och GLASMENAGERIET?
Är det pjäser som en feminist skulle vilja spela i, eller regissera? 
Och om man säger att det är en pjäs som visar hur kvinnor marginaliserat och den patriarkala strukturen framhålls, då skulle jag nog säga att det finns en jäkla massa feministisk dramatik. 

Efter pjäsläsandet håller Playhouse Teater alltid  en kort diskussion, där vi i publiken och skådisarna får ventilera. Jag tycker mycket om dessa samtal, även om jag tycker att tiden aldrig riktigt räcker till: ofta hinner diskussionen inte komma igång. Vi bara skummar: någon säger att dom tyckte det var en bra reading, eller en bra pjäs, nån annan säger att skådisarna imponerar med sina språkkunskaper, nån annan kommer med konstruktiv kritik av hur dom tycker pjäsen skulle kunnat förbättras, men vi hinner aldrig komma till insikter, frågor, till en diskussion.

”Eftersom det är en så lång pjäs har vi i stort sett bara hunnit läsa igenom den två gånger, och inte riktigt hunnit prata om den,” reflekterar Björn Lönner, kvällens regissör och moderator, ” så detta blir första gången som vi också säger vad vi tycker och tänker… Har ni några spontankommentarer?”

En äldre man längst upp räcker upp handen och berättar att han känner sej träffad av berättelsen om kvinnligt åldrande, att han, trots att han är en man, känner igen sej. 

”Jag skulle vilja säga att jag absolut inte håller med föregående talar,” replikerar en annan man triumferande, några rader ner. Han tar en kort paus, som för eventuella applåder, och sen fortsätter han att förklara för oss varför den äldre mannens upplevelse är felaktig. Den här pjäsen handlar inte om manligt åldrande. Kvinnligt åldrande, kontra manligt åldrande, procentsatser och siffror forsar fort ur hans mun. Floskler och fakta flyger fram, allt understött av subjektivt utvald statistik. 
Ibland önskar jag att de här vita grabbarna som kallar sej feminister tog ansvar för sitt maskulina privilegium och bara höll käften. Det är som om dom inte inser ironin i att en cis-man mansplainar feminism och patriarkatet till en publik mest bestående av kvinnor.
Han hade helt missat att vi var där för att diskutera, dela med oss, inte läxa upp. 

Givetvis kan inte heller några av de kommande talarna låta blir att dra sitt strå till pennalismen, som om frågan som hade ställts var: Tycker du pjäsen handlade om kvinnligt eller manligt åldrande?

Vad som irriterade mej mest var att den äldre mannen verkligen verkade ha upplevt något, blivit påverkad, känt sej personligt träffad, medan hans belackare bara hade sett vad de velat se, inte ifrågasatt, eller funderat på vad pjäsförfattaren velat säga, och om de höll med. De verkade ha läst att dramatikerna var en kvinna, att pjäsen var feministisk, och det räckte nog för dom. Dom såg vad dom ville se. De var inte här för att diskutera dramats meriter, eventuella tolkningsmöjliogheter och om de har haft några insikter eller upplevelser. 

Jag, som hade tänkt - som jag alltid tänker - att jag skulle hålla klaffen och istället lyssna, kan inte låta bli att slänga ut en fråga om huvudrollen: Jag hade svårt att se henne som en ofelbar hjältinna, var hon ett offer, eller borde hon agerat annorlunda? Hur såg de andra på henne? 
En kvinna några rader bakom mej förklarar för mej att allt inte behöver vara svart eller vitt, att en pjäs inte behöver ha alla svar, och hon avslutar med att förklara för oss alla att det är en väldigt bra pjäs. Jag fick ett starkt intryck av att hon liksom hade godkänt den.

När jag cyklar hem genom Stockholmsnatten, försöker jag sammanfatta, formulära, och klargöra, för mej själv, vad det handlade om, och vad jag tyckte. 

Det är lite av en melodram, med mordförsök, självmord och otrohet, lite som ett slags salongsdrama av Ibsen, men med förskjuten utsiktspunkt. 

För några veckor sen skrev en kvinnlige reporter på Dagens Nyheter en artikel med rubriken Först när äldre kvinnor anses attraktiva kan vi nå jämlikhet. Bredvid var ett foto på en äldre journalist som inte verkade vilja uppfattas som vidare utseendeintresserad. Jag önskar nu att jag hade läst vad hon skrev, men det var en sån där artikel som tidningen tar betalt för, så jag bara gjorde en skärmdump, mest för att det hela såg lite komiskt ut.
Det lät väldigt konstigt. Att kvinnor och vissa andra män tycker att äldre män är attraktiva är ju varken de äldre männens förtjänst eller fel. 
Som Platon sa: Beaty lies in the eyes of the beholder.
Kan man kräva att få bli betraktad som attraktiv? Är det en rättighet? 
Är det ens eftersträvansvärt?

Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt. Det är få människor som klär upp sej i ensamhet. Visst, dom kanske har ett slags kostymrep hemma på kammaren, men målet, för majoriteten, är väl att synas?

Linda pratar om att hon, som äldre kvinna, inte tänker tillåta att hon blir osynlig, men jag upplever det som att hon menar att hon inte vill bli osynlig för män. Hon säger att hon saknar visslingarna från byggarbetsplatser, något som för våra svenska öron, i internethaglet av #metoo snarare skulle klassas som sexuella trakasserier än manlig uppskattning. Reklamkampanjen som hon pitchar, och som nobbas och får henne att börja spåra ur, var för en anti-åldrande kräm riktad till kvinnor över 50. 
Att åldras, att se äldre ut, fastslår man, är något negativt. Du är inte bättre än du ser ut. Inte direkt en åsikt som stärker kvinnor, unga som gamla, tänker jag.

Hon har bantat i hela sitt liv, skryter hon, och hon kommer fortfarande i samma kläder som när hon var ung, och hon säger till sina döttrar att de är vackra precis som de är.
”Jag vill inte höra att jag är vacker,” säger den yngsta, ”jag vill höra att jag är bra.”

Jag skulle vilja tycka om Linda, rollen, personen, men jag gör det inte. Den lilla stund jag ser av normalt familjeliv tycker jag hon bara pratar om sej själv. Döttrarna, som båda har problem, verkar mest irriterande, för att dom inte följer den väg hon stakat ut åt dom. Jag upplever henne som självupptagen och självgod. Jag skulle vilja respektera henne, men jag gör inte det heller. Jag irriterar mej på henne på samma sätt som Kung Lear irriterar mej: de är så naiva, självupptagna  och omdömeslösa. Hon gräver på något sätt sin egen grav: hon tror sej sitta så säkert på jobbet att hon tror att hon inte behöver följa direktiv, trots upprepade bevis på motsatsen. Hon signerar tidslistor utan att kontrollera dom, och missar felaktigheter för att hon får komplimanger av en underordnad, yngre man.

Det är också intressant med de val som dramatikern inte har gjort vid pjäsens konstruktion: Linda är inte Lear;  hon är inte chef för ett eget företag ur vilket hon blir utmanövrerad: hon är en anställd på ett kommersiellt företag, och borde vara väl medveten att hon kan avskedas. Hennes antagonist är inte en man, utan en annan, yngre kvinna, som inte har en sexuell relation med den manlige företagsledaren. Linda anser också att hon hjälper och styrker kvinnor, men företaget hon arbetar på, och som hon helhjärtat marknadsför, säljer föryngrande skönhetsprodukter till kvinnor, och det nämns ingenstans att produkten i sej, föryngringskrämen, skulle vara mer effektiv än något annat som kan köpas och smetas i fejjan. Det är marknadsföringen, sättet man försöker nå kvinnor, sälja sin produkt, som har en feministisk vinkling, inte produkten i sej. Lite som:

Kvinnor är lika starka, om inte starkare, än män. 
Köp Suffragette, våra feministiska epileringskräm.

Linda framställs varken som kvinnan som har allt, eller kvinnan som försöker få allt: hon är kvinnan som tror att hon har allt.
Kanske är det så att hon har kämpat så hårt för att komma dit är att hon inte kan acceptera att hennes döttrar inte är lika starka, lika framgångsrika, lika drivna. Hon är full av goda råd hur hon tycker de ska agera, men inte mycket medkänsla för hur de mår. Hon har lösningen, men inte empatin. 

Jag undrar om jag, bara för att jag på flera ställen läst att detta var skrivet av en feministisk dramatiker, trasslade in mej, försökte läsa in sånt som inte fanns, försökte göra en onödigt enkelriktad tolkning? Jag undrar hur jag hade reagerat första gången jag såg ONKEL VANJA, om någon sagt att vi skulle se en i första hand antirasistisk pjäs? Eller om någon förberett mej på att DEATH OF A SALESMAN var antihomofobisk? Om jag trott att  THE IMPORTANT OF BEING ERNEST var skriven som ett svar på transfobi, eller att PYGMALION handlade om pogromer? 

Vad hade jag läst in, och vad hade jag missat?


Inför och under det här orerandes har jag bland annat läst följande: 











Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


OIDIPUS/ANTIGONE, ett genrep, på Dramaten:

Spelstilen är vad jag skulle kalla återhållen. Inga onödiga åtbörder, inget travande fram och tillbaka, ingen spelad naturalism.
Varje rörelse blir betydelsefull, varje riktning, varje ord, blir relevant. Här finns inget futtigt, inget fånigt. Allt är viktigt, allt har värde. Det lilla blir monumentalt.
Som Gwendolen säger i Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, vilket sen upprepades av Willy Wonka: 
”The suspense is terrible. I hope it lasts.”


SANNINGEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Skådisarna, som inte är dummare än att dom inser att det är drömläge, att målet är fritt, att banan är borstad - jag tror jag är ute och trampar i nån slags curling-metafor här - och dom gör det där dom gör så bra - dom spelar skjortan av varandra. Dom missar inte en passning, tappar inte en boll - vad är det med mej och sporttermer idag? - men tar heller inte i för hårt och spelar över. Långsamt, nästan omärkligt, avslöjas lager efter lager i en verklighet som hela tiden förändras. Vad är egentligen sanningen, och vad, i sej, är en sanning?"


DRACULA på Kungliga Operan:

Du vet hur du som liten kunde få en tillrättavisning som kändes helt orättvis, men du tog den, för du var barn och dom var vuxna, dom hade makt och du var maktlös, och detta var bara ett av alla andra övergrepp du dagligen utsattes för?
Jag hade glömt bort hur det kändes.
”Vem faan tror hon att hon är?” fullständigt frustade jag till mina vänner, när det äntligen blev paus. 
”Vem?”
”Dirigenten?”
”Ja, vad var det med henne, hade hon en dålig dag, eller?”
”Usch, ja!”
”Fy!”


onsdag 15 november 2017

Stina och Ylva Ekblad som systrar i gästspel från Finland på Dramaten



De langerhanska öarna av Susanne Ringell är ett gästspel från Klockriketeatern i Finland med Stina Ekblad och Ylva Ekblad i rollerna. Nyskriven finländsk dramatik på svenska, som tar upp existentiella frågor i en enaktare. Ges på Lilla scenen 9 och 10 december. Biljettsläpp onsdag den 15 november klockan 12. 
I pjäsen möter vi två systrar i ett hotellrum. De har varandra, men det är också det enda de verkar ha och vara säkra på.
– Pjäsens bärande tema är förlust, förlust av mening och sammanhang. Tonen är poetisk, ofta vemodig men också halsbrytande associativ och respektlös i förhållande till givna sanningar och konvenansens regler. Systrarna vill inte vara papegojor, de säger sig hellre utbyta tankar än åsikter, hellre samtala än diskutera. De kämpar. De längtar, de försöker bryta sig ut. Deras saknad och längtan är besläktad med den som ofta finns i Tjechovs pjäser, som de också berör, säger dramatikern Susanne Ringell.
De langerhanska öarna är ett inre poetiskt – och politiskt – drama skrivet med systrarna Ekblad i åtanke.
Premiären ägde rum den 27 september i Louhisalen i samarbete med Esbo stadsteater. Därefter har uppsättningen varit på turné med föreställningar på Wasa Teater, Åbo svenska teater, Nationalteatern i Helsingfors och nu Dramaten i Stockholm.

Medverkande
Stina Ekblad
Ylva Ekblad

Text Susanne Ringell
Regi Ulrika Bengts
Scenografi Katrin Brännström
Kostym Linn Wara
Musik Peter Hägerstrand
Ljus Mari Agge
 

Biljetterna släpps till försäljning onsdagen den 15 november klockan 12.
9 och 10 december, Lilla scenen

tisdag 14 november 2017

Andrew Lloyd Webbers musikalversion av Wilkie Collins bok THE WOMAN IN WHITE kommer till Charing Cross Theatre.



THE WOMAN IN WHITE
Acclaimed director Thom Southerland (Titanic, Grey Gardens, Ragtime) will direct the first ever revival of the Tony and Olivier Award-nominated musical, The Woman in White, with a revised score by Andrew Lloyd Webber and lyrics by David Zippel. A tempestuous tale of love, betrayal and greed, The Woman in White is a wildly exciting romantic musical adapted from Wilkie Collins’ haunting Victorian thriller of the same name.
 
Teaser trailer
Walter Hartright’s life is changed forever after a chance encounter with a mysterious woman, dressed in white, desperate to reveal a chilling secret. When he takes up his position as drawing master to the beautiful Laura Fairlie and her half sister, Marian, he sees in Laura’s face an eerie reflection of the forlorn woman in white. Walter and Laura’s feelings for each other are thwarted by her engagement to the sinister Sir Percival Glyde. What is the connection between, Laura, Sir Percival, and the woman in white? Can true love prevail?

CHARING CROSS THEATRE
Featuring one of Andrew Lloyd Webber’s greatest and most romantic scores, The Woman in White premiered in the West End in 2004. Now, in its first major revival, Andrew Lloyd Webber and David Zippel have revisited their original work to refresh the storytelling for a new generation of theatergoers.

Biljetter hittar du HÄR.

Ny reading på Playhouse Teater: Erica Sheffers pjäs The Fundamentals, måndag 4 december kl 18.30

Från uppsättningen av The Fundamentals på Steppenwolf Theatre, Chicago.
Från deras pressrelease: 

ATT KLÄTTRA I HIERARKIN – TILL VILKET PRIS SOM HELST?
Varmt tack alla som besökte vår reading av LINDA och bidrog till en riktigt härlig kväll – vad roligt att ni tycktes lika förtjusta i pjäsen som vi! Nu är det dags för årets sista reading: Erica Sheffers pjäs The Fundamentals, måndag 4 december kl 18.30 – varmt välkomna! 

Millie arbetar sedan nio år tillbaka som städerska på ett av New Yorks finaste lyxhotell. Plötsligt öppnas en möjlighet att klättra i hotellhierarkin; en administrativ tjänst uppe i kontorskorridorerna ska tillsättas. En värdefull möjlighet för Millie att säkra sin familjs framtid – men också ett dilemma: Vad och vem är hon beredd att offra på vägen? Ska hon vara lojal med sina kollegor och riskera att gå miste om möjligheten eller ska hon avslöja fifflandet som pågår bland personalen för att säkra sin egen karriär?

"It's a deliciously cynical twist that would do David Mamet proud"
– Chicago Reader

"Quite funny, especially when skewering the hypocrisy of corporate culture"
– Theatermania

"A biting and wholly entertaining play"
– Broadway World

Readingen framförs på engelska, direkt från originalmanuset.

När: Måndag 4 december kl 18.30. Readingen pågår till ca 20.45, inklusive en paus. Därefter publiksamtal för dem som vill.

Var: Playhouse Teater, Drottninggatan 71

Biljetter: 100 kr 

Andreas T Olsson i nyskriven monolog av Niklas Rådström

Från Dramatens pressrelease:

Vad är poängen med livet om dess enda mål är att vi en gång ska dö? I Niklas Rådströms nyskrivna monolog, om livet och hur det slutar, ryms komiska infall, överrumplande vändningar och poetisk fantasi. För regin står Stefan Metz. Urpremiär den 17 november på Målarsalen. 
”Och så rusar döden upp i dörröppningen ur det av framtidens rum som rymmer allt aldrig utfört.”
(Ur pjäsen).

– Den första existentiella fråga vi människor ställer är ofta: Vad är meningen när vi ändå kommer att dö? Jag minns fortfarande när den undran kom till mig i tioårsåldern. Detta underbara liv som givits oss och denna rika värld att upptäcka, bara för att tas ifrån oss. Så vad är meningen egentligen? säger Niklas Rådström om sin text.
– Niklas monolog är något av det vackraste och smärtsammaste jag någonsin har läst. Det är en både ömsint och argsint text som med dödsföraktande humor går i dialog med evigheten, säger Andreas T Olsson som medverkar på scenen.
På vilken spelplats utspelar sig egentligen våra liv? Är vi på en brottsplats, uppslukade av en valfisk eller på en teaterscen i världen? Och hur slutar egentligen våra livsberättelser, med ett åsknedslag eller en suck?

Andreas T Olsson, just nu romanaktuell med Sista gästen, fick sitt genombrott med monologen Sufflören och är ständig ledare för publiksuccén Improvisation på slottet.  Han framför nu denna nyskrivna monolog av Niklas Rådström som med humor, poesi och ett lekfullt allvar kretsar kring livets enda riktigt avgörande fråga: vad är egentligen meningen med allt?


Av Niklas Rådström
Med Andreas T Olsson
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Magnus Andersson
 

Urpremiär den 17 november på Målarsalen

måndag 13 november 2017

Early Bird-erbjudande från Teater Giljotins NÅGON KOMMER ATT KOMMA av Jon Fosse


Från Teater Giljotin: 
KÄRA VÄNNER!
Nu är det 2 veckor kvar till premiären av Någon Kommer Att Komma av Jon Fosse och på grund av stort publiktryck har vi släppt ytterligare föreställningar i december månad. Så passa på att boka dina biljetter redan idag!
 Som earlybird får ni som är Teater Giljotins vänner dessutom 20 % rabatt om ni köper biljetter innan 20 november.

OM JON FOSSE

"Jag vet ingen nu levande dramatiker som talar lika personligt till mig och ställer lika centrala frågor om teaterns väsen." Leif Zern från boken "Det lysande mörkret." Fosse har under årens lopp mottagit 18 utmärkelser för sitt författarskap, däribland Svenska Akademiens Nordiska pris (2007) och Nordisk Rådets Litteraturpris (2015). 
LÄS MER HÄR
1. Välj föreställningsdatum
2. Välj antal biljetter
3. Tryck på reservera mina biljetter
4. Nu kan du fylla i rabattkoden: 135621
5. Tryck använd rabatt och avsluta ditt köp

Vi ses i teatersalongen!:)