torsdag 20 juli 2017

Idag ser jag fram emot -


- att gå till Bio Rio och se Live-sändningen av National Theatres uppsättning av Tony Kushners ANGELS IN AMERICA, par 1: Millenium Approaches. Den är tre timmar och 45 minuter lång, med två pausa, och jag hoppas så på att jag får en bättre upplevelse än när jag såg Richard Günthers uppsättning på Stockholms Stadsteater 1995.


Från Originaluppsättningen på Broadway 1993:


Nations Theates trailer: 

tisdag 18 juli 2017

FLAGGAN I TOPP, genrep i Kärrtorp, föreställning 40, 16/6 2016


Bearbetning & Regi  Adde Malmberg Manus – Franz Arnold & Ernst Bach Förlag – Arvid Englind AB, Producent – Johan Von der Lancken,  Exekutiv producent – Vicky von der Lancken, Scenograf – Magnus Ahlström Kostymdesign – Camilla Thulin Mask- och perukdesign – David Julio, Marknadsförare & Projektledare– Annika Torstenson & Johanna Cervin, Foto – Mats Bäcker, Grafisk design – Therese Sandström   PR – Rickard Werecki Lycknert, Produktionsbolag Teatersviten, Med Robert Gustafsson – Per Svensson- Allan Svensson – Rachel Mohlin – Jeanette Capocci- Andreas Nilsson – Nadine Kirschon Blanck – Siw Erixon

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.
”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.

En av mina favoritfilmer är The Ritz, med ett manus av Terrence McNally som bygger på hans pjäs. Nej, nu ljuger, jag, det är inte min favoritfilm, det är den film som innehåller en av mina absoluta komediprestationer. Rita Moreno, i rollen som Googie Gomes, snor varenda scen hon är med i, utan att det verkar som om hon anstränger sej. Hon bara är. 
Jeanette Capocci är lite likadan. Här spelar hon husets hus, och hon behöver bara gå in genom en dörr för att jag och Lady Lake ska börja fnissa. Jag vet inte hur hon gör det, och jag vill inte veta. Men nånstans borde dom uppkalla en teater efter henne. 

Ofta kan äldre farser vara ganska pratiga och planlösa, som Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, Noël Cowards HAY FEVER, PRESENT LAGUGHTER och BLITHE SPIRIT, eller Brandon Thomas CHARLIES TANT, där det är väldigt mycket set-up innan man börjar smasha in bollarna, och även då krävs det för det mesta att humorn i sej är så ogrundad i situationen att skådisarna måste gå in rent clowneri. 
Här är det inte alls så, vilket får mej att under första akten börja fundera om detta är ett nyskrivet verk. Det är för effektivt, på något sätt, i sitt berättande. Man använder sej av samma beprövade ingredienser, som otrohet, svartsjuka, lögner och lidelse, men har på något sätt lyckats koka ihop en helt ny soppa.
Skådisarna kan lita på humorn, kan luta sej tillbaka mot en dramaturgisk medvind, utan att behöva fjanta till det. 

Vi är ute i Kärrtorp, på turteatern, och ser en repetition av en föreställning som repas i Stockholm, men som kommer att spelas på Krusenstjernska Gården, i Kalmar. Det här är det tionde året man gör en sån här produktion, och jag vet, från mina föräldrar, som bor i området, att man lokalt är väldigt stolt över dessa uppsättningar. 
Och det borde man vara, det fanns ingenting så här påkostat och proffsigt när jag bodde där nere: det enda jag minns är nyårsrevyer, historiska slottsspel, och att riksteatern ibland gjorde besök med så konstnärligt förvirrade produktioner att jag alltid kände mej riktigt, riktigt dum efteråt. 

Det utspelar sej i ett luftigt, ljust vardagsrum i en sekelskiftesvilla i Kalmar, inredd lika mycket i Carl Larssonstil som i jugend: vitmålade, rakryggade karmstolar med gulddetaljer, palmer i vita krukor på piedestaler i välvda nischer, lampetter med frostade porslinskupor, lindblomsgröna tapeter inramade av smala olivgröna trälister, och givetvis - eftersom detta är en fars - en massa dörrar. Några skjutdörrar leder in ett bibliotek, någon annan leder ut i en hall, med det är tre eller fyra dörrar till som jag inte har en aning om vart dom leder.

Det handlar om en man och en kvinna som just ska fira sin första bröllopsdag, när han av sin advokatvän får veta att en person ur hans förflutna söker honom, just idag, när hans svärmor och svärfar är på väg. Hur ska han lyckas smita iväg utan att berätta sanningen för sin fru, hennes väninna, och sina svärföräldrar? Han hittar på en vän att besöka, en känd författare, utan att veta att personen bakom pseudonymen redan befinner sej i huset… 

Kostymt är det väldigt intressant, nästan lyxigt snyggt, speciellt vad gäller kvinnorna, som var för sej representerar ett decennium från förra seklets början: Mamman är klädd i pepparkaksbrun linneklänning med vita detaljer och spets vid byst och handled, med smal midja, utsvängd klänning, fokus på bröst och bak, och med  en frodig belle epoquefisyr: en vågvolme av hår, uppsvept i en slags pompadourlik maräng. Dottern är klädd i första värdskrigets snävare siluett, i duvblått, tunnt ylle, men med sobrare, manligare detaljer, och har även hon uppsatt hår, men i en inte fullt så pompös frisyr, utan i en stil jag kallar can-can-knut.
Så har vi den högst moderna väninnan, flapper-flickan; i raka linjer, kort page, kort klänning i tunt, ljusgrönt tyg i veck och volang med vita pärldetaljer.
Det här är designglädje, och det gör mej mycket glad, för det hade varit så enkelt att bara sy upp något stormönstrat i bomull, för ingen förväntar sej ambitiösa, tidstrogna kostymer i en fars.

Förr i tiden var det ganska vanligt att den här typen av uppsättningar hade en rolig roll: en känd person som hade clownrollen, en Nils Poppe, och dom andra skådisarna var liksom där som bollplank, för att ha något att studsa skämten emot, inte mycket mer än pappdockor.
Vanligtvis satt man bara och väntar på att komikern skulle komma in, men här finlirar man på så hög nivå att jag hinner glömma bort att vänta, jag är så underhållen att när väl Robert Gustafsson dyker upp, då är det mer i form av parmesanen på pasta puttanesca - för att inte säga grädden på moset - och trots att jag egentligen vet att han ska komma, så blir jag ändå glatt överraskad. 

Vad jag älskar med föreställningen är att det är tänkande teater: det finns inga logiska luckor och ingen behöver spela dum, det är vansinnigt roligt ändå, och man agerar nästan som om du och jag skulle göra, om våra liv vore lite roligare. 

Och nej: det är inte en nyskriven pjäs. Den skrevs redan 1926. 
Men det här är en fantastiskt bra bearbetning.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, på Dramaten: 

"Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism."


KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.


I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 



måndag 17 juli 2017

PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, Dramaten, föreställning 39 8/6 2017


Av Rainer Werner Fassbinder, Regi Sunil Munshi, Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom, Ljus Linus Fellbom, Kostym Camilla Thulin, Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Översättning Lars Bjurman. Med Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff

Du vet hur man ibland känner igen sej i olika konstnärers verk, hur en fras av Tennessee Williams kanske klingar rent och sant, hur man möjligen föredrar John Singer Sargent framför Francis Bacon, eller hur man verkligen känner igen sej i  Filifjonkan, eller Gafsan, eller Mumintrollet?  Det är inte bara det att man förstår dom, det går lite djupare, man relaterar till dom, sympatiserar, för dom talar ett språk man begriper. 

Jag känner inte alls igen mej i Rainer Werner Fassbinders värld, jag kan inte relatera till hans dramatis personae, hans tematik eller historier. För mej är hans universum, personerna och planerna i den, som en kinkigare och mindre fluffig version av något av Kristina Lugn, någon som jag heller inte förstår. 

Det här handlar om modeskaparen Petra Von Kant, mamma, änka, och ex, som av sin väninnna presenteras för Karin, en ung kvinna nyss hemkommen från Australien, och Petra blir omedelbart förälskad i henne. 

Pjäsen kom 1971, och jag antar att Fassbinders beslut att plantera pjäsen i modevärlden mest bara var ett estetiskt intressant beslut, en ovanlig omgivning med en möjlighet till intressant kostymering.
För det handlar inte om kläder eller design, och några år senare kunde Petra von Kant kanske ha varit en variant på Jackie Collins, eller en berömd illustratör. Hennes yrke har bara funktionen att ge henne en värdig sysselsättning, glamour, självständighet och god ekonomi. 
På den tiden, när pjäsen skrevs, innan H&M, innan designermärken och globala modehus, så var det inte ovanligt med små modehus och ganska lokalt framgångsrika designers. Tänk Mah-Jong eller Inger Svenneke, stora, men inte världsberömda, men när man nu ställt föreställningen i modern tid uppstår en massa frågor.
Publiken vet mer om den här världen, tack var filmer och teveserier som Djävulen bär Prada, Absolutely Fabulous, Americas Next Top Model, och Altmans Prêt-à-Porter.
Det är svårt att peta in Petra i dagens instagramstressade, pinterestpressade modevärld, vilket gör att jag sitter och funderar på om Petra är en bra designer, och hur framgångsrik hon är. Hon verkar inte jobba inte mycket, men har ändå råd att leva ett ganska lyxigt liv.

Det utspelar sej i hennes hem, och scenografiskt och kostymt är det intressant och övertygande. Väggar, och golv är av borstad metall, och den industriella inredningen drar åt twistad dermatolog; en dagbädd och stolar av stålrör med dynor av svart läder, en rullvagn i metall proppfull med spritflaskor, och högtalare på stativ. Det är kliniskt och kinky på samma gång. 
Det är bara ett problem: den här världen är inte befolkad av verkliga människor. Deras känslor kanske är äkta, men relationerna känns artificiella, inte ytliga som kindkyssar på en kändisfest, utan overkliga. Det är som om ingen verkligen ser någon annan, eller tar intryck eller impulser från något eller någon annan än sej själv. Ibland känns det inte ens som om dom spelar i samma pjäs. 
Jag sitter till och med och tänker att så här skulle det kanske se ut om Ingela Olsson, skådespelerskan, skulle komma in berusad på scenen, och de andra försökte fortsätta spela som om hon var nykter, som om hon inte krälade runt på golvet, sprutade sprit, vrålade och vred sej.

I musikalvärlden finns det något som kallas för I Want-sång, och betecknar en sång där en person uttrycker vad den vill ha, eller önskar ska hända, och på så sätt berättar för publiken vad den har för ambition, vad den strävar efter, och vad som antagligen kommer att hända. Typexempel är Corner of the Sky, ur PIPPIN, eller Wizard and I, ur WICKED.
Anledningen till att jag nämner detta, är att jag här saknar någon slags dramaturgiska längtan hos Petra von Kant. Är hon uttråkad med sitt jobb, trött på att vara ensam, är hon frustrerad med sitt liv, är hon framgångsrik, förmögen, eller raglar hon på ruinens brant? Var i livet är hon, när föreställningen börjar, och hon vaknar upp, bakfull, på sin dagbädd? Var var hon kvällen innan? Är detta vanligt, att hon vaknar upp såhär, är hon en högfungerande alkoholist, eller har hon börjat rasa? 

Och så är det det här med kärleken, och den plötsliga förälskelsen. Jag brukar försöka att vara extra uppmärksam när jag vet att man på scenen ska framställa kärlek vid första ögonkastet, och alltsomoftast upplever jag det som om jag råkat titta åt fel håll, råkat blunda, eller någon spolat fram bandet, för det verkar som om scenregissörer - till skillnad från filmregissörer, där sånt här ofta åtföljs av smäktande musik - inte tycker att såna situationer är intressanta, inte ens här, där en heterosexuell äldre kvinna plötsligt förälskar sej i en ung kvinna. 
Kanske är det inte meningen att det ska vara kärlek vid första ögonkastet, med då vill jag veta när Petra inser vad det är som har hänt. 
Vad gäller det lesbiska innehållet kanske man resonerar så att Petra är en värdslig kvinna, och att homosexualitet inte är främmande för henne, men hon borde väl i alla fall på något sätt reflektera över det hela? Jag brukade gilla killar, och nu går jag igång på en tjej: oj.
Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism.
Kanske, tänker jag, är det lite samma sak här: man vill inte gradera eller sortera sexualitet, så man låter det liksom glida förbi, utan kommentar, vilket gör att det på något sätt blir helt osynligt, och ganska ovidkommande, lite som om man inte vill låstas om det. 

För det händer egentligen inte någonting. Pjäsen börjar med att Petra von Kant vaknar på sin dagbägg, fullt klädd, och i stilettklackar, uppenbart bakfull, och det slutar en och en halv timme senare, i en andra kläder, men på samma dagbädd.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.


I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 


INTO THE WOODS, med SMU, på Oscarsteatern: 

Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.

Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén. 



torsdag 13 juli 2017

KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW, Stockholm Operastudio, Årsta Teater, föreställning 38 29/5 2017


KARMELITSYSTRARNA av Francis Poulenc, Regi: Clara Svärd, Musikalisk ledning: Henrik Löwenmark, I rollerna: Angelica Gliesmann, Marika Larsson, David Bergman, Grainne Lönnqvist, Hanin Hamad, Amelie Böiers,Astrid Banck Linderoth, Lovisa Ferm, Maria Sveinungsen, Karolina Åsberg, Jacob Ingvarsson, Joakim Wennergren, Frans Evaldsson, Elever på Stockholm Operastudios Klassisk sång-linje
THE TURN OF THE SCREW, Musik: Benjamin Britten: Libretto: Myfanwy Piper, Regi: Patrik Bergner, musikalisk ledning: Mikael Nellborn, I rollerna:  Ingrid Berg, Agnes Thörn, Mikaela Thomson , Clara Mårtensson, Maria Kinnman, David Bergman, Ellinor Olmarken

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.

Det hade varit en lång dag. Varken jag eller Patti-Li är lätt att köpa födelsedagspresenter till, så sen några år tillbaka har vi istället överraskat varandra med händelser. Förra året  bjöd jag honom på  vegetarisk buffé Växt Söder, som då låg på Kungsholmen, innan vi cyklade ut till Djurgården för ett besök på Abba The Museum, följt av en middag på Bitter Pills. Och tidigare i år, för min födelsedag, överraskade han mej med en Händelkonsert, en upplevelse som blev lite utöver det förväntade. 
I år tar jag med honom till Södertälje. 

Stockholm Operastudio är en tvåårig studiemedelsberättigad operautbildning på Kulturama, och varje år - så länge jag har följt dom - har dom haft sina slutliga uppspel på Årsta Teater. Jag har sett dom göra CARMEN, SAGOR OM KÄRLEK: (DEN LISTIGA LILLA RÄVEN, I CAPULETI E I MONTECCHI, och BARBERAREN I SEVILLA), KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT (ORFEO ED EURIDICE och KÄRLEKSDRYCKEN)TAMERLANO, och POPPEAS KRÖNING/PELLEAS & MELISANDE och XERXES, och deras uppspel brukar alltid bestå av minst två operor, ofta rejält förkortade, med en paus emellan.

Francis Poulenc skrev sin andra opera, KARMELITSYSTRARNA, 1956, och den hade världspremiär 1957, på La Scala i Milano. Den började ursprungligen som en novell av Gertrude von Le Fort, och var tänkt att bli en film, men manuset, av George Bernanos, ansågs undermåligt, och man lade ner projektet 1947. För att stödja hans arvingar, efter manusförfattarens död, sålde man manuset som pjäs, Dialogues des Carmélites, och den hade premiär i tysk översättning, Die begnadete Angst (The Blessed Fear), 1951. 
1953 började Poulenc jobba på en opera, byggd på pjäsen, men upptäckte att det förelåg en schism om vem som ägde rättigheterna till verket, von Le Fot, Barnanos, hans litterära förläggare Béguin, eller en amerikansk författare, Emmery Lavery, som redan 1949, av von Le Fot, erhållit alla rättigheterna till sceniska verk byggd på hennes bok, och det tog ända fram till 1955 innan man lyckats lösa dispyten och Poulenc kunde fortsätta sitt arbete. 

Det utspelar sej under den franska revolutionen, 1789-1794, och handlar om hur nunnorna i ett kloster förbjuds bära nunnedok och praktisera sin religion, och hur dom avrättas när dom vägrar lyda.

Vissa människor dras till dragshow och opera av samma anledning, av en kärlek till det stora, expressiva uttrycket. Extasen. Hatet. Raseriet. Vansinnet. Det nyanserade, melerade, kontrollerade, är inget för dom. Varför vara introvert när kan explodera? Varför leta efter känslor, anledningar, när det är utbrottet i sej man dras till? Varför mima till Karen Carpenters Superstar när man är övertygad om att man kan toppa Jennifer Hollidays känslokrevad i And I am Telling You I’m Not Going
I alla fall är det skönt att få försöka. 

Vissa föreställningar byggs utan att man riktigt har ett svar på vad man har för mål, man liksom undersöker och känner efter, på vägen. Här, i kvällens första opera, tror jag att man har gjort precis tvärtom, man har utgått från ett slags idéal, en färdig bild av hur det ska ska se ut, vilka känslor som ska spelas, och så försöker man nå dit. Ibland lyckas man, ibland inte, men det är aldrig tråkigt. Och det är mycket riktigt i skolmiljö man ska ha möjligheten till den här typen av scenisk excess. Det här är en uppsättning av personer som inte mesar, som satsar allt, som inte är rädda för att trampa in i expressionism, melodram, in i det överdrivna idealet.
Man ackompanjeras av ett ensamt piano, och kanske tänker jag, är detta en spelstil som kräver ett tiotal stråkar och några cymbaler.

Nu kan jag slå vad om att du undrar vad sjutton vi gjorde i Södertälje?

Jag hade sagt till Patti-Li att vi skulle träffas vid Årstabergs pendeltågsstation, oförskämt tidigt, någon gång så tidigt som vid nio på morgonen. Och trots att jag nästan har en mindre fobi för biljettköp och allt vad det innebär av krångel med tidtabeller, så hade jag lyckats klura ut hur automaten funkade, och betalat för två enkelresor. Jag hade också släpat med ett gäng resehandböcker från exotiska platser som jag hittat och köpt på andrahansbutiker under det gångna året, och nu, när vi satt på tåget, lämnade jag över dom, tillsammans med den lite mer seriösa presenten: ett vattentätt fodral till hans iPhone, med vilket man kan filma under vattnet. 
Inte ens när vi steg av i Södertälje sa han sej ha en aning om vart vi var på väg, och det var inte förrän vi stod utanför dörren på Tom Titts Experiment som han fattade att detta var målet. 
Har du någonsin varit där? Det är väl värt ett besök, men det hjälper lite om man är ung, eller oförsvarligt barnslig. Vi snurrar, klättrar, stänker och skvätter, äter och fikar, skrattar och åker rutschkana från översta våningen genom hela huset, cyklar på en felstyrd cykel och tar en tur i Spaceball, en sån där maskin där man spänns fast, lite som Leonardo da Vincis Vitruvian Man, och sen tumlar åt alla möjliga håll, nästan som om man vore viktlös.

Och plötsligt har hela dagen gått, och vi tar pendeln tillbaka in till Årstadal, för den sista etappen av hans present: en kväll fylld av opera. 

Efter paus ger man THE TURN OF THE SCREW, av Benjamin Britten. 
Min musikaliska palett är ganska outvecklad; jag känner sött och salt, men inte skillnaden på muscavado- och turbinadosocker , eller vad som är himalayasalt och vad som är havssalt, men jag gillar Benjamin Britten, konstigt nog. Jag menar, hans musik är inte Mozart, Bizet eller Liszt, den är inte klassisk på det där omedelbara, lättnynnande sättet, men det ligger något både lite twistat och ärligt i hans musik.

Det började som en följetång i tidningen Colliers, 1898, skriven av av Henry James, författaren till bland annat Portrait of a Lady, The Americans, och The Wings of the Dove.

Den gotiska spökhistorien är en genre i sej, som började på mitten av 1700-talet, och är en slag romantisk skräckgenre som ofta utspelar sej i ett förfallet hus, gärna en neogotisk byggnad.
Här handlar det om en guvernant som anställts för att ta hand om två barn, en pojke och en flicka, av en man som har ansvaret för dom, sen deras föräldrar dog. De bor i ett sommarhus i Essex, i sydöstra England, tillsammans med en hushållerska, och guvernanten har knappt kommit dit innan hon börjar se okända personer, en man och en kvinna, på markerna runt huset, och eftersom ingen annan verkar se dom drar hon slutsatsen att dom är övernaturliga. Hushållerskan berättar att guvernantens föregångare och en manlig anställd hade en sexuell relation, och att de nu båda är döda, och guvernanten misstänker att spökena är ute efter barnen. 

Boken har legat till grund för flera andre verk, bearbetningar och adaptioner, filmer, baletter, tv-program, pjäser och operor, där kanske . En pjäsversion The Innocents, kom 1950, och låg till grund för filmen som kom 1961, med Deborah Kerr som guvernanten, och i en broadwayrevival 1976 spelade Sarah Jessica Parker ett av barnen. 
Benjamin Brittens opera beställdes av Biennalen i Venedig, och hade premiär 1954, på Teatro La Fenice, med ett libretto av Myfanwy Piper.

Det finns vissa elevuppsättningar som borde fått ett liv utanför skolan, där läsningen, regi- och scenografilösningar är så inspirerade att föreställningen förtjänar att ses av fler, under mer gynnsamma förutsättningar. Och i det här fallet: en helkvällsproduktion, utan musikaliska strykningar. 
Ärligt talat kunde det ha gått hur illa som helst. Där uppsättningen innan paus ibland var inne och snuddade på överspel, melodram och ofrivillig komik, lyckas man här utföra ett nästan omöjligt balansstycke, baserat på ren vilja och strålande talang. 
Produktioner med spöken, det övernaturliga och sånt som skräms, är väldigt lätt att misslyckas med, och att göra en minimalistisk uppsättning av en spökhistoria, med ganska stora krav på den enkla scenografins funktion, och sångarnas förmåga att förmedla, kräver mod. Eller, kanske, avsaknaden av fallenheten att vela, att väja, att tveka och vända om. Det kräver först och främst en stark vision.
Scenografin består av några kuber, målade svarta på ena sidan och vita på den andra, några sängkläder, och ett stort tygstycke som via en smart scenlösning med snören i de fyra hörnen kunde höjas och sänkas, ligga som ett tak över scenen, fungera som fond eller en slags ridå långt fram, transperant eller opak beroende på hur den belystes.  
Även här har man bara en pianist, men resultatet är lite annorlunda. Det ensamma pianot blir spöklikt, som klinkandet på en cembalo i en övergiven viktoriansk villa, eller det plötsliga klingandet från en speldosa i en barnkammare man vet är tom.
Men förutom den sparsmakade, återhållna iscensättningen, är det eleverna som imponerar. Dom verkar veta exakt vad dom håller på med, och jag menar inte musikaliskt, utan i undertexter, i rolltolkning, i scenisk tydlighet och i intentioner. 
Det blir ibland riktigt, riktigt obehagligt, framför allt för att vi ser hur lite det egentligen krävs för att skrämma oss.

Innan vi skiljs, vid Årstabron, försöker vi definiera vad det var som gjorde föreställningen så imponerande, vad det var som plötsligt hade infunnit sej, men vi kommer bara fram till att det måste vara någon mystisk sanning, någon magiskt verklighet, den där förtrollande känslan man får av något man kan ibland vågar kalla för konst. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 


INTO THE WOODS, med SMU, på Oscarsteatern: 

Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.

Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén. 


COMEDY ACTS med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 2:

”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, och plockar upp sin telefon.
”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.
”Och snygga kläder!”
”Eller hur!” 
Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.
Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också. 
”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.
”Eller hur!”