lördag 21 december 2013

MACBETH, av William Shakespeare, i regi av Fredrik Benke Rydman på Stockholms Stadsteater, föreställning 107(2013), recension


Av William Shakespeare
Regi Benke Rydman

Det här är åsikter om genrepet, men eftersom Stadsteatern tar betalt bedömer jag det hela som en färdig föreställning.

Detta är en uppsättning för dom som gillar dans, 70-talskostymer och inte har så höga krav på tolkning och förståelse av handling.

Jag ville verkligen tycka om den här föreställningen, eftersom jag tyckte mycket om det Benke Rydman tillförde till Romeo och Julia på Göta Lejon, men jag fullständigt avskydde den. Redan vid dom första entréerna var jag uttråkad och besviken. Detta är gimmickteater för mej, och med gimmickteater menar jag när man hittar en visuell infallsvinkel och  låter scenografi och kostym bli så framträdande att de tar över och  eventuellt maskerar att man inte har någon annan intressant läsning att komma med. King Lear på sjukhus, till exempel. 

Mitt största problem är valet av pjäs.  Det känns inte som om Rydman har något direkt att tillföra dramat, dom kunde lika gärna ha spelat Hamlet eller Richard III, det verkar vara 70-talet och funken som är det intressanta. Varför välja Macbeth? I min fantasi ser det ut såhär:

BENNY FREDRIKSSONS PÅ SITT KONTOR. DET KNACKAR PÅ DÖRREN. 

BENNY: KOM IN.

FREDRIK BENKE RYDMAN KOMMER IN.

BENNY: Hej, Benke, varsågod och sitt - 

FREDRIK BENKE: (AVBRYTER:) Fredrik Benke.

BENNY. Förlåt?

FREDRIK BENKE. Det är okej. 

BENNY (FORTSÄTTER, NÅGOT FÖRVIRRAD). Jag skulle vilja att du sätter upp Macbeth här på min Stadsteater.

FREDRIK BENKE. Okej, vilken typ av Macbeth vill du ha?

BENNY. Vilken typ? Din typ, hade jag tänkt. Lite overlocking och headbopping och vad det nu är du brukar göra?

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar, men jag menar typ vilken pjäs av Macbeth är det du vill att jag ska göra?

BENNY. Nej, nej, förlåt -

FREDRIK BENKE. Det är okej - 

BENNY(FORTSÄTTER:) - det är inte en pjäs av Macbeth, det är pjäsen Macbeth jag vill att du sätter upp?

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar. Macbeth, är det av han, typ Hamlet, eller typ vaddå?

BENNY. Det skulle man kunna säga. Shakespeare skrev Hamlet. 

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar. Så vem skrev Macbeth, typ?

BENNY. Eh, det var Shakespeare som skrev Macbeth, Benke.

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar, han skrev båda. Och det är Fredrik Benke. 

BENNY. Förlåt?

FREDRIK BENKE. Det är okej, gör bara inte om’et, typ. 

BENNY. Så du tycker detta verkar intressant? 

FREDRIK BENKE. Sure thing. On the top of my head tänker jag mej 70-talsgroove...

BENNY. Okej?

FREDRIK BENKE. Typ Shaft? Typ Boogie Nights, fast utan dildon, du fattar? Är det nån som dör i typ den här pjäsen, för om det är nån som dör i typ den här pjäsen så ser jag guns framför mej, fattar’u? Och typ blod.

BENNY. Öh, du kanske ska läsa igenom pjäsen först, Benke?

FREDRIK BENKE. Behövs inte, jag litar på dej när du säger att den är bra. Och det är Fredrik Benke.

THE END. 

Jag har inget emot Gimmickteater så länge läsningen håller. Här blir läsningen ranglig på flera ställen, exempelvis banketten där Macbeth ser Banquos våldnad: eftersom alla är så höga på kokain är det förvånande att dom överhuvudtaget reagerar på Macbeths syner, än mindre tar dom för något annat än delirium. 

Lehna Edwalls kostymer är i och för sej häftiga, men i det här sammanhanget ser dom ut att vara hämtade ur ett mycket välbudgeterat barnteveprogram, Sesam tar en titt på våld  och porr när Mamma var ung, till exempel. Eller om det fanns något Disneyland för 70-tals-stereotyper.

Scenografin, en slags enorm kraschad julstjärna, som enligt  hemsidan tillskrivs -

Scenografi
Fredrik Benke Rydman

Scenografi
Lehna Edwall

Och inte 
Scenografi Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall

- är till en början imponerande, som en blandning mellan klätterställning och enorm adventskalender, men blir i längden tröttsam, och dom flesta rena spelscenerna utspelar sej nere på scengolvet. 

Jag hade förväntat mej, när en koreograf börjat regissera, att dansen skulle få en mycket viktig plats i dramat, men det känns som om Rydman inte vet riktigt vet hur han ska ta tag i dramatiken, han döljer relationerna bakom schabloner och fysiska attityder, och ofta blir dansen på något sätt förvisad till övergångar mellan scener. Alla ser väldigt coola ut när dom kommer och när dom går, men det känns ibland som om Rydman har blandat ihop Macbeth och West Side Story.

Kvinnan bakom mej ser nog hur jag sitter och vrider och vänder mej, och i pausen frågar hon mej vad jag tycker. Hon bryter på ryska, och min första impuls är att fråga henne om läget i Ryssland, men min besvikelse över föreställningen är för stor, och jag babblar på. Det verkar som om hon håller med mej, men hennes brytning är så kraftig att jag ibland inte förstår. Hon säger något om att ”Teater är viktigt” och ”Det är viktigt att teater utvecklas”. Jag håller i princip med henne, men bara av princip. Så frågar hon om vi kunde byta plats för att hon har svårt att se scenen, något jag artigt avböjer som om hon erbjudit mej en ynnest. Vem tror hon att hon lurar: Stockholms stadsteaters scen är upphöjd, man ser scenen bra från hela salongen, och om hon är så kort borde hon tagit en telefonkatalog med sej. Dessutom sitter jag med en kompis som inte verkar överförtjust i vare sej henne eller föreställningen.
Efteråt ångrar jag att jag inte frågade henne om det hemska läget i Ryssland, men jag vet inte hur jag hade hanterat om hon sagt:
”Vilket hemska läge i Ryssland?”

Om första akten dansas bort så har andra akten en märkbar brist på dans, och här blir avsaknaden av övergripande regi tydlig. Scenen mellan Lady Macduff och hennes son och scenen  mellan Malcolm och Macduff spelas bredvid varandra med ömsom släckt ljus, vilket känns mer som ett filmiskt grepp än någon som inte tråkar ut en när det visas upp på en teaterscen. 

Stadsteaterns skådespelare imponerar som dansare, även om dansarna inte imponerar som skådespelare. Sofia Ledarp och Shebly Niavarani är värda en omnämning, och Ulf Eklund för sin fantastiska dans i festscenen.

Jag kan mycket väl ha fel, men när jag sitter och tittar på föreställningen får jag för mej  att detta är ett verk av någon som inte har sett mycket teater, som kanske inte ens tycker om teater, men som har sett väldigt mycket film.


Jag vågar tippa att detta blir en stor succé, speciellt bland ungdomar och dansintresserade.



3 kommentarer:

  1. Synd att föreställning var dålig! :( Men roligt att du samlat allt i en blogg! :)

    SvaraRadera
  2. Pjäsen är annorlunda minst sagt! Jag var också på genrepet, satt mitten parkett rad 6, utmärkt plats. Sofia spelade ju bäst får man nog säga. Dansandet är ju en sak för sig och det fanns ju några experter på det. Öppningen av andra akten var tråkig. Dock kul när McBeth var nere bland publiken och trängde sig in på raden, precis framför där jag satt. (Platsen var upptagen under första delen av föreställningen! Undrar vem som fått flytta på sig eller om ngn anställd suttit där under första akten).

    SvaraRadera
  3. Haha, Jennie, jag skulle inte nödvändigtvis säga att föreställningen är dålig, eftersom "dålig" är ett så kategoriskt ord. Jag tyckte inte om den, kan man gott säga, men jag tyckte nog inte den var dålig. En pjäs kan vara dålig om den inte är välskriven, och en skådis kan vara dålig om han inte är välrepeterad, okoncentrerad eller obegåvad, och regi kan vara dålig om regissören inte vet vad han håller på med, men jag aktar mej för att säga det. Det blir mer intressant om man försöker definiera vad det är man inte tycker om:)

    SvaraRadera