En av mina absolut största teaterupplevelser var Margaretha Krook i ”Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein”. Jag såg den live på Dramatens scen, och när den sändes på teve spelade jag in den och såg den sen så många gånger att jag kunde långa partier utantill. Jag var övertygad att Gertrude Stein var en fascinerande människa som levde ett fascinerande liv.
När jag lämnar ”Kvällarna med Kerstin” är jag inte övertygad om någonting. Förutom att jag är övertygad om att detta skulle kunna ha blivit något fantastiskt. Kerstin Thorvall var en fascinerande människa som levde ett fascinerande liv.
Det börjar intressant. När vi kommer in i salongen möts vi av musik från ett afrikanskt fyrmannaband som står på ett podie till vänster på scenen. Till höger står en plastpalm i en kruka, och vid fonden hänger två afrikanska tyger uppklistrade med gaffatejp. I mitten står en korgstol med en mikrofon på ett stativ.
Musikerna tittar rakt ut i publiken och ler mot oss som för att visa att dom är här och nu, och inte föreställer ett afrikanskt band på scenen i en pjäs, och jag tänker med en gång att här kan det nog hända saker. Kerstin Thorvall var känd för att vara en sexturist i Afrika. Här står fyra ”Afrikanska” män på scenen. Detta kan bli hur laddat som helst. Jag förväntar mej en kväll av mycket kontroversiella uttalanden. Jag förväntar mej att Ann Petrén i rollen som Kerstin Thorvall kommer att uttala sej om hur underbart det är att som medelålders kvinna bli tillfredsställd av en ung svart man. Jag hinner tänka hur jag skulle ställa mej till detta uttalande om det inte stod fyra svarta män på scenen. Lite fnissig, kanske, och ömkande och fascinerad. Och hur jag förhåller mej nu när det står fyra svarta män på scenen? Kan man fnissa? Borde man fnissa? Är dom offer? Är dom hjältar? Hur ser männen på scenen på Kerstins afrikanska män? Föraktar dom dom? Och i så fall, föraktar jag dom för att dom föraktar dom? Föraktar dom Kerstin? Föraktar jag dom för att dom föraktar Kerstin? Tycker dom det är helt okej? Och hur ställer jag mej till det? Hur ska vi ställa oss till sexturism? Är det okej när det gäller en kvinna som åker till Afrika, men inte en man som åker till Thailand? Är de afrikanska männen glorifierade gigolos, super-sol-och-vårare, eller utnyttjade sexarbetare? Och hur känner jag inför allt det här?
Tyvärr är detta det mest intressanta som händer under hela kvällen: de frågor jag ställer mej själv innan föreställningen börjar.
Bandet spelar på lite för länge påhejjade av en kvinna i salongen som jag tror nog inte ställer sej avog till afrikansk sexturism. Det är fortfarande tänt i salongen. En stund efter att sufflören tagit plats kommer en ung kvinna springande över scenen och ut i publiken, som hon agiterad och intimt börjar viska med. När hon kommer fram till oss säger hon på finlandssvenska att Kerstin är glad att det sitter män i publiken. Jag ler mitt stela leende som för att visa att jag inte är road av publikdeltagande men att jag respekterar hennes yrkesroll. Hon arbetar sej vidare genom publiken.
Efter en stund kommer Ann Petrén in, och hon är verkligen mycket lik Kerstin Thorvall. Hon dansar lite till bandet, beordrar den finlandssvenska kvinnan att ta bort mikrofonstativet och sätter sej. Musiken tystnar och en fascinerande föreställning börjar.
Problemet är att den här fascinerande föreställningen aldrig börjar. Flera gånger hinner jag tänka: nu börjar det, nu kommer det igång, men någonstans långt in i kvällen, efter flera långa danser till bandet, ombytande till en fat-suit, och lite rollspel med den finlandssvenska kvinnan ger jag upp och erkänner att det är det här som är föreställningen. Den här... Soppan, som säger ingeting. Jag tänker att om Kerstin Thorvall satt i publiken skulle hon resa sej och gå. Hon kanske skulle låtsas att hon skulle på toaletten, men sen skulle hon smita ut och försöka ragga upp garderobiären.
I programmet kan man läsa att nästan varenda inblandad varit med och skrivit manus. De båda kvinnorna på scenen, regissören och dramaturgen. Kan detta vara den berömda soppan med för många kockar? Jag tror det.
Det är manuset som är problemet, vilket är lite sorgligt, eftersom det var just skrivandet som var Kerstin Thorvalls styrka. Jag tror att alla inblandade är mycket väl insatta i allting Kerstin Thorvall, så insatta att dom kanske förutsätter att vi som publik vet mer än vi gör. Eller finns det så mycket att berätta att man inte kan välja. Eller finns det så många åsikter att man inte vågar påstå något?
Det känns som om detta är en föreställning som har improviserats fram, med regi av typen:
”Det där med palmen var bra, behåll det, och jag tyckte det var väldigt intressant när du och Kahanga närmade er varandra, och Misa, du var bra där borta med det där du gjorde med armarna, vi måste bara passa oss så att vi inte börjar skriva på näsan, du vet, och detta känns bra och det där känns bra och fortsätta bara som ni gör...”
Jag tror att detta från början var tänkt att vara en helt annan föreställning, en föreställning som hette ”Kvällarna med Kerstin” och som kanske berättade om olika kvällar med Kerstin Thorvall, från partykvällar i Afrika till ensamma kvällar tillsammans med hemtjänsten. Nånstans, någongång måste detta ha varit en mycket intressant monolog. Men det var innan någon sa:
”Borde vi inte ha ett afrikanskt band på scenen?”
Nån gång under föreställningen, när Ann Petrén är av scenen och byter om till sin fat-suit, säger kvinnan bakom mej, högt och tydligt:
”Jag hör ingenting.”
”Jag hör ingenting.”
Hennes väninna viskar:
”Har du vridit upp volymen?”
Jag, och resten av publiken förstår att hon har problem med sin hörapparat, eller kanske Stadsteaterns ljudslinga.
”Va?”
”Har du vridit upp volymen?”
”Ja, jag hör vad dom säger. Jag hör bara inte vad dom säger.”
Du missar inte så mycket, tänker jag.
För om sanningen ska fram lärde jag mej mer om Kerstin Thorvall tidigare samma dag, när jag satt framför min dator och letade information. Detta är inte en föreställning som tillför något.
Om man inte känner till något om Kerstin Thorvall är detta bara ännu en föreställning om en kvinna som åldras. En pjäs om en åldrande kvinna som tyckte om att dansa. Och jag är av den åsikten att Kersti Thorvalll var så mycket mer. Och jag är övertygad om att Kerstin Thorvall tyckte att Kerstin Thorvall var så mycket mer.
MEDVERKANDE PÅ SCEN
Kerstin
Ann Petrén
Den yngre kvinnan
Misa Lommi
Musiker
Manluckerz Mlc.chikutu
Musiker
Kahanga Dekula
Musiker
Celso Paco
Musiker
Deodato Siquir
PRODUKTION
Efter en bok av
Åsa Mattsson
Efter en bok av
Caroline Roosmark (foto)
Manus
Ann Petrén
Manus
Åsa Lindholm
Manus
Misa Lommi
Manus
Carolina Frände
Regi
Carolina Frände
Dramaturg
Åsa Lindholm
Scenografi och kostym
Daniel Åkerström-Steen
Ljus
Chrisander Brun
Ljud
Lisa Norman
Mask
Patricia Svajger
Kapellmästare
Celso Paco
Sista minuten: 160:-. Hittills har kulturen 2014 kostat mej 175+160=335:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar