söndag 19 januari 2014

SOFA(R) av och med Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg i Hörsalen på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 13,2014, recension 19/1.


Jag ville jättegärna börja den här recensionen med att skriva NoSi(R), men det kan jag inte. Jag tyckte om den. 

Detta är Kenneth Kvarnströms första produktion som konstnärlig ledare för dansen på Kulturhuset/Stadsteatern, men detta är inget nytt verk, det hade sitt uruppförande 2013 i Falkenberg. Jag vet inte riktigt var Falkenberg ligger...

Nu vet jag var Falkenberg ligger. Det ligger på västkusten, i Halland, under Göteborg, mellan Varberg och Halmstad. Där finns en stadsdel som heter Fajans, vilket jag tycker låter vackert. Där bor ungefär 20.000 personer, vilket är ungefär så många som går in i Globen, kanske...

Bruce Springsteen har publikrekordet på Globen. 16.337 besökare såg honom. Så nästan hela Falkenberg, alltså. Jag kan tänkta mej att inte alla i Falkenberg gillar the Boss, eller är för unga eller för gamla för att kunna gå på hans konserter. Så man kan säga att alla i Falkenberg som vill se Bruce Springsteen får plats i Globen. Dom som inte får plats är ungefär lika många som dom som kommer att kunna se Sofa(r) på Stadsteatern/Kulturhuset.

Jag tycker att danspubliken är lite mer uppseendeväckande än en vanlig teaterpublik. Lite mer excentrisk. Lite mer vågad. Lite mer experimentell vad gäller frisyr och kostym. Jag vet inte varför.

Innan föreställningen börjar, och vi står ute i förmaket till Hörsalen och väntar på att få komma in, kommer jag på något och börjar leta i programbladet: Vilka är det egentligen som dansar i den här föreställningen? Jag vet att Jonas Nordberg står för musiken, och att Kenneth Kvarnström har gjort koreografin, men vilka dansar? Jag hittar inte namnet på några dansare. Så läser jag: Av och Med Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg. Kan det vara så? Dansar Kenneth Kvarnström själv? 
Svaret är nej. Kenneth Kvarnström dansar inte själv. Han dansar med sin musiker, Jonas Nordberg. Eller så dansar han själv. Eller så dansar Jonas Nordberg själv. Musikern dansar. Koreografen dansar. Musikern musicerar, men aldrig någonsin musicerar koreografen. Och kanske har musikern inte haft något med koreograferandet att göra, fast det tror jag.

Det här är en väldigt spännande föreställning, speciellt för mej. Jag har inte så stor erfarenhet av dans. För det här är en föreställning som handlar om att skapa en dansföreställning. 

Föreställningen börjar, som sej bör, i en sof(f)a. Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg berättar om hur dom träffades och vad dom har gjort tillsammans, och varifrån idén till den här föreställningen kom. Eller varifrån idén till föreställningen i föreställnigen kom. Den del som vi tror är föreställningen tills vi inser att allt är föreställningen. 
Det startade med en tombeau. En tombeau är en slags dödsmusik, en mässa, en mindre taktfast dödsmarsch från 1700-talet, och allt började när Jonas Nordberg hörde den. Han spelar lite för oss, liksom bryter ned stycket, berättar de olika känslorna, eller i alla fall sätter adverb på tonerna. 
Det finns en liten statusskillnad mellan koreografen och musikern. Koreografen avbryter musikern flera gånger och byter ämne, eller också är det bara koreografens sätt att leda föreställningen. I alla fall känns det som om mycket av vad musikern kunde ha sagt förblir osagt. 
Så dansar dom. Lille Kenneth Kvarnström och långe Jonas Nordberg med sin luta. Ljuset är den tredje dansaren. Kläderna är svarta och lite intetsägande. Det handlar om döden. Men inte om sorg. Och om det handlar om sorg så handlar det om sorg sedd av en estet. Man känner skönheten i döden, i sorgen, men man känner inte känslan. 
Dom sätter sej i soffan igen. Pratar om döden. Kenneth Kvarnström har samlar alla sina tankar kring föreställningen i en svart, sliten bok. Efter föreställningen, lovar han, kan vi få titta i boken och ställa frågor. 
Så dansar dom igen. Kenneth Kvarnström dansar i hög hatt och sorgflor, och Jonas Nordberg gör en mycket vacker dans med bar överkropp, belyst ovanifrån och badande i förtorkade höstlöv. Klot av rostfritt stål rullar över scenen, fångar ljuset och blir till små värmeljus när dom slutligen gömmer sej i skuggorna. Jag önskar att Jonas Nordberg fått göra ett solo där han dansat till en inspelning där han själv spelar luta, för att se honom spela luta, det är nästan som att se honom dansa.  
Jag minns saker som inte var där; månljus och ekträd i natten, svarta hästar, korpar och en tavla av Giovanni Boldini, föreställande La Marchesa Luisa Casati.




Så är det över. Boken går runt i publiken. Jag lyssnar på frågor och svar och bläddrar. Det är lite svårt att slita sej. Allt finns där, i boken. 



Musik:


Ennemond Gaultier: Tombeau de Mezangeau
Francois Dufaut:Prelude, Allemande, Sarabande, Double
Murcof: Recuerdos
Robert de Visée: Tombeau des Mesdemoiselles
Biosphere: Gravity assist
Charles Mouton: Passacaille ”La Volage”
Silvius Leopold Weiss: Fantasie
Murcof: Rostro

Här spelas Tombeau de Mezangeau av Gaultier le vieux


Och här spelar Jonas Nordberg:



Och så en annan typ av musik som spelades i föreställningen, Murcof:Recuerdos



Läs mer om TOMBEAUX




Biljett 250:-, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1215+150=1365:-


Om du gillade det här kanske du gillar:

"Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.

Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/emperor-av-orjan-andersson-och-jo.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar