tisdag 15 april 2014

BILL, på Kungliga Operan, Föreställning 70 2014.

Artifact Suite, KOREOGRAFI, SCENOGRAFI, KOSTYM, LJUS, William Forsythe, MUSIK Eva Crossman-Hecht och Johann Sebastian Bach, The Other You, KOREOGRAFI Crystal Pite, MUSIK Owen Belton och Ludwig van Beethoven, KOSTYM Linda Chow, LJUS Robert Sondergaard, Bill KOREOGRAFI, SCENOGRAFI, KOSTYM Sharon Eyal och Gai Behar, MUSIK, Ori Lichtik, LJUS Avi Yona Bueno, Medverkande, Artifact Suite: PAS DE DEUX 1: Sarah-Jane Brodbeck Dragos Mihalcea Nadja Sellrup Nikolaus Fotiadis, PAS DE DEUX 2: Nathalie Nordquist Arsen Mehrabyan Mayumi Yamaguchi AdiLiJiang Abudureheman, MUD WOMAN: Jenny Nilson Mia Hjelte KVINNOR: Marianna Barabás Louise Bennett Sarah-Jane Brodbeck Jeannette Diaz-Barboza Ágota Ecseki Katariina Edling Sarah Fontaine Elisa Fossati Frida Hambreus Katarzyna Kucharska Minji Nam Moe Nieda Nathalie Nordquist Nicole Rhodes Danielle Rosengren Jonna Savioja Nadja Sellrup Emily Slawski Mayumi Yamaguchi, MÄN: AdiLiJiang Abudureheman Joakim Adeberg Nikolaus Fotiadis Hampus Gauffin Bence Jancsula Dawid Kupinski Andrey Leonovitch Calum Lowden Preston McBain Arsen Mehrabyan Dragos Mihalcea Aleksander Nikolaev Daniel Norgren-Jensen Jens Rosén Pontus Sundset Hugo Therkelson Hampus Westin. The Other You: SOLISTER: Anton Valdbauer Anthony Lomuljo. Bill: SOLISTER: Jerôme Marchand Anton Valdbauer Daniel Norgren-Jensen Hokuto Kodama Daria Ivanova, WOMEN: Marianna Barabás Jeannette Diaz-Barboza Mia Hjelte Mariko Kida Sarah Jane Medley Rena Narumi Elisa Fossati Alina Lagoas Jordan-Elizabeth Long Minji Nam Moe Nieda Danielle Rosengren Jonna Savioja Mayumi Yamaguchi, MEN: Joakim Adeberg Anthony Lomuljo AdiLiJiang Abudureheman Hampus Gauffin Preston McBain Jens Rosén Nikolaus Fotiadis
Det är det där med smultronställen. Man vill berätta om dom, men man vill samtidigt inte att andra ska hitta dit. Inte alla, i alla fall. Några går bra. Några få, som inte stör, som inte märks. Så nota bene: Kom gärna, men ta inte min plats.
Jag talar om Kungliga Operans öppna rep. Älskar dom! Till skillnad från repetitioner i många andra teaterhus där salongerna fylls av kroniskt hostande bronkitpensionärer, som i många fall verkar komma mer för att det är gratis än för att dom verkligen vill se något, så är Kungliga Operans publik i mångt och mycket där för att dom älskar Kungliga Operan. Det finns en vördnad, en respekt. En förväntan. 
Min favoritplats är i mitten, andra stolsraden om det finns en orkester (man får dirrens notljus i ögonen om man sitter för nära), och allra längst fram om det inte finns någon. Finns inte en bättre plats i hela salongen: längst fram, i mitten. Det tomma orkesterdiket gapar i alla fall som ett stort svart hål, så det är långt bort till scenen, men jag sitter så nära jag kan komma. Jag vill se ögon, jag vill se ansikten. 
Det är en kvart kvar tills det börjar. Jag surfar lite på iPhonen, checkar in på fejjan och bläddrar i operans nya, vansinnigt snygga och spännanande program för hösten.
Lite längre bort på samma rad sitter någon jag känner igen. Det är en god vän till en god vän, vi kan kalla honom Snörvel&Sniff, och bredvid honom sitter någon jag inte känner igen. Det måste vara den nya pojkvännen jag hört talas om. Den unga. Vi kan kalla honom Mr. Besserwisser himself: The Lido Dancer.
Jag ropar Snörvel&Sniffs namn, och han verkar vara lika förvånad över att se mej som jag är att se honom. Jag påvisar dom lediga platserna bredvid mej, och när dom reser sej för att komma över funderar jag på om detta var ett misstag.
Det kan vara något vidrigt med nyförälskade människor. Dom är alltid rörande överens, oavsett vad dom egentligen har för åsikter, för visst borde dom väl tycka samma sak? Och det hålls hand, och det pussas. 
Med tiden som nyförälskelsen nöts ner blir de förälskade åter individer, men det är några månader när dom uppför sej som om dom vore huvudpersonerna i uruppförandet av KÄRLEKEN ÄR MENINGEN MED LIVET.
Det var ett misstag, inser jag snabbt efter presentationen. Det är omöjligt att få igång ett samtal. Jag upptäcker att jag mest sitter och lyssnar till en monolog om allt som är fel med allt som finns, och kvalificerat skvaller. 
Jag är dålig på att skvallra. Jag önskar att jag var en Truman Capote, men det är något med källhänvisningar som känns viktigt för mej.
Gudskelov börjar det.

ARTIFACT SUITE
Ridån går upp. Det går liksom en kollektiv flämtning genom hela operasalongen. Scenrummet är helt öppet. Vi ser ända bak till fondväggen. I mörkret mellan sidorljusen anar vi väggarna, och på scen står dansarna i raka led, vända mot varandra, män i vårskottsgröna, ärmlösa kroppsstrumpor, och kvinnorna i lika gröna leotarder, med tunna svarta leggings som på avstånd blir grå. En kvinna står ut. Hon har en krokuslila leotard. Hon verkar vara ledaren. Hon liksom semaforerar med armarna, och de andra följer efter. Är det kommunikation, ett språk, eller är det en slags hälsning? Jag tänker på Hitler, och på Mussolini. 
Jag tänker också på en film av Richard Attenborough: The Private Life of Plants. Där fanns en sekvens där man speedat upp en infilmning av hur ett skott från en klängväxt skjuter upp och börjar vifta runt för att hitta något att slingra sej runt. 
Snörvel&Sniff och The Lido Dancer börjar prata högt, kommentera och peka. Jag blir lite chockad, för jag tänker att folk som jobbar i branschen borde väl ha lärt sej att visa respekt? Det är inte det att dom viskar, vilket vore tillräckligt irriterande när dom sitter bredvid, nej, dom talar högt, för att överrösta musiken, som tourguider vid Niagara, som fruktförsäljare på hötorget.
Jag ger dom en aggressiv sssh:ning, och dom tystnar, förvånat. 
Första gången den svarta ridå slår i golvet tror vi att det är något som har gått fel. Ett avbrott i repetitionen. Någon har gjort sej illa, eller något har gått väldigt fel. Men den går upp igen, och något har hänt därbakom. Man har gjort en omformation. Den går snart ner igen, och vi lär oss: Ridån är som slutaren på en kamera, eller som ett jätteliks ögonlock, man stänger av, och när det öppnas igen har tiden gått, saker har ändrats. 
Musiken förändras. Dansarna är plötsligt människor, med muskler och sex. Men långsamt, mellan ridådragningarna, förändras allt. Dom blir till ett danskompani i sammanbrott. Som om dom vore vålnader av dansare som försöker komma ihåg svunna koreografier. Som om otäcka krafter långsamt övertagit Operahuset. Livet försvinner. Glädjen dör ut. Till slut blir dom bara till en armé av själlösa artister. Det är starkt. 
Men det tycker inte Snörvel&Sniff och The Lido Dancer. Det var en massa saker som kunde gjort annorlunda, bättre, mer exakt. Jag påpekar att det är en repetition, men det verkar inte vara en bra ursäkt. The Lido Dancer börjar illustrera hur man korrekt utför en rörelse. Jag sjunker ner i stolen. Plötsligt ångrar jag att jag sitter i mitten, längst fram.

THE OTHER YOU
Några tygövertäckta stolar står i en halvcirkel. Två män i kostym och skjorta. Ljudet av vatten som droppar. Regn? Hundar som skäller. Vind. Är vi i ett hus på landet, eller på en lugn gata i stan? En man och hans spegelbild. Eller en man och hans inre. Den han är, och den han inte vill vara, eller den han vill bli och den han råkar vara. Detta påminner mej om en bild av en man som målar en bild av en man vars armar kommer ut ur bilden och målar honom själv. Eller en man som också är en varulv. Eller en avatar som tar över. 
Dansen, rörelserna, påminner mej om en slags animering. Man koreograferar varandra, styr varandra, sätter varandra i rörelse. Människan som hund, som best, som varg. Det vidriga inom oss. Och ensamhet. Om du är jag måste du visa att du älskar mej.
Och plötsligt, sveper månskenssonaten in. Som Magi. Som dom första snöflingorna. Som den härligt fuktiga luften i en blomsteraffär. Som när man plötsligt inser att man är mitt uppe i sommaren, här och nu.

Inte heller det här faller Snörvel&Sniff och The Lido Dancer i smaken. Dom hade massa förslag på hur och vad man skulle gjort, och vem och vilka som borde gjort det istället. Och dom hatade vad dom ansåg var det ironiska greppet att plötsligt spela månskenssonaten. 
Jag försökte påpeka att jag inte fann att månskenssonaten var ett ironiskt grepp. Visst, Erik Saties  Gymnopédie No.1 kan uppfattas som sönderspelad, liksom Beethovens femma, men någon gång måste dom ju tas tillbaka ur dom ironiska klorna och tillåtas blir vad dom är: mycket vacker musik. 

BILL
Detta är anledningen till att jag kom. För några veckor sen var jag på en öppen repetition av Bill på Kungliga Operans Rotunda, och sen dess har jag varit lite besatt. Besatt av dansen, av rörelserna, av känslorna. Av Dansarna, som är så coola att jag knappt vågade se dom i ögonen. Detta, för mej, då, var inte en repetition. Det var ett fullfjädrat verk. En uppvisning. Ett briljerande. Jag var helt matt resten av dagen. Jag skulle ha gått på ännu en öppen repetition, med koreografen närvarande, en vecka senare, men den ställdes in. Kanske lika bra, intalar jag mej själv. Men, tänk, ännu ett tillfälle att se allt på nära håll...
Jag har sökt musiken på Soundcloud och Youtube, men jag har inte vågat titta på filmklipp ur tidigare uppsättningar. Jag vill inte veta vilka kläder dom kommer att ha. Och vilken scenografi. Jag ser svart framför mej. Fjädrar, skinn, nitar, strass, fransar. Rök. Någonting djuriskt. Som en bordell av Galiano. Thierry Mugler 1997. Som om Alexander McQueen stylat folk till en fest för Isabella Blow. 
Dom kommer in i hudfärgade kroppsstumpor och vitmålat hår. Feno-fucking-mentalt! Man ser allt det andra ändå, även om det inte är där. 
Och jag är glad att jag såg repet, upplyst, för det är väldigt mörkt på scenen. För mörkt. Jag tror att dom fortfarande jobbade med att ljussätta. Jag hoppas det. 
Jag älskar dans, men i många fall avskyr jag det sätt det ljussätts på. Man belyser för att man ska se kropparna, men jag vill se ansikten, också. Sidoljus, nedslag och bakljus gör att jag sitter och anstränger mej så jag får huvudverk. Även om dansarna inte ska ha några uttryck vill jag kunna se att dom inte ha några uttryck.
En efter en gör dansarna entré och sortie, och kvalitén, utförandet och kreativiteten i det dom utför får mej att levitera, och när man inte tror att det kan bli bättre, så blir det bättre. Mina ögon slukar, frossar, svullar. Jag har blivit en visuell knarkare, jag måste ha mer. Alla är vackra, skrämmande, utomjordiska. Min syn har blivit en erogen zon. Det är sexigt, farligt, roligt, och jag vill vara där, mitt ibland dom. Jag vill göra dom där coola stegen som görs som om man liksom bara diggar musiken. Jag vill se dansen på nära håll, på samma sätt som man kan gå fram till en vit marmorstaty och ta sej en titt. Jag vill att det aldrig ska vara över, och om det inte slutar snart så dör jag.

När det är över är det över, och jag är helt golvad. Jag är inte kär. Jag är förförd. Jag är Dona Anna och den där snubben som blåser ut ljuset i Greta Garbos Mata Hari. 

Och det bästa av allt, är att jag har en biljett till en ordinare föreställning. 

Och det näst bästa av allt är att inte ens Snörvel&Sniff och The Lido Dancer kände att dom kunde gjort det bättre.



Om du gillade det här kanske du gillar: 

DET ÄR SYND OM PAPPORNA, med Unga Giljotin på Teater Playhouse.

"Det är vansinnigt roligt och förödande elakt, men känns aldrig som om bara humor vore det ensidiga målet. Inget mjölkande av skratt. Inget roande bara för att roa. Man drar Järnrörspartiet till sin spets i en könsrollssketsch på lekplatsen i otäck framtid. Man visar nidbilder av unga pappor som löser barnpassningen på ett känslokallt men innovativt manligt sätt. Tre Marcus Birro får sej ett anfall ur en feministisk skyttegrav. Och Martin Melins Machofaderskapsskola svarar på en hel del frågor som ingen tänkt på att någonsin ställa. Som hur en polis säkrar en lekplats.”

Låter det intressant? Här är resten:


WAR HORSE

"Det är lite som Melodifestivalen, förutom röstningsfusket, bristen på talang och avsaknaden av originalitet. Varenda kameraåkning är inövad, varje vinkel är planerad. Återgivandet av den här mästerverket till scenföreställning är ett litet mästerskap i sej. Jag har full, förnyad respekt för dom där människorna man ibland ser som sitter och tittar på teveskärmar och säger:
”Kamera ett. Nu. Kamera fyra. Nu.”

Låter det intressant? Här är resten:


AMADEUS på Dramaten.

"En av mina absoluta favoritpjäser, Lettice and Lovage, sattes för första gången upp på The Gielgud Theatre i London 1987, och blev med sina 768 föreställningar en av dom längst spelade pjäser i Londons teaterhistoria. Maggie Smith spelade huvudrollen. 
Jag har aldrig sett den, bara läst pjäsen, upprepade gånger. Det sägs att författaren, Peter Shaffer, skrev pjäsen som svar på den kritik han fått för bristande historisk exakthet i sin pjäs Amadeus, från 1979."

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar