I Tennesee Williams Suddenly Last Summer säger Mrs. Venerable: ”My son, Sebastian and I constructed our days. Each day we would carve each day like a piece of sculpture, leaving behind us a trail of days like a gallery of sculpture until suddenly, last summer.”
Om jag försöker översätta: ”Min son Sebastian och jag skapade våra dagar. Varje dag karvade vi ut varje dag till en slags skulptur, och efter oss lämnade vi ett spår av dagar som skulpturer i ett galleri, tills plötsligt, förra sommaren.”
I mitt minne sa hon: ”We would carve each day like you cut a diamond, leaving behind a trail of perfect, glittering days.” (Vi formade varje dag, som man slipar en diamant, lämnande efter oss ett spår av perfekta, glittrande dagar.)
För det var det det var igår: en perfekt, glittrande dag. Kanske inte en sån som Violet och Sebastian hade, men en sån som passar mej perfekt. Upp klockan sju för kaffe och författande av teaterrapport, följt av friskispass, och så en cykeltur till Hjorthagen. Vårsolen gjorde anspråk på att kallas sommarsol, och ett urval ur Pippina dundrade i mina Sony’s. Och så kronan på verket: en fantastiskt teaterupplevelse.
Jag hade aldrig fått nys om den här föreställningen om inte min kompis Jennie Blåtå tipsat mej. Hon hade läst någonstans att dom bjöd in bloggare, och hade tänkt på mej. Mail hit och dit: och jag stod permanent uppskriven på gästlistan.
Det tar bara 40 minuter att cykla från Hornstull till Hjorthagen, speciellt om man lyssnar på några repetitioner av Magic To Do, och jag hade planerat in ett besök på Myrorna och något att äta innan teaterbesöket på Folkkulturcentrum, som sen sju år tillbaka inte alls ligger på Skeppsholmen, utan på Artemisgatan, precis vid tunnelbaneuppgången.
Ibland hittar man inget i lumpbodarna, och ibland blir det en skattjakt. Jag hittade två t-shirtar för 25 kronor styck - vem kan motstå en thailändsk kopia av en Paul Smith? - en Brat Boyz, och ett helt litet resebibliotek av pjäser och andra böcker.
Vid myrorna läste jag om ett fik på Artemisgatan, och trots att jag tänkt käka Falaffel på mitt vanliga ställe, beslöt jag mej att kolla in det här fiket. Som visade sej ligga i Folkkulturcentrum. Som var platsen där jag skulle se föreställningen. Absurt, n'est-ce pas?
Jag beställde världens godaste vegetariska lasagne - ärligt; bara maten är värd en tur till Hjorthagen - och satte mej på den lilla terassliknande inhägnaden utanför, mumsade, läste i min nyköpa bok om historiska danser och såg världen i Hjorthagen, cykla, flanera och i största allmänhet passera förbi. Flöjtister av alla det slag glad förbi med sina små flöjtväskor, på väg in till repetition någonstans på Folkkulturcentrum. Hade jag haft en hängmatta hade jag somnat. Det fanns liksom en sensuell bris i luften, en sån där som blåser då man kommer upp ur vattnet och lägger sej att vila i solen på nån brygga?
Föreståndaren - en gråskäggig 65-årig man i vertikalrandig Finlandsflaggfärgad skjorta, stentvättade jeans och helsvarta skor av den där sorten som ser ut lite som såna scentekniker har - kom ut med min fribiljett, och vi pratade lite om Folkkulturcentrum. Han tycket jag skulle skriva att Folkkulturcentrum är en mötesplats för konst, musik och teater, för folket, och med att fik som har väldigt god mat, och som man kan läsa mer om på deras hemsida http://www.folkkulturcentrum.se.
Tyvärr, sa jag, det är inte den typen av blogg. Jag håller mej endast till teaterrapporter och svävar inte ut i ovidkommande, målande formuleringar.
Det börjar bli kallt. Jag flyttar in. Några skådisar från höstens kommande Nordiska teaterfestival sitter och pratar teater. Det är dags. Vi är fyra i publiken, räknar jag snabbt när vi reser oss. Tre av dom är skådisar.
”Fem” säger föreståndaren, för han ska se varje föreställning. Vi går ner i källaren, förbi en stor commedia del’arte väggmålning och kommer in i ett rum som påminner lite om festlokalen i ett 80-talshus, eller en outhyrd, lite oortodoxt planlöst lägenhet. Vanlig köksstolar står uppställda, vända mot en stor alkov, vari en belamrad rockhängare och ett dukat matbord står. Vanliga takspottar för hemmabruk fungerar som belysning. Det hela ger ett mal placé intryck, lite som gerillateater.
På golvet, i blå pyjamas, under en tunn filt på ett slags liggunderlag av cardboard ligger en slank fotogenic man med oförskämt tjockt hår. Han sover. Vi hör röster och förstår att han drömmer mardrömmar. En blond kvinna, i beige pyjamas och mörka pumps kommer in, från bakom publiken. Jag hoppar till, för det är så oväntat.
Det utspelar sej en scen mellan en uteliggare och en finanskvinna. En gång har de båda gått på samma konstskola, men den mer lovande uteliggaren hoppade av. De verkar ha haft ett förflutet, men man blir inte säker på av vilket slag. Eller? Är allt bara en dröm som en av dom drömmer?
Den här föreställningen handlar om drömmar, det otroliga och det helt logiska, och den lyckas skapa en stämning, en värld, som är så ambivalent och absurd att jag köper allt som händer. För det är i det bisarra kvalitén ligger. I det surrealistiska. Det är som att få se en av sina egna drömmar uppspelad, den där simultana känsla av overklighet och absolut realism. En man på middag med en kvinna som inte finns börjar ge regi åt servitrisen, som informerar honom att dom angripits av grönsiskor. En chef ska intervjua en anställd, som plötsligt anställer chefen. En man ska dömas, men av vem och för vad? Och vem eller vilka av alla på scenen är det som drömmer?
Man byter status och glider in och ut ur situationer och roller på ett sätt som aldrig blir grumligt, förvirrande eller oförståeligt. Man känner sej aldrig oinvigd, aldrig utanför. Jag tänker på Alice i Underlandet. På Mästaren och Margarita. På Salvador Dali.
Den kvinnliga skådisen bryter lätt på tyska, vilket tillför en slags drömlik kvalitet till hennes spel. Det är överhuvudtaget förvånande välskrivet, regisserat och agerat. Det är absurt att man kan gå ner i en källare i Hjorthagen, komma in i ett slags vardagsrum och hamna mitt i det här. Jag känner mej omtumlad och..
Vi saknar en motsvarighet till det engelska ordet Wonderfull. Full of Wonder. Fylld av förundran.
Jag känner mej omtumlad och förundransfylld.
Konst, och jag antar att man måste säga god, bra eller effektiv konst, kan göra att man plötsligt ser världen lite annorlunda. När jag kopplade loss min cykel ser jag plötsligt en man i Konsumarbetskläder komma gående uppför Artemisgatan med en förpackad tandborste i handen. Han hinner fram till en gående man och knackar honom i ryggen. Men det är fel man. Konsumkassören fortsätter leta.
Jag sätter mej på cykeln. Det hela är absurt. Och nu såhär efteråt inser jag också att det är en väldigt enveten och samvetsgrann expedit. Jag börjar trampa. Jag glider fram längst gatan, och överallt jag tittar ser jag små scener utspela sej: en kvinna i glittertopp står längst upp på en förtorkad jordhög och räfsar. Varför har hon glittertopp? Har hon klätt upp sej för att trädgårdsarbeta? Varför räfsa i en hög av jord? Och varför på toppen?
En man talar indisk engelska med en kvinna som inte verkar se honom. En annan kvinna bara står mitt på trottoaren, och ler. Ännu en man i elektrisk rullstol verkar ha kört vilse. Han frågar om vägen samtidigt som han förklarar var allting ligger.
I programmet tackar dom min tandläkare. Är inte det absurt?
I programmet tackar dom min tandläkare. Är inte det absurt?
Jag trampar på. Världen är plötsligt väldigt intressant.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Mattias och Nybergteater, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5280:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
TRÄD på Kulturhuset Stadsteatern.
"Vad jag såg på scenen var en person i ett slags chocktillstånd. Jag tänkte på två krockade cyklister jag satt med till ambulansen kom, och en förvirrad kvinna jag en gång mötte när jag sålde bröd i tunnelbanan. Det fanns en känsla av: Något är fel, jag borde känna något, men jag känner inget, är det fel? "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/trad-tre-koreografier-on-avmed-ulrika.html
PIPPIN, på Kulturama
” Jag är lite förvånad över att denna musikal inte sätts upp oftare. Den känns ung, angelägen, och är ganska lättillgänglig. Kanske skulle man behöva arra om musiken, för att liksom uppdatera den, men den har sex bra roller, varav några ganska lätta att stoppa in publikdragare i, om man nu vänder sej till en busspublik. Pippin kan spelas av vilken populär yngre sångare som helst, och Charlemagne och Berthe är som gjorda för att spelas av namn som Sven Wollter, Tomas Ledin, Siw Malmquist eller Arja Saijonmaa. Berättaren kan göras av vem som helst från Magnus Uggla till Malena Ernman, och Catherine är som skriven för Sanna Nielsen. Och vad sägs om Lena Ph som Fastrada? Anton Ewald som Lewis? Varsågod, Nöjessverige, make it happen.”
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/pippin-musik-och-sangtext-av-stephen.html
P*FECT/TENTACLE TRIBE, IMPRINT/NOBODY LIKE A PIXELATED SQUID, på Dansens Hus.
”Efter att har briljerat - mitt ordval, inte den breda massans - på förmiddagens skivstångspass på Friskis Hornstull, blev jag upphämtad av Skäggige Skalman för en liten biltur. Vi rev av Food Courten i Skärholmen, Myrorna, den nybyggda gallerian mittemot Ikea, och så en tripp över gatan, för lite fika och en snabbkoll på den nya P.S. Serien.
Jag kom på det så fort jag rest mej upp:
”Jag ska bara rätta till slipsen,” sa jag, och Skäggige Skalman, som fortfarande hade mousse kvar, fattade precis.”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/pfectsetentacle-tribe-seca.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar