lördag 16 augusti 2014

CULLBERGBALLETTEN: TONES AND BONES, Koreografi: Stina Nyberg, Scenbild: Chrisander Brun, Ljud och musik: Rebecca Digby, Maskör: Emelie Henriksson, Dansare: Agnieszka Dlugoszewska, Anand Bolder, Anna Pehrsson, Daniel Sjökvist, Samuel Draper och Vincent Van der Plas, Föreställning 147 2014

TESTING, TESTING, ONE TWO THREE...

Jag kan bli helt hög på scenkonst, liksom bortsvept, förtrollad. För mej kan det ge en lika fysisk känsla som ett åkband på ett köfritt Gröna Lund. Jag vet inte om det är endorfiner eller vad det är som far runt i kroppen, men effekten kan sitta i i flera timmar, ibland dagar. 
Och lika hög, lika uppsluppen och renad, lika låg, förbannad och fylld av nåt som nästan liknar hat, kan jag bli, om jag som publik känner mej lurad eller respektlöst behandlad. Det händer inte ofta, men när det händer, då har min avsky inga gränser. 

Jag, Skäggige Skalman och Achromotrichias sitter i Vitabergsparken och har precis tittat på ett smakprov av Cullbergbalettens Tones and Bones. För några månder sej fyllde jag år, och Skäggige Skalman, nyss hemkommen från Mallorca, har äntligen gett mej min present: En burk Cayena Guindillas, ett slags pepparfrukter som tydligen är det bästa man kan använda i matlagning, och en stor refillflaska av Terre D’Hermes, en av mina favoritparfymer, och en liten reseflacon, så jag har något att fylla på. 
Uppe på scenen har man precis slutat spela. Spela? Japp: Cullbergbaletten har blivit ett popband. Man har övat i hela fem veckor. Det hela var lite av ett lidande. Kanske inte så mycket för att dom inte var speciellt skickliga som musiker, utan för att man vet att dom är väldigt duktiga dansare. Tänk er Kungliga filharmonikerna i trikåer, stampandes runt till Ravels Bolero, spelad baklänges, så vet ni hur jag kände mej. Det bästa jag kan säga att det såg ut som om dom hade roligt. 
Och det hade nog inte varit så illa om om inte precis innan hade bjudit en förväntansfull Vitabergsparken på en improviserad dans. En slags stop-motion-dans. Man hade satt på en trummaskin, och så hade dansarna rört sej till de monotona trumslagen, en rörelse per beat. Improviserad.  
Scenen är en vit backdrop med ett slags rosa plexiglas-stavar, lite som genomskinliga skidor, lutade emot. Till vänster är orkesterytan: Trummor av alla de slag, mikrofoner och en gitarr. Ingen verkar ha haft tid att lära sej ett blåsinstrument eller piano, men fem veckor är en väldigt kort tid, om man inte håller sej till triangel.
Kostymt är det lite som om man klätt sej för ett Friskis & Svettispass i Tantolunden: Shorts, linnen, t-shirtar, långärmat, det mesta i neonfärger. Och så lite neonband i vissa hår, eller lite neonfärgat löshår. Och lite diskret neonsmink.
Och jag vet, man måste förnya sej, man måste testa något nytt. Klart Cullbergbaletten ska få testa något nytt. Jag bara önskade att dom kanske hade gjort det någon annanstans, nånannankväll. Det hade varit så skönt med lite dans. Det är lite som att komma med ambulans till Södersjukhuset och få veta att akutpersonalen är på personalutvecklingsmöte. Jag förstår att dom, verkligen, men det hade bara varit så skönt att bli lite omplåstrad, ihopsydd och defibrillerad.
Jag, som tillbringat mycket av föreställningen med att fundera på temat danstitlar, varför de flesta danser namnges på engelska, och gärna med en inbakad ordvits som inte säger mycket om verket i sej,  och undrat varför dom inte kallat det hela för Beats & Moans, eller Watch Us Try, eller kanske hellre: No New Ideas, frågar mina vänner vad dom tyckte. 
”Jag kan tycka om när det är såhär monotont,” säger Skäggige Skalman, lite skamset, ”för då drömmer jag mej bort. Det är lite som att sitta och titta på vågor eller moln: man tänker på annat…”
Jag får impulsen att säga något bitchigt om att jag förstår hans kommentar lite som att det hela har varit som att ligga på en spikmatta: Det är ett lidande som man gudskelov lätt somnar ifrån, men jag förstår att det inte är det han menar. 
Achromotrichias, som nog är en av världens mest positiva människor, och som inte gärna uttalar sej negativt, sitter tyst. 
”Det är så synd,” säger han bara, till slut. ”Dom är så duktiga dansare.”
Så reser han sej, plockar upp den halvtomma vinflaskan och våra plastglas.
”Ska du inte se resten?”
Cullbergbaletten var bara en del av kvällens program. Nadja Hjorton ska bjuda på något som heter Radio Dance. 
”Nej,” säger han, sammanbitet. Jag förstår honom. Ibland orkar man inte.
Achromotrichias går, och Skäggige Skalman försvinner iväg för att köpa en varmkorv.

Jag tittar ner i mitt knä, på mina födelsedagspresenter, och funderar på om jag ska testa kryddan eller parfymen. Så bestämmer mej för doften och skvätter lite på insidan av handleden. 
Hade jag vetat vad som komma skulle hade jag nog tagit en av pepparfrukterna…


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

HÖSTSONATEN på Kulturhuset Stadsteatern


"För mej är Ingemar Bergman lite som Melodifestivalen eller Fotboll. Jag fattar inte grejen. Av alla hans filmer - och jag måste erkänna att jag inte har sett alla, lågt ifrån alla - gillar jag bara Fanny och Alexander och Sommarnattens Leende, och den senare tycker jag gör sej bättre som Sondheimmusikal. 
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett några av hans scenproduktioner, och även där var jag lite… oberörd. Jag minns King Lear och Peer Gynt som vackra men ganska ointressanta. 
Så jag är inte väldigt sugen när jag ljuset släckts i salongen för scenversionen av hans Höstsonaten på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag blir ganska förvånad när jag inser att jag tycker det är bra. Mycket, mycket bra. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/hostsonaten-av-ingmar-bergman-regi-asa.html

BARNKAMMARBOKEN på Gustav Adolfs Torg

"Vi hade hört talas om mobbing, fast jag tror inte vi använde det ordet, så när vi fick en ny flicka i klassen, vi kan kalla henne Melitta Rorschack, så fick hon vara Pippi, fast vi andra egentligen ville, för att vi var så snälla. Vi var så snälla för att vår fröken hade sagt att hon säkert skulle vara lite blyg i början, för att hon var ny i klassen, och att vi skulle vara snälla mot henne. Jag minns att jag ljög och sa att en teckning hon gjort var jättefin, och var hur nöjd som helst med mej själv efter det, eftersom jag varit snäll mot något det var synd om. "


Låter det intressant? Här är resten: 



ANSVARET ÄR VÅRT/TINGSTEN, av Joakim Sten på Kulturhuset Stadsteatern.

"Det handlar om en tid när politikerna hade en moral, en idéologi, och inte var rädda för att ha en åsikt. När dom verkade ha en övertygelse, inte bara försökte locka väljare genom att säga det folk vill höra. Innan politiken blev en karriär, ett sätt för lågutbildade opportunister att tjäna en himla massa pengar utan att behöva göra speciellt mycket. När tidningarna hade integritet. "

Låter det intressant? Här är resten:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar