torsdag 21 augusti 2014

DANSK DANSTEATER, Smakprov ur Tim Rushtons Riverside och Black Diamond samt Carmina Burana av Alessandro Sousa Pereira och Fabio Liberti, Koreografi Riverside och Black Diamond: Tim Rushton, Carmina Burana: Alessandro Sousa Pereira, Fabio Liberti, Musik Black Diamond: Alexander Balanescu, Trentemøller, Philip Glass, Musik Riverside: Agnes Obel, Musik Carmina Burana: Carl Orff, Kostym: Charlotte Østergaard, med Luca Marazia, Alessandro Sousa Pereira, Ana Sendas, Maxim-Jo Beck McGosh, Milou Nuyens, Stefanos Bizas, Csongor Szabó, Martyn Garside, Fabio Liberti, Erik Nyberg, Emily Nicolaou, Joel Fritzon, Arina Trostyanetskaya, Jernej Bizjak, Maria Pilar Abaurrea, Elena, Martinez Ibar Hanna Nussbaumer och Jessica Binfield, föreställning 151 2014

Det är lätt för mej att säga:
”Om Dansk Danseteater låg i Stockholm skulle jag hänga där kväll efter kväll…”
Det är lätt för mej att säga, för det är sant, och det är lätt för mej att lova, eftersom det inte är troligt att dom någonsin flyttar hit. Och man framför inte dans kväll efter kväll, heller. Med detta sagt säger jag: 
"Om Dansk Danseteater låg i Stockholm skulle jag hänga där kväll efter kväll. Detta är vad jag hoppas att få uppleva när jag går på modern dans."

Kvällen innan, när jag var i Vitabergsparken för att se K. Kvarnström & Co:s Youyouyou, hade en ganska storvuxen man bredvid mej, tipsat om den här föreställningen. 
”Den får du inte missa,” hade han sagt. Vi hade snackat dans och scenkonst i allmänhet, och det verkade som om vi kanske gillade samma saker, så här satt jag, på samma plats som kvällen innan, tillsammans med min gamla väninna Maria Augusta Kutschera. 
Hon är en sån där som är bra på att sätta svåra ord på saker. Exakta ord. Där jag kanske säger något vagt som: ”Det kändes som om jag satt inne i ett moln”, eller ”Den här föreställningen var precis som en semla,” skulle hon uttrycka det: ”En stor del Wertherteknik, och man kan ana en hel del LeCoup,” eller ”En frigörande energi, eller kanske man kan säga en energisk frihet, med ett synnerligen välutvecklat feministiskt perspektiv vad gäller de perifera rollerna…”

För ganska länge sen såg jag ”Fosse” i London, en föreställning där man tagit de koreografiska höjdpunkterna ur Bob Fosses liv och satt ihop dom till en helaftonsföreställning. Det funkade sådär, kan jag tycka. Det var bara toppar och inga dalar, vilket gjorde att allting blev ganska jämntjockt, och blad alla topparna fanns det liksom inga toppar. Man behöver dalarna. 
När Dansk Danseteater bjuder på en afton av smakprov ur Black Diamond och Carmina Burana, lyckas dom så mycket bättre. Och jag måste citera Velma Kelly i Kander & Ebbs Chicago: 
”Well, I was in such a state of shock that I completely blacked out; I can't remember a thing.”
Jag tror att jag sitter ner, men det känns som om jag svävar. Mitt analytiska, distanserade iakttagande är helt satt ur funktion. 
Jag är en väldigt osofistikerad dansåskådare. Mina krav är ganska basala: för att tillfredsställa mej behöver dans bara vara sexigt, roligt eller vackert. Jag brukade ha ett fjärde krav: att dansen ska vara vettig, men jag har lättat på det. Jag behöver inte längre fatta vad som händer. 
Detta är vackert, roligt och sexigt, och så mycket mer. Detta är hallucinogent. Detta är kroppar som gör saker jag inte trodde var möjliga, och rörelser jag aldrig förut sett.
Man börjar med ett utdrag ur Carmina Burana, och från det att dansarna kommer in, som karaktärer hämtade från ett särskilt gruppboende, täljda av döderhultaren, är jag helt fast. Man är klädda i bekväma, varierade kläder i jersey, nästan som pyjamas och nattlinnen, i färger från hösten: brunt, grått, orange, rött, men inget blått. Det är knäppt, det är roligt, och det är hjärtevärmande, som en korg full med kattungar. 
Black Diamond är något helt annat. Det är sexigt, farligt, kallt och hett som helvetet. Kostymerna är svarta, blanka, liksom hårda. Höftskynken, ärmlösa liv för kvinnorna och ett slags rygglösa västar för männen.
Jag minns några simmande steg, tagna av kvinnor, lyfta av män. Genialt. 
Man avslutar med ännu ett utdrag ur Carmina Burana, och den har aldrig låtit så bra som när den dansas av det här gänget.
När det är över hoppar jag på cykeln och trampar på som jag vore jagad av vargar. Väl hemma googlar jag skiten ur Dansk Danseteater. Jag turistar på deras hemsida.  och jag trycker ”Gilla” på  deras Facebookgrupp. Jag tillbringar kanske två timmar i ett virtuellt Youtube-land. Jag gästar Vimeo. Jag lyssnar igenom Carls Orffs Carmina Burana, och musiken från Black Diamond, av Alexander Balanescu och Trentemøller. Och jag är fortfarande inte nöjd. Jag är inte mätt. Och det är väl så det ska vara, antar jag. 
Och jag har bara en fråga: när kommer dom tillbaka? Jag känner mej som den franske löjtnantens kvinna när jag går här, och väntar. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

YOUYOUYOU med Kenneth Kvarnström & Co med Parkteatern i Vitabergsparken, 

"”Think Pink!” ropar jag plötsligt tyst, inne i mitt huvud, för jag är nu Kay Thomson i rollen som Miss Prescott, i filmen Funny Face, i scenen där hon beskriver det kommande modet. 
Jag, som Kay, testar att ropa ”Stormens Epicentrum!” och ”Ordlös Kommunikation!”, men det har inte samma… je ne sais quoi. Jag återgår till att ropa ”Think Pink!”, ”I want the whole country pink!” och ”Green’s Obscene!” och i min fantasi dansar jag nerför korridorerna på modetidningen där Miss Prescott - jag - jobbar.

Mina tankar avbryts av föreställningen, som börjar."

Låter det intressant? Här är resten: 


DN-konsert med Kungliga Filharmonikerna och Lisa Nilsson.

"Så kommer Lisa Nilsson in på scenen, och jag sätter mej upp. Hon ser ut att vara  klädd i nånting långt, tajt i havsgrön plysch och vita pumps, med ett stort glittrande hakklappshalsband och en Nefertitilik håruppsättning. Hon sjunger en sång om att årstiderna går, och om saknad, och jag tycker nog att tempot, dansbandsdrivet, är lite för högt. Tankarna, bilderna i sången, hinner liksom inte klinga ut. Sångerskan styrs av trummorna, och jag önskar att det bara var hon och en flygel, som la lite accord. Avskalat. "


Låter det intressant? Här är resten: 


NADJA HJORTON: RADIO DANCE, i Vitabergsparken

"Du vet hur man vid katastrofer ibland talar om olyckliga kombinationer? ”Det kraftiga regnet kombinerat med den styva kulingen,” eller ”Höstacksfestivalen, så olyckligat nära lägret för Anonyma Pyromaner, i ett Skåne som inte haft en regndroppe under hela Juni,” eller ”När sen lastbilen med bensin krockade med långtradaren från tändsticksfabriken…”
Det här var en sån där olycklig kombination, att göra en helafton av Cullbergalettens Bones and Tones och Nadja Hjortons Radio Dance. "

Låter det intressant? Här är resten: 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar