fredag 22 augusti 2014

KUNGLIGA OPERAN: OPERA AT THE MOVIES med Kungliga Hovkapellet och solisterna Vivianne Holmberg, Susann Végh, Jesper Taube, Karl-Magnus Fredriksson och Lena Nordin. Dirigent: Stefan Klingele föreställning 152 2014

WHO, ME? NO: NOT ME
Sången Fifty Percent ur musikalen Ballroom med libretto av Jerome Kass, musik av Billy Goldenberg och text av Alan och Marilyn Bergman, sjungs av en äldre änka, och inleds:
If anyone had told me, a year and a half ago, 
my husband would be gone, I wouldn’t have believed it. 
If anyone had told me that I’d  be on my own, 
make a go of it alone I wouldn’t have believed it 
If anyone had told me a year and a half a ago, 
that I’d be dancing, going to a ballroom, and dancing, 
I would have said ”Who me?”, I would’ve said ”No: Not me,
Ovanstående har egentligen ingenting med mej att göra, förutom som referens till följande: 
”Om nå’n hade sagt till mej, för två år sen precis, att jag utan protest skulle sitta i Vitan och lyssna på opera: Jag hade aldrig trott det.”

Opera, för mej, var liksom någonting klämt. Jag hade inte så svårt för musiken; det var sången. Den lät ansträngd, otydlig, affekterad. 
Den enda sången från en Opera jag gillade var La Wally från filmen Diva, och så givetvis allt av Nattens Drottning. Alla gillar nattens drottning. 
Jag sitter i Vitarbergsparken, en av dom sista föreställningensdagarna i Augusti, och Kungliga Operan gästar med Opera at the Movies
Solen är på väg ner, och skiner musikerna rakt i ansiktet, och det ser ganska coolt ut när flera tar upp solglasögon. Lite som Blues Brothers Goes to the Opera, liksom. En av de manliga blåsarna har skor med röda sulor. Jag undrar var man köper såna? Dirigenten är klädd i frack, men hans orkester har fått order om en något mindre uppklädd arbetsklädsel, och verkar mer uppklädda för ett väldigt snofsigt garden party än för en Nobelfest. 
Presentatör är Operans Dramaturg, Katarina Aronsson, och hon gör ett superjobb. Mellan de olika akterna kommer hon och strör intressant trivia omkring sej, lite som Tingeling och det där flygpulvret. 
Hennes berättelser förhöjer verken, ger dom en identitet, en fabel, med vilken man kan minnas dom. Hon berättar bland annat att många filmklippare använder sej av klassisk musik för som en slags mall för att klippa melodiöst, för att tonsättaren ska få en arbetskopia, men ibland gör dom ett så bra jobb att man beslutar sej att använda den klassiska musiken, och inte skriva ny. 
Jag ingen aning om att en tilltänkt tonsättare till 2001 gick på premiären i den tron att man använt hans musik, bara för att upptäcka att man föredragit Richard Strauss Also Spracht Zarathustra.

Man börjar med Valkyrieritten, av Richard Wagner. Den är både pampig och värdig, som en prästinna som stressar nerför en trappa i ett medeltidsslott. 
Så är det Bernsteins tur. Först ut är Glitter and Be Gay, ur Candide, och det är verkligen ett kaxigt val, med tanke på att den är både svårsjungen, plockad ur ett ganska specifikt sammanhang och kräver en komisk leverans, plus att den har en massa smycken inblandade, och en resväska. 
Kudos! som dom gamla grekerna sa. 
Sen kom ,för mej, en av kvällens höjdpunkter: Island Magic ur Trouble in Tahiti
Du vet när man inta kan fatta att man har missat nåt, och man inte kan fatta hur man ha lyckats missa det, i alla dess år? Det här är en sån miss. Hur många gånger, efter en biofilm,  önskar jag inte att jag kunnat sjunga de första stroferna ur den här sången! Detta är en sång sjungen av en kvinna som ser filmen Trouble in Tahiti, som hon först hatar, men sen dras in i. Jag kan relatera till en massa dokusåpor eller tävlingsprogram.
Den börjar: 
”What a movie!
What a terrible, awful movie! 
It’s a crime what they put
on the screen!
I can hardly believe what I’ve seen!
Do they think we’re a lot of children?
It would bore any four year old!
What drivel! What nonsense!
What escapist Technicolor twaddle!
“Trouble in Tahiti,” indeed!”

Och sångerskan, Susann Végh, är fenomenal. Jag älskar när en operasångerska kan vara rolig, och här är hon nästan så rolig att hon inte hade behövt musiken. Bara texten och hennes leverans hade nästan räckt. Tonerna blir ett bonus. Hennes ögonplastik påminner om en förvånad Fanny Brice, eller Rowan Atkinson i nästan allt. 

Efter det följer Tonight ur West Side Story, och  en sång av Cinema Paradiso, av E. Morricone. 
Här störs vi av ett spädbarn som gråter, någonstans i publiken. Jag antar att mamman tycker att hon och hennes stackars barn har lika mycket rätt att gå på konsert som vi andra, med den skillnaden att hon inte har några skyldigheter att ta någon som helst hänsyn.
Jag hade  ingen aning om att det ens fanns någon som hette G. Holst, eller hans verk Planeterna, ur vilket vi får höra Mars, ett verk som jag tycker borde koreograferas. Det dansar, liksom, redan när man bara lyssnar på det. #VilkenKoreografSomHelst.

Så kommer äntligen Ebben? Ne andrao lontano, ur La Wally av A. Catalani, och jag slås av hur man i de första tonerna knappt kan skilja mellan röst och instrument. Jag tror det är en flöjt som liksom smyger in tillsammans med rösten, men jag är inte säker. Jag älskar den här sången, och jag älskar filmen som för mej gjorde den känd. Jag har någon vag bild av att jag såg den för första gången i Malmö, men jag kan ha fel. En liten, liten biograf, minns jag. Och jag minns att jag efteråt ville flytta till Paris, eller bli passionerat förälskad i någonting, sådär som brevbäraren i filmen känner för Opera. Jag köpte boken, och har den fortfarande, någonstans, tror jag. 

Innan man spelar Maine Theme ur King’s Row, berättar Katarina Aronsson att kompositören till Star Wars Theme, John Williams, var en stor beundrare av kompositören Korngold, och det hörs. Det här är rent plagiat. Det trista är väl att folk som hör stycket kommer att tro att Korngold plankade Williams, och inte tvärt om. 

Man avslutar med två sånger ur På Sicilien, av Pietro Mascagni, Turrido ascolta! och Mamma! Quel vino è generoso, och även om jag inte kände till vare sej kompositör eller verk, och inte förstod ett ord, så var det jäkligt spännande att sitta och titta på ett slags avancerat gräl, på italienska. Jag upplevde det som om alla plötsligt började gräla vid en familjemiddag, och i slutet kunde jag nästan ana spagettin flygande genom luften, och marinarasåsen som blodfläckade dom alla. 

Jag vet inte när jag började gilla opera. Det bara hände, liksom.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DANSK DANSETEATER i Vitabergsparken

"När det är över hoppar jag på cykeln och trampar på som jag vore jagad av vargar. Väl hemma googlar jag skiten ur Dansk Danseteater. Jag turistar på deras hemsida.  och jag trycker ”Gilla” på  deras Facebookgrupp. Jag tillbringar kanske två timmar i ett virtuellt Youtube-land. Jag gästar Vimeo. Jag lyssnar igenom Carls Orffs Carmina Burana, och musiken från Black Diamond, av Alexander Balanescu och Trentemøller. Och jag är fortfarande inte nöjd. Jag är inte mätt. Och det är väl så det ska vara, antar jag. 
Och jag har bara en fråga: när kommer dom tillbaka? Jag känner mej som den franske löjtnantens kvinna när jag går här, och väntar. "

Låter det intressant? Här är resten: 


YOUYOUYOU med Kenneth Kvarnström & Co med Parkteatern i Vitabergsparken, 

"”Think Pink!” ropar jag plötsligt tyst, inne i mitt huvud, för jag är nu Kay Thomson i rollen som Miss Prescott, i filmen Funny Face, i scenen där hon beskriver det kommande modet. 
Jag, som Kay, testar att ropa ”Stormens Epicentrum!” och ”Ordlös Kommunikation!”, men det har inte samma… je ne sais quoi. Jag återgår till att ropa ”Think Pink!”, ”I want the whole country pink!” och ”Green’s Obscene!” och i min fantasi dansar jag nerför korridorerna på modetidningen där Miss Prescott - jag - jobbar.

Mina tankar avbryts av föreställningen, som börjar."

Låter det intressant? Här är resten: 


DN-konsert med Kungliga Filharmonikerna och Lisa Nilsson.

"Så kommer Lisa Nilsson in på scenen, och jag sätter mej upp. Hon ser ut att vara  klädd i nånting långt, tajt i havsgrön plysch och vita pumps, med ett stort glittrande hakklappshalsband och en Nefertitilik håruppsättning. Hon sjunger en sång om att årstiderna går, och om saknad, och jag tycker nog att tempot, dansbandsdrivet, är lite för högt. Tankarna, bilderna i sången, hinner liksom inte klinga ut. Sångerskan styrs av trummorna, och jag önskar att det bara var hon och en flygel, som la lite accord. Avskalat. "


Låter det intressant? Här är resten: 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar