tisdag 30 september 2014

MÅSEN, Översättning Lars Norén, Björn Melander, Regi Vibeke Bjelke, Scenografi och kostym Marie í Dali och Steffen Aarfing, Ljus Ulrik Gad, Peruk och mask, Mimmi Lindell, Lena Bouic Wrange, med Stina Ekblad, Christoffer Svensson, Hans Klinga, Emma Mehonic, Per Mattsson, Eva Millberg, Rebecka Hemse, Hannes Meidal, Björn Granath, Per Svensson, Bengt CW Carlsson, föreställning 171 24/9 2014

VAD ÄR DET MED FÅGLAR?
Jag hade tänkt börja det här med att skriva:
”Jag älskar Anton Tjechov. Så, då var det sagt,” men eftersom jag hade tänkt parafrasera, och glömt om det var Marsja eller Nina eller vem i Måsen som säger det, så inleder jag istället med ett citat ur en Barbra Streisand-sång: 
Call me a boob
Call me a schlemiel
Call me a brain with a missing wheel
Call me what you will
But nonetheless I'm still
In love with Harold Mingert(Läs: Anton Tjechov)
It's not because he has a car
Arnie Fleisher has a car
And a car is just a car
But if Harold didn't have a car too his name
I guess I'd love him just the same

Jag minns inte om det regnade. Jag antar: lite grann. När jag cyklar genom stan med hörlurarna på är det liksom som om vädret inte riktigt biter på mej. Jag är i min egen musikaliska bubbla. Jag tror jag lyssnade på någon av Bachs cellosviter. Den första, tror jag säkert. Något som lugnar och stressar på samma gång. 
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. 
Jag ser min kompis The Ticket Master lite längre bort, och tar av mej lurarna, och förtrollningen är bruten. Alla är bara vanliga människor i väntan på något. Poesin, musiken, är plötsligt tyst. 
Han har nyss kommit hem från Las Vegas, The Ticket Master. Jag är lite avundsjuk, måste jag erkänna. Det är inte det att Las Vegas står vidare högt på min lista av platser jag vill besöka, men han vann sin resa! Hotell, resa, Grand Canyon, alltihop, vann, på någon slags tävling på nätet. 
Som Blanche säger i Streetcar: ”Sometimes — there's God — so quickly.” Han, om nån, var väl värd den här vinsten.
Han ser mej och ger mej min biljett. Jag frågar inte om resan: det finns inte tid. Han har andra att möta, andra biljetter att dela ut. Jag går in och sätter mej.


Det är ett av de första publikrepen på Måsen, översatt och bearbetad av Norén, och The Ticket Master vet att jag gillar att sitta långt fram, så han har - jag vet inte hur han gör det - fixat biljetter längst fram, i mitten. Man kan inte sitta mycket bättre än såhär. 

Måsen, Vildanden och Den Döende Svanen. Vad är det med fåglar? Och glöm inte Svansjön. Vad är det med scenen och fåglar? Varför finns det ingen pjäs som heter Dovhjorten? Eller Fjärilen? Eller Kopparormen? 

Man börjar första akten i vackra, tidsenliga kläder, och i andra har man plötsligt vackra moderna, som för att poängtera det tidlösa i föreställningen, eller; jag vet inte vad man vill säga, men vet du vad: det hade ingen konsekvens. Man börjar första akten i moderna scenografi och avslutar andra i äldre, och vet du vad: det har heller inte någon konsekvens. Man gör entre och sorti från salongen, Konstantin klär av sej helt naken innan sitt självmord, han hånglar upp och försöker fysisk krypa tillbaka in i Arkadina, och vet du-
Japp, du fattar. Man skriver till och stuvar om, men känslan finns kvar. Det är som en varsam arkeologisk utgrävning: som en upprustning där man inte vill förstöra, bara tillföra, och det man tillför, gudskelov, är något jag kan bortse ifrån. Känslan av Tjechov finns kvar. Det livssörjande, gråtheta, oändligt sorgset komiska. Jag skrattar högt, flera gånger, åt det förtvivlade, det grymma. Man måste. Det går inte annars.
Slutligen vill jag avsluta med det där citat. Det är Marsja, inte Nina, som säger det. Jag slängde ut ett rop om hjälp på fejjan, och innan dagen var över hade min vän Wall Street Woman svarat:

"Jag måste få säga det, jag måste tala med er, jag tycker inte om min far, men jag litar på dig. Hjälp mig för Guds skull. Hjälp mig för annars gör jag en dumhet, annars gör jag narr av mitt liv och förstör det... Jag står inte ut längre. Jag lider så. Det är ingen, ingen som vet hur jag lider. Jag älskar Konstantin(Läs: Tjechov).”

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SVARTA HÅL på Södra Teatern

"Egentligen, för mej, handlar det inte alls om Svarta Hål. Egentligen handlar det om två stjärnor. Lindy Larsson och Charlotte Engelkes.
Du vet Les Enfants Terrible, av Cocteau? Elisabeth och Paul? Dom vidriga, vackra syskonen som leker lekar ingen borde leka? Lindy Larsson och Charlotte Engelkes påminner om Elisabeth och Paul, Les Enfants Terrible. Det finns en sofistikerad snofsighet över dom, som något ur något av Noel Coward.
Jag känner mej som Mowgli när jag tittar på dom, Mowgli när han i sången Vyss på Dej/Trust In Me hypnotiserats av Kaa. Jag vet att det är livsfarlig, men jag kan inte låta bli. "

Låter det intressant? Här är resten:


KATTVAKTEN, av och med Sara Ribbenstedt på STDH:

"Nån gång på slutet av åttiotalet eller i början på nittiotalet vaktade jag vattensköldpaddor åt min kompis Skäggige Skalman, nån gång när han var bortrest länge. Men dom dog, tror jag. Eller var jag bara rädd att dom skulle dö? Var det en sköldpadda eller flera? Jag minns att vattnet blev smutsigare och simmigare inne i akvariet, och jag visste inte om jag skulle byta vatten, eller om det var farligare för dom än att simma runt i den algiga sörjan."


Låter det intressant? Här är resten: 

ATT SOMNA ÄR LITE SOM ATT DÖ, av och med Isabel Reboia på STDH.

"Det var lite som en överraskningsfest, bara för mej. Som om någon gav mej en hård, varm kram och viskade:
”Din dumming, du ska inte ha så förutfattade meningar.”
”Men,” viskar jag tillbaka, inte så lite smickrad, men mån om att göra mej förstådd: ”förutfattade meningar är ju dom enda meningar man kan ha? Vem har nånsin hört talas om en oförutfattad mening?”"

Låter det intressant? Här är resten: 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar