tisdag 7 oktober 2014

CHICAGO, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 181 5/10 2014

Manus Fred Ebb, Bob Fosse, Musik John Kander, Sångtexter Fred Ebb, Översättning Calle Norlén, Baserad på pjäsen "Chicago" av Maurine Dallas Watkins, Regi och koreografi Roine Söderlundh, Scenografi Viktor Brattström, Kostym Lars Wallin, Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin, Kapellmästare Maria Kvist, Ljus Palle Palmé, Ljud Oskar Johansson, Mask Katrin Wahlberg, medverkande Roxie Hart Lisa Nilsson,Velma Kelly Sharon Dyall, Velma Kelly 19/10, 30/11 Linda Olsson, Billy Flynn Dan Ekborg, Amos Hart Fredrik Lycke Mama Morton Kajsa Reingardt, Mary Sunshine C. Killik, Fred Casely David Inghamn, Liz Tove Edfeldt, Annie Elin J. Kortesalmi, June Lisette Pagler, Hunyak Elisabet Carlsson, Mona Linda Olsson, Dra-åt-helvete-Kitty Nina Pressing,  ommissarie Fogarty, fl roller, Niklas Hjulström, Harry m fl roller, Andreas Vilsmyr Harrison m fl roller, James Lund Jury m fl roller, Patrik Riber Notarie m fl roller, Zain Odelstål, Biträde m fl roller Denny Lekström, Dansare m fl roller Anna Ståhl, Dansare m fl roller Hannah Ohlsson, Dansare m fl roller Anne Marit Tynes, Musiker Maria Kvist, Lina Lövstrand, Ingalill Högman, Peter Fredman, Mimmi Hammar, Christine Carlsson, Patrik Skogh, Elin Andersson, Malin-My Wall, Anna Lund, Barbro Lindkvist, Felisia Westberg
COME AGAIN?
När jag 1983-84 gjorde värnplikten som sjukvårdsgruppbefäl i Hässleholm, hade jag en lumpenpolare som skulle på audition för Dragshowgruppen Surprise Sisters. Han hette Adolph Stefansson, var utbildad undersköterska och jobbade också som fotomodell. Påstod han. Jag tycke inte han var tillräckligt snygg för att reproduceras. Han var den där typen som på övningar i fält krossade skorpor, strimlade äpplen, tillsatte socker och serverade oss en slags äppelpaj. Vi hade nog kunnat bli bra polare, men på den tiden var jag lite rädd att jag skulle be found guilty by association
I alla fall hade han hört att jag tagit danslektioner - jag dansade en sommar, i en taffeltablå på Kalmar Slott - och också varit med i en skolrevy, så i hans värld var jag så gott som Bob Fosse om någon av oss hade haft en aning om vem Bob Fosse var. I alla fall frågade han om jag ville ta mej en titt och säga vad jag tyckte om hans nummer.
Lite hesitant följde jag med honom in i ett tomt rum på logementet, och där började han sjunga och dansa, för mej. Eller: mima och dansa. Jag minns inte om han var lysande eller usel, jag minns inte vilken sång han framförde, men jag minns hur pinsamt jag tyckte det var när ett befäl öppnade dörren och frågade vad vi gjorde och Adolph svarade:
”Bergman och jag bara dansar!”

I alla fall, jag vet inte hur det gick till, men kassettbandet han hade sina låtar på kom att hamna hos mej. Jag minns ärligt inte hur. Jag tror inte jag stal det, men jag kan mycket väl ha lånat det och glömt att lämna tillbaka det. ”Wall Street Crash” stod det på bandet, kulspetspennat, och när man spelade upp bandet fanns det ett nummer om S&M, och ett swingmedley, och så en himla massa inspelningar av samma sång, en okej, men gammal sång, från stenkakettiden, typ. 

Det tog flera år innan jag insåg att låten som upprepades inte alls var så gammal, den bara lät så. Det var All That Jazz ur Bob Fosses Chicago.

En fredagkväll sitter jag inne på Kulturhuset Stadsteaterns, Kulstas, sida och surfar runt lite, sugen på att se något kommande söndag, och upptäcker att det finns biljetter kvar till matinén av Chicago. På bänkrad två, nästan i mitten. En singelplats. Markören svävar över ”Köp”, men jag gör en deal med mej själv: om den fortfarande finns kvar lördagmorgon, då slår jag till. 
Jag skulle vilja skriva att jag sov oroligt, men det vore att ljuga. Det var så säkert att platsen var borta att jag inte ens var orolig över möjligheten att den skulle finnas kvar. 
Klockan ringer, jag meckar en mocca och sätter mej framför min iMac. Platsen finns kvar. Fuck. Jag trycker på ”Köp” och skriver in den nödvändiga informationen. Men det vill sej inte. Var vänlig kom tillbaka om en stund, eller nåt. Det är bara det att nu, efter en stund, är platsen borta. Jag har liksom reserverat den, verkar det som, men jag kommer inte åt den. 
Nu bara ska jag ha den där platsen. Jag kollar öppettiderna på Kulsta, ser att flera verksamheter därinne öppnar elva på lördagar, så jag utgår kallt från att dörrarna slås upp någon gång efter tio. Precis innan jag slår igen ytterdörren går jag in på biljettsidan. Platsen har dykt upp igen. Jag gör om ett köpförsök, och samma sak händer: no go
Jag slänger mej på cykeln och tänker att om jag bara hinner till KulStas biljetautomat innan platsen släpps igen så kan jag liksom vänta ut den. 
Det är bara det att Kulsta öppnar 11.00. Varför skulle dom öppna huset om ingen av verksamheterna är öppen? Det är ingen värmestuga, inte så dags i alla fall. 
Jag stampar runt därutanför, en halvtimme innan dom öppnar, nu mer säker än någonsin att min plats kommer att vara borta, och jag överväger att bestämma mej att om så är fallet, så är det universums sätt att säga att jag inte ska se den här föreställnignen. När jag är stressad blir mitt resonemang lätt lite fatalistiskt. 
Dörrarna slås upp. Jag rusar in, med plånbok och kreditkort i högsta hugg. Min plats är kvar! Jag tar den! Den är tagen! (Cue: vrålande massor, som i ett mål vid Wimbledon, eller vad det nu är dom gör.)
Resten av lördagen kommer att gå till historien som dagen innan jag såg Chicago på Kulsta. Dagen då jag skrävlande viftade runt med min biljett, och folk sa, avundsjukt: 
”Åh, den skulle jag också vilja se…”
Och dagen då jag inte svarade: 
”Men gå och köp en biljett då, din jävla latmaja, hur tror du att du någonsin ska kunna få se den om du inte får arslet ur vagnen och rycker fram ditt MasterCard?”

Söndag morgon var jag säker på att jag inte skulle gilla föreställningen. Bombsäker. Sådär säker på att man har karies som man är när man går till tandläkaren och sen inte har några hål? Bergsäker, med andra ord. 
Jag låste fast cykeln vid räcket över Sergels torg, gick och köpte en vegburrito, mangoläsk och guacca på Zócalo på hamngatan, mittemot Åhlens, och klättrade sen uppför rulltrapporna och kröp ihop i fönstret i gången över Beridarebanan. När maten var slut kom jag att tänka på att socker gör världen gladare, och pinnade ner till ICA inne på t-centralen och köpte för 50-lappen naturgodis. Jag hade fått för mej att jag kanske skulle få ett sockersjunk i pausen.
Så slogs dörrarna upp, jag halade fram min biljett och stressade in. Jag hade bestämt mej för att kosta på mej ett program, bara för, och var någonstans sådär kariessäker på att dom var slut, vilket dom inte var. Jag hittade min plats, som mirakulöst inte desintegrerade när jag närmade mej. Jag satte mej. 
På min högra sida, och på de två stolarna framför damp det ner ett gäng medelålders flatsensibla kvinnor som jag misstänkte var där för Mama Morton och kvinnofängelseromantiken.
Är jag ensam om att postklimakteriekvinnor påminner lite om flator? Lät det lite dumt? Ignorant? Jag menar det inte så, jag menar att dom ser ut som om dom slutat fjanta till sej, skärpt sej, klippt sej och börjat prioritera. 
Bakom mej sätter sej två äldre musikalintresserade par. Såna där som inte har alla kanoter i stallet, eller toner i skalan, eller vad man nu säger i såna här sammanhang. Bollar i brallan? Vi nöjer oss med att säga att dom inte kan alla steg i koreografin.
Dom är i den där åldern när man är lite förvirrad, när man hellre minns, än tar in något nytt. Dom hade ingen aning om vilka som var med i föreställningen, förutom bröderna Dyall. Japp, du läste rätt: Bröderna Dyall. Inte Sharon Dyall. Inte bara Kalle Dyall. Bröderna Dyall. Dom där två som varit så bra i den där showen, du vet:
”Den om han, Sammy… Kaye, eller vad han heter.”
”Nej, du menar Danny Kaye..”
”Ja, det gör jag. Danny Kaye jr.”
”Dom var strålande, båda två.”
”Har dom huvurollerna i den här föreställningen också?” undrar en av kvinnorna.
”Ja, det tror jag, det är ju en musikal.”
”Jasså, är det?” undrar den andra kvinnan. 
”Ja, det är det väl?”
”Jo, det är det nog.”
En av männen börjar nynna på Chicago, That Toddlin town, en sång som inte har något gemensamt med kvällens föreställningen förutom namnet:
”Chicago, Chicago, la-la-la-la-la, Chicago, Chicago, la-la-la-la-la,”
”Den känner man ju igen”, avbryter en av kvinnorna, som uppenbarligen är både musikaliska och barmhärtig. 

På min vänstra sida sitter ett ungt par och håller hand. Dom är som hämtade ur sista scenen ur Brief Encounter, Noel Cowardfilmen om olycklig kärlek från den tiden när folk helt enkelt inte skiljde sej. Jag har fått för mej att han har fått ett jobb på Nya Zeeland, och att hon är flygrädd, men har lovat komma efter, trots att dom både vet att det inte kommer att hända. Om dom var med i en musikal skulle deras nummer heta The Erica Jong Song.
Plötsligt bara börjar det.

Det handlar om Chicago, USA:s näst största stad, med över två och en halv miljoner invånare. 1920-tal. Spritförbud. Spritsmuggling. Gangsters. Högkonjuktursdekadens. Det handlar om mediakändisar och showbiz. Det handlar om Roxie och Velma, kändisar för att dom är kvinnor, kändisar för att dom mördat, kändisar för att dom sitter i fängelse, väntande på friande eller fällande dom. 
Men framför allt handlar det om att, som Billy Flynn, Roxie och Velmas advokat, sjunger:

Give 'em an act with lots of flash in it
And the reaction will be passionate
Give 'em the old hocus pocus
Bead and feather 'em
How can they see with sequins in their eyes?
What if your hinges all are rusting?
What if, in fact, you're just disgusting?
Razzle dazzle 'em
And they;ll never catch wise!

Jag har en kompis, Göran Glamour, som tillverkar högt speciella teaterkläder. Om du behöver sensationella fjäderkreationer, fullvuxna fotbollsmaskotar, peruker av skumgummi, eller helt enkelt nånting omöjligt, då är han killen för dej. Han älskar hundar, och har ofta flera åt gången, och en gång, när han i sin ateljé jobbade med ett projekt som krävde en himla massa påklistrat glitter, märkte han, när han var ute och rastade sina små gläfsande älsklingar, att dom måste ha slickat i sej av glittersanden, för det som kom ur dom var… glittrande. På ren svenska: dom sket glitter.
Och det är någonstans det denna musikalen handlar om. Man serverar nånting ruttet, men det ser så läckert ut, att man glömmer bort vad som ligger därunder. 

Historien om musikalen Chicago började 1924, som några tidningsreportage i Chicago Tribune, avsedda för en publik som var besatt av den nya sortens kändis: kvinnliga mördare. Reportern, Maurine Dallas Watkins, rapporterade om de mordmisstänka kvinnorna Beulah Annan och Belva Gaertner, båda anklagade - inte för att ha dödat sina makar - utan sina älskare.
Belva Gaerner misstänktes för att i sin egen bil ha skjutit sin gifte älskare, övergett fordonet, och hittades senare i sin lägenhet med blodiga kläder, och påstod sej inte minnas någonting. Been there, done that, eller hur?
Beulah Annan anklagades för att ha skjutit sin älskare, Harry Kalstedt, i ryggen när han försökte lämnade henne, och sen i fyra timmar suttit och druckit cocktails, lyssnat på foxtrotinspelningen av Hula Lou på grammofonen, och sett sitt offer långsamt dö. 
Det är en ganska medioker, lättglömd melodi, och jag hoppas verkligen Kalstedt inte var vid medvetande, för fy bubblan; att tvingas lyssna på den melodin om och om igen kan få vem som att tappa livsgnistan, och sånt plågeri borde dömas till dödsstraff. 
Det sensationella, och villkoret för den här historien, är förstås att båda kvinnorna frikändes. 
Reportagen var så framgångsrika att Watkins beslutade sej att skriva en pjäs, Brave Little Woman, om dom, och 1926 hade den premiär på Broadway, under det nya, mer catchiga namnet Chicago. 1927 blev den en stumfilm, Chicago, och 1942 till en filmigen, Roxie, med Ginger Rogers. 
Nån gång på 60-talet lästes pjäsen av  Gwen Verdon, broadwaystjärna och fru till koreografen och broadwayregissören Bob Fosse, och tillsammans försökte dom köpa rättigheterna, men Maurine Dallas Watkins var nu en djupt religiös kvinna, och det var inte förrän efter hennes död som man lyckades övertala dödsboet att sälja. 1975 hade musikalen, med musik av John Kander, sångtext av Fred Ebb, och text av Bob Fosse och Fred Ebb, premiär på Broadway. 

Från det att David Ingham flashar rumpan när han som Fred Casey hoppar i säng med Lisa Nilssons Roxie Hart, tills ridån går ner för de två vinkande Roxie och Velma, befinner jag mej i en slags fylla. Jag kan liksom inte se klart, känns det som. Jag känner mej som när man dagen efter försöker pussla ihop en slags verklighet  av en trailerversion av gårdagen. Sekundsnabba ögonblicksklipp. Redan halvvägs in i All that Jazz vet jag: jag måste se detta igen. Sålunda bestämd har jag lite lättare att slappna av och finna mej i att jag inte kommer att kunna ta in allt. 
Jag sitter så långt fram att jag kan se vilket fantastiskt jobb påkläderi och kostymavdelningen gör: Jag ser inget puderdamm någonstans, inga sminkfläckhiga kragar, och inga oputsade, färgavnötta skor. Det är som om det vore premiär igår. Nej, inte ens det: första kostym. Allt ser ut som om det är första gången det används.

Första gången jag såg Chicago var den kända revival-franchise-versionen år 2000 på Oscarsteatern. Jag, min kompis Siddhartha Westervijk och hans pojkvän Calisto Solo hade fått platser på första bänkraden, parkett, och när dansarna kom fram och, likt kylarprydnader från helvetet, eller vidriga vattenkastare, sträckte sej ut över scenkanten, då kröp jag ner i sätet, livrädd att jag liksom skulle sugas upp över rampen. Jag hade aldrig sett något sånt här, jag var van vid kick-lines, stäpphönor och ganska avmätt jazz-dans. Det här var sexigt - inte bara för straighta män - sofistikerat, avskalat och helt enkelt perfekt. Filmen, från 2002, är ren pornografi för vissa musikalningar. Och i Oktober 2010 såg jag och min kompis Patti-Li Leuk den på Norrköpings Stadsteater i en version jag idag inte minns mycket av, förutom Petra Nielsen och ledskärmar.

Vi har förlorat en stor musikalstjärna i Lisa Nilsson. Vem vet vad hon skulle kunnat gjort om vi strax efter Himlen Runt Hörnet föst upp henne på Cirkus, Oscars, Göta Lejon, Maxim och Intiman, i Sweet Charity, Cabaret eller Sunday In the Park With George. Hon är feno-fuckin-menal, och jag har svårt att slita blicken från henne. Och det bästa av allt: hon kan fortfarande göra alla dom där rollerna hon kunde ha gjort då. Hon får bara sno sej lite. Hon sjunger som det var tidigt nittiotal, och hon dansar som om hon tagit lektioner sen dess. Vem visste?

Jag var av någon anledning lite nervös när jag hörde att Roine Söderlund skulle sätta upp Chicago med Lisa Nilsson, Sharon Dyall och Dan Ekborg i rollerna, och med kostymer av Lars Wallin. Det lät helt enkelt för bra. Det lät helt enkelt så bra att man undrar vilken idiot som inte har tänkt på det tidigare? Och det lät helt enkelt så bra att pessimisten i mej sa: Det här kan aldrig gå vägen. Nånstans på vägen är det nån som goofar maximalt, och hela skiten kapsejsar. 
Men så börjar förhandsvisningarna, och rapporter börja komma tillbaka från fronten, begeistrade. Patti-Li Leuk, som varit på ett av de första publikrepen, berättar att detta är något av det bästa han har sett i Sverige. Nu blir jag nästan ännu räddare: tänk om alla älskar det, men jag hatar det? Det har hänt förr: jag tänker inte nämna några namn, med incidenten går under kodordet Kalops och Kalsonger

Om Lisa Nilsson är Charlie Chaplin, den sorgsne clownen, är Sharon Dyall bröderna Marx. Jag tänker Mame, Funny Girl, och om några år: Mama Rose i Gypsy. Hon är som klippt för Adelaide i Guys And Dolls, och skulle vara underbar i Noel Cowards Sail Away. Och varför inte signa henne till Anything Goes, nu med en gång?

Jag tror det här föreställningen vore mycket bra med en annan kostymör. Men med den här kostymören är det mycket möjligt en av de visuellt snyggaste musikaler jag har sett på svensk scen. Svensk scen; fuckit: på någon scen. Från de grafitgrå linneliknande rockarna mörderskorna bär, de sofistikerade flortunna transparenta pyjamasliknande fängelsedräkterna till de magnifika fjäderverken i domstolsscenen, allt är ypperligt. Och var köper man nätstumpor med så grovmaskigt nät? Sätt upp Follies, gör det nu, och ge honom en budget.

Dan Ekborg. Vad kan jag säga? Precis när man började tro att vi bara hade Falkman, seglar Ekborgs eka upp på horisonten. Efter att ha sett honom kommer jag ha svårt att se någon annan i rollen. Han känns naturlig, som om hans sätt att tackla är det enda möjliga. Och så har han en pipa som kan tuta tills rörmokarn kommer. Och han är inte en sångare som skådespelar, han är en skådespelare som kan sjunga. Det är en stor skillnad. 

Och jag får äntligen se Kajsa Reigardt i en riktig musikal! Som Mama Morton för hon in en slags känslighet i rollen och undviker att göra den till en parodi på en truckflata. Hon blir liksom också en fånge i systemet. Nästan lika mycket offer som förövare. Hon är det första Morton jag sett som verkar bry sej om sanningen, inte bara pengar. 

Dansarna, vissa av dom nästan oförskämt snygga, dansar som om dom var på auditon för Chicago - The musical för Roine Söderlundh inför en uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern. Med andra ord: dom har aldrig varit bättre, renare i rörelsen eller mer exakta. Det är som om dom någon sagt till dom att ikväll går en livestream av föreställningen världen runt, för att sedan ges ut på DVD. 

Man har också återinfört ett scen som har varit struken i alla uppsättningar. En pokerscen bland fångarna, som visar att om alla fuskar gäller det att fuska bäst. Det är generöst, och modigt, och uppskattas av en musiklaning som trodde han kände till det mesta. 

Ibland, när en föreställning fått god kritik, känns det som om en viss slags publik letar sej dit, dom där som minsann ska se om det stämmer det som tidningarna skriver. Dom där som inte tänker bjuda till. Dom där som, om dom läser att en pizzeria säger sej göra världens godaste pizza, går dit och köper en pizza bara för att kunna säga att dom nog har smakat bättre. Den var god, visst, men var den verkligen världens godaste? Dom tror inte det. 
Det här var en sån publik. Vi kommer inte riktigt igång. Efter att Dan Ekborg rivit av en stäpp tänkte jag att han nog var värd en applåd. Det var jag ensam om. Mina tre handklapp dog snabbt i den allmänna okej, vad har ni mer att visa-stämningen. Det kan också ha att göra med att vi sitter och tittar på en musikal klockan ett mitt på dagen, en sömnig söndag.

Jag går inte ut i pausen. Jag plockar fram mitt naturgodis och börjar knapra. Det är mycket att tänka på. Bakom mej är det äldre gänget uppåt värre. En av gubbarna skryter med att han sett musikalen förut, på Göta Lejon, och när jag till slut vänder mej om och rättar honom, och säger att det var Petra Nielsen, inte Monica Nielsen, som spelade huvudrollen, och att det var på Oscarsteatern, inte på Göta Lejon, dröjer det inte länge innan jag hör honom viska till dom andra att jag nog hade fel. Eller också var det Miss Saigon Monica Nielsen varit med i.

Det är tur att Sharon Dyall och Lisa Nilsson är så makalöst fantastiska, för bakom dom står ett gäng mörderskor, redo att ta över.  Det här är ett gäng livsfarliga tjejer. Det här är proffs. Det här är några som, om du ger dom ett lillfinger,  ger dej ett livsöde. Det här är tjejer som aldrig gjort något i största allmänhet, som - om dom råkar träffas av slasket från en spotlight - ger dej något oförglömligt. 

Den fasta scenografin, två flerplansställninger på var sida om scenen, lika art deco som en biograforgel, har mest funktionen av snygg fond och orkesterpodie. Vad man sen behöver för inventarier i de olika scenerna rullar man helt sonika in. Här behövs plats att dansa. Badkar, bord, stolar, sängar och pianon dyker upp och försvinner lika lika snabbt som om varje ny scen vore ett nytt uppslag i en sån där 3D-barnbok där sidorna liksom är vikta så att dom kommer ut och möter läsaren. Det är snyggt som Radio City Music Hall och imponerande som the Chrystler Building. 

I en föreställning fylld av ironi och cynism, finns en ren, ömkansvärd verklighet, dömd att förlora, att gå under, och det är Hunyak, ungerskan vars enda ord man förstår är ”Icke Skyldig”. Elisabeth Carlssons tolkning griper tag i mej, just för att den är så vacker, skör, positiv och naiv, och den lyckas på något sätt väga upp all underbar ytlighet.  Hon är som en lyrisk sopran på en dövskola, en doft av jasmin i en svinstia. När jag ser henne tänker jag på något som Martha säger om sin son i Vem Är Rädd För Virginia Woolf? Något om att han var det enda rena i en smutsig värld, eller nåt. 

Mary Sunshine, rollen som den kvinnliga reporten som av tradition skall spelas av en man, är svår. När man skrev musikalen, 1975, kan jag tänka mej att en man i drag lätt kunde bedra en publik, detta var trots allt flera år innan Arnold och La Cage Aux Folles, men nu för tiden tror jag inte det finns någon som inte omedelbart ser att detta är man. Så när Billy Flynn säger att inget är vad det ser ut att vara, rycker av Marys peruk och kläder och visar att hon är en man, är vi inte överraskade. Det behövs något annat. Ett bättre trick. Kanske borde hon helt försvinna när kläderna rycks bort? Kanske borde hon visa sej vara Velma, eller Fred Casey, eller nåt? Jag har inga svar, bara förslag. 

Inte långt från Elisabeth Carlssons Hunyak står Fredrick Lyckes Amos Hart. Mannen som älskar. Mannen som inte är älskad. Mannen som ingen ser.  Han är underdogen i det här bensprattlande, pistolviftande tröskverket, och den enda roll i vilken vi känner att vi åtminstone skulle ha en chans att överleva i. Mr Cellophane, my ass, karln är självlysande! Och helt lysande!


Det fanns väldigt mycket i den här föreställningen som var bra, men vet du vad som var bäst? Jo, att jag redan bokat in ett nytt besök


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

495:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ANDROLOGY - A GUIDED TOUR OF THE MEN’S CLUB, av och med Carl Olof Berg

"
Och sen fattar jag: det ska inte alls vara coolt. Det ska vara utlämnande, kanske förnedrande och ifrågasättande. Vi ställer in en stol för rectal undersökning i dessa klassiska herr-rum, och föreställer oss vad som kunde ha hänt."

Låter det intressant? Här är resten:

CIRKUS CIRKÖR: UNDERART av Olle Strandberg på Dansens Hus.

"Skäggige Skalman hamnade på rehab, på Karolinska, tillsammans med en massa andra som livet gett en kraftig smäll. Brutna nackar. Biloyckor. Strokes. Gåträning. Balans. Enkla datorprogram. Små steg. Om hjärnan fick minsta motsvarighet till träningsvärk var det bara att börja om. Små steg. 
”Det var precis sådär,” säger Skäggige Skalman, och menar föreställningen. "

Tycker du att det låter intressant? Här är resten:


BILLY ELLIOT på Bio Rio, i direktsändnig från Victoria Palace i London:

"Jag kommer inte många steg innan jag träffar på Den Spinkige Producenten och Hans Luftmadrass, som introducerar mej för en Salsainstuktör och en skäggig glad man som har ett namn jag aldrig hört förut, upprepar och omedelbart glömmer. Han talar engelska, och jag vill omedelbart be om ursäkt för de 13%. Jag frågar var han kommer ifrån och han svarar Damaskus, och min hjärna beter sej som när man häller citronsaft på ett ostron, eller vinterbadar: allt drar ihop sej. 
Damaskus, Damaskus, tänker jag, snabbt, är det ens en stad fortfarande? Har den inte bytt namn till något annat som Leningrad nu är Sankt Petersburg? Jomen, givetvis är det en stad fortfarande, varför skulle han ljuga om nånting sånt? Damaskus, Damaskus, Damaskus, jag känner mej som en tävlande i Vem vill bli en miljonär: JAG KAN JU DET HÄR!!!
”We have a famous lespian writer, supposedly lespian, who wrote a book called Till Damaskus…” hör jag mej själv säga."

Låter det intressant? Här är resten: 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar