torsdag 4 december 2014

JOHANNA, av Mirja Unga, Regi Jenny Andreasson, Scenografi och kostym Marika Feinsilber, Ljus Erik Berglund Peruk och mask Peter Westerberg, Johan Lundström, Statister Dejmis Rustom Bustos, Allis Lindqvist, David Nzinga, Barnstatister Alfonsina Bejarano-Arvidsson, Mathea du Hoffmann, Elvira Ney, Koreografi Dorte Olesen, Fotograf projektioner Magnus Göthlund, Med Nina Zanjani, Adam Pålsson, Marie Richardson, Reuben Sallmander, Danilo Bejarano, David Book, Kicki Bramberg, Erik Ehn, Jon Karlsson, Otto Hargne Kin, David Mjönes, Ester Uddén, Kungliga Dramatens stora scen föreställning 207 2/12 2014

ALLA BARA TÄNKTER PÅ SEJ SJÄLVA, 
DET ÄR BARA JAG SOM TÄNKER PÅ MEJ.
Jag sitter och undrar om det är meningen att dom vill att jag ska känna som jag känner, att det är meningen att jag ska tycka som jag tycker, eller om jag har fått allt om bakfoten? Det borde vara så att mina sympatier ligger hos huvudpersonen, men jag tycker bara hon är jobbig…

Det är genrep på Kungliga Dramatens stora scen, och jag sitter längst fram, nästan i mitten. Man har lottat ut biljetter via Facebook, och jag hade egentligen biljett några rader längre bak, men min kompis Ticket Master såg mej i vimlet och frågade om jag ville sitta längre fram, där han hade en vakans. Jag ersätter tydligen någon som heter Siv. Det står i alla fall så på biljetten jag fick. 

Detta är min första bekantskap med dramatikern Mirja Unge, men jag tyckte mycket om regissören Jenny Anderssons och scenograf/kostymör Marika Feinsilbers uppsättning av Lillian Hellmans De Oskyldiga på Dramaten förra året. (Länk HÄR.) Och många av skådisarna hör till mina favoriter.

Faktum är att jag först cyklade upp till Lilla Scenen. Det här känns som en sån föreställning. Jag hoppade av cykeln, kedjade fast den och stod där och undrade var allt folk var. Det tog några minuter innan jag hajade att jag var helt fel ute, och pallade mej ner till själva moderhuset. 
När jag sen ser föreställningen är jag faktiskt inte helt övertygad om att det verkligen är jag som gick fel. Föreställningen hör inte hemma här. Det känns som om man har försökt blåsa upp något litet för att det ska fylla något större. Man har vräkt på med dubbla vridscener, monumentalscenografi och statister, men det känns ändå som om historien inte räcker till för den stora scenen. 
Och förstå mej rätt: jag tycker om scenografin: Den påminner mej om toarullar. Enorma rundlar hänger från taket, eller står förankrade på vridscenen. Dom mindre är träd eller pelare, och den större är den rundade fasaden eller interiören på deras hem på landet, eller den politikerlägenheten, fylld med uteliggare och papperslösa. 
Många av kostymerna borde hänga i min garderob
Jag tycker mycket om kostymerna. Dom påminner mej om hur det skulle se ut om Granit började tillverka kläder i stor skala. Allt går i naturfärger, från vitt via beige till grått och svart. Ibland klickar  man till med något senapsbrunt, gult eller orange. Lite silver, lite guld. Det enda gången man använder sej av mönster är i ett tryck av trädstammar på t-shirtar och på mammans kjol, förutom de onda, som har tryck med stadsmotiv, höghus och telefonstolpar. Det är mycket snyggt, enkelt, omönstrat, opatinerat, som direkt från vilken konfektionsbutik som helst och jag vill ha merparten av kollektionen. 
I en pjäs om naturen har man medvetet hållit sej borta från att använda färgen Grön. Jag vet inte varför, men det är anmärkningsvärt. 

Det handlar om Johanna, som växer upp på landet, och som kan höra skogen tala. Den behöver hennes hjälp. Hon stoppar ett tänkt kalhygge och beger sej till storstan för att rädda andra skogar, ger sej in i politiken, hjälper ett parti att vinna valet och får uppleva hur svårt det kan vara när inte alla bara gör som man vill. Hur det är att växa upp. Hur det är att kompromissa. Låter det naivt? Det är det. Manuset, kanske med hjälp av regin, är som skrivet av en tonåring, med en klar ofelbar hjältinna som vi blint förväntas följa, i en värld fylld av idioter. Lika naiv som Johanna själv verkar vara. Sa jag tonåring? Jag menar nog en mycket ung tonåring, någon i en värld som är svart och vit, där fel är fel och rätt är rätt, där hjältar är hjältar i vita kläder, och där alla dom onda är avgrundsvidriga, bara vill alla illa och förhoppningsvis kommer att få sitt straff.
Kanske var detta från början mer tänkt att spelas på Unga Dramaten?
Och ibland känns det nästan som om den var regisserad av en man, för ganska länge sen, vad sägs om tidigt 40-tal, rädd att kvinnan, hysterikan, skulle få för mycket sympati. 

David Mjönes i en skurkmönstrad t-shirt.

Reuben Salmander, Marie Richardsson och Adam Pålsson som Johannas föräldrar och bror måste vara den vackraste familjen någonsin. Dom är såpasnygga, stylade, glänsande attraktiva. Speciellt om man tänker att dom ska föreställa en bondfamilj. Dom blir på något sätt en minimalistisk modetidnings uppfattning om livet på landet. Inte en fläck, ett slitage, någonstans. Allt är helt och rent. 
Men det är inte det som stör: kostym och scenografi är bara ett utryck, en slags förhöjd verklighet, den ska inte vara realistisk. 
Det är tolkningen av Johanna själv som stör mej. Det känns som om jag borde tycka om henne, men jag gör det inte. Jag uppfattar henne som självupptagen, respektlös, bristande i empati och ödmjukhet. Hon lyssnar inte på någon annan, men förväntar sej att alla andra ska lyssna på henne, trots att hon inte verkar göra några försök att verkligen få folk att förstå. En slags självgod, tveklös diktator. Om Gud är naturen, eller om naturen är gud, borde han skaffa ett bättre språkrör. 
Ester Uddén något förvirrad
Och jag blir inte klok på om det är så regissören vill att vi ska uppfatta henne. Sympatierna borde ligga hos henne: hon är kvinna i en feministisk pjäs där varenda man verkar vara - om inte ond, så i alla fall - defekt, och där kvinnorna - till och med den kvinnliga politikern - har målats mycket mer sympatiskt. Men hon påminner mej om Ola Salos tolkning av huvudrollen i Jesus Christ Superstar på Göta Lejon härom året: en martyr som mest går omkring och klagar på att vara oförstådd, utan att göra några verkliga försök att nå ut, där det säregna verkar vara inskrivet som ett karaktärsdrag i manus, men där man som publik har svårt att se vad det är som är så nedra underbart. Det sägs att personen är fenomenal, vi i publiken förväntas inte vilja ha bevis därpå. Men vi ser bara en brist på intresse för andra. En kärlekslöshet. En stor brist på konsekvenstänkande. Dom är martyrer och det är liksom kört för dom från början. Dom når inte ut, når inte fram, och det är liksom det som är meningen. 
Danilo Bajarano i full färd med att sno en scen.
Kanske är det det att jag inte tror att huvudrollen verkligen upplever någonting. Allt är redan klart. Jag är liksom inte där, med henne. Jag ser ingen tvekan, inget mänskligt tvivel. Jag ser det utifrån, tillsammans med de andra karaktärerna, och det är så mycket enklare att följa de andra, som kommer in och låter oss se deras tankar uppstå, följa deras upplevelse. Se vändpunkter, viljor, ana planer och tankar.
Sceniska rörelser, detta enorma pussel, både skådespelares och scenografis imponerar. Bord och stolar, motorcyklar och sängar dyker upp och försvinner på den stora vridscenen, och det är bara att buga och bocka för scentekniker och inspicienter.
Och det här är birollernas triumf. Och Masks och Peruks. Den medelstora ensemblen dubblerar, tripplar, quadruplar in absurdum, och det är ett rent nöje att sitta där och vänta på att få se dom komma ut i nya inspirerade masker och nya frisyrer. När jag liksom har gett upp hoppet om att bli berörd av själva historien, kan jag luta mej tillbaka och gotta mej i karaktärskavalkaden. Danilo Bejarano gör en missbrukare som snor varenda scen han dyker upp i. Hans nasala bastoner gör var relik till en one-liner, och om detta vore teve är jag säker på att han hade fått en egen spin-off-serie. 
Adam Pålsson som Johannas bror lyckas nästan göra sin roll till en huvudroll. Det är så mycket enklare att relatera till honom som en rotlös ung man från landet med ansvar för sin störda syster. Jag vill se honom som Thomasina Coverlys lärare Septimus Hodge, i Tom Stoppards Arcadia. Och jag vill se Kicki Bramberg som Lady Croom, och varför inte Danilo Bajarano som Ezra Chater? Och när vi ändå recyclar: Ester Uddén som Chloe Coverly. Sätt upp den till hösten, tack, och gärna på Lilla scenen. #GörSomJagSägerJagHörRöster.

Regi av Jenny Andreasson, 
(DE OSKYLDIGA http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/10/se-oskyldiga.html)
Scenografi och kostym Marika Feinsilber, 
(DE OSKYLDIGA (http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/10/se-oskyldiga.html
och Johan Lundström, 
(MÄSTAREN OCH MARGARITA http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/mastaren-och-margarita-av-mikhail.html 
CAROLUS REXhttp://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/07/carolus-rex-text-och-regi-nils-poletti.html)
Medverkande:  
   Nina Zanjani 
   Adam Pålsson 
AMADEUShttp://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/amadeus-av-peter-shaffer-med-johan.html
SVARTA DJURET SORG http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html
   Marie Richardson 
CANDIDA på Kulturhuset Stadsteatern: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/candida-av-bernard-shaw-oversattning.html
   Reuben Sallmander 
FANNY OCH ALEXANDER http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/12/fanny-och-alexander.html
IN MEDIA RES http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/in-media-res-en-transsvensksuell.html
OTHER DESERT CITIES http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/04/other-desert-cities-forestallning-27.html
 RICHARD III http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html
   Danilo Bejarano 
RICHARD III http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html
DE OSKYLDIGA http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html
   David Book 
   Kicki Bramberg 
DE OSKYLDIGA http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html
   Erik Ehn
SVARTA DJURET SORG http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html

   Jon Karlsson 

ROSMERSHOLM http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/rosmersholm-av-henrik-ibsen.html

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

Linda Olsson hoppar in som Velma Kelly i CHICAGO på Kulturhuset Stadsteatern: 

"CHICAGO handlar om den naiva men amoraliska Roxie, som mördar sin man och hamnar i fängelse, där hon möter den mycket mer drivna dubbelmörderskan Velma Kelly. Lisa Nilsson spelar nykomlingen Roxie, men när man nu har ett inhopp i rollen som den mer världsvana Velma, vanligtvis spelad av Sharon Dyall, händer något intressant: Rollerna byts, på något konstigt sätt."

Låter det intressant? Här är resten: 

STOP. PLAY. REWIND.- THE MONOPOLY GAME, Idé, Koreografi, Scenografi Fredrik Benke Rydman på Dansens Hus.

"Det känns som om det är här som Benke Rydmans verkliga talang ligger: Att tänka ut tekniskt avancerade nummer. Inte nödvändigtvis att koreografera. Inte nödvändigtvis att försöka berätta en historia, utan att ta en idé och göra den bättre. En slags scenisk konsult. På Broadway har dom - hade förr i alla fall - någon som kallades Script Doctor, någon som kom in och fixade till föreställningar i kris. Jag vet många föreställningar som skulle vinna på att Benke Rydman kom in och viftade lite med sin magiska stav."

Låter det intressant? Här är resten: 


RAYMONDA av Gluzanov, med ny koreografi av Pontus Lidberg:

"Stockholm har försvunnit. När jag cyklar längst med Söder Mälarstrand kan jag inte inte ens se Gamla Stan, på andra sidan vattnet. Dimman är så tjock, så ogenomträglig att man inte ens ser den. Man tror bara att världen har tagit slut, som om ett intet tar vid längre fram. När jag tittar upp kan jag inte ens se toppen på Mariaberget, vissa av de översta våningarna på husen däruppe försvinner i tomhet, som om en förintelsestråle utplånat dom. 
Jag är på väg till Kungliga Operan, och en öppen repetition av Aleksander Glazunovs Raymonda, i ny koreografi av Pontus Lidberg. "

Låter det intressant? Här är resten:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar