torsdag 25 december 2014

OPERAHÖGSKOLAN PÅ OPERAN 2014, DIRIGENT David Björkman, ISCENSÄTTNING Helena Röhr, KUNGLIGA HOVKAPELLET, MUSIKALISK INSTUDERING Martin Hellström, Christine Morgan, CEMBALO Martin Hellström (Don Giovanni), Christine Morgan (Xerxes), ITALIENSK SPRÅKCOACH Giuseppina Penta, TYSK SPRÅKCOACH Miryam Danielsson  , KOSTYM Mats Lindberg, MASKÖRER Carola Berglund, Ingunn Schumann Mosand, Katarina Wink-Kyhle, INSPICIENT Barbro Åström Moback, PRODUCENT Metta Flensburg (Kungliga Operan) Marit Wixell (Operahögskolan), Medverkande studenter: Désirée Baraula, Jonas Bergström, Cornelia Beskow, Rebecca Fjällsby, Maja Frydén, Heddie Färdig, Nils Gustén, Albina Isufi, Åsa Jäger, Christina Nilsson, Tobias Nyström, Markus Pettersson, Wiktor Sundqvist, Tobias Westman, Hannes Öberg. Föreställning 213 19/12 2014.

WHEN YOU READ YOU BEGIN WITH A-B-C
WHEN YOU SING YOU BEGIN WITH DO-RE-MI

Jag sitter vansinnigt bra. Man hade kunnat tro att jag kanske skulle ha fått en stol på sidan, någonstans på en av balkongerna, men nej, här är jag, på parketten, ganska långt bak, visserligen, men nästan i mitten. Jag sitter bättre än regissören, för guds skull! Hon sitter på samma bänkrad men lite längre ut. Jag känner igen henne, för hon var uppe på scenen och babblade lite innan det hela började
Sa jag att det är Operahögskolan som har föreställning på Kungliga Operan. Inte? Då säger jag det nu:
Operahögskolan har föreställning på Kungliga Operan. 

Operahögskolan startades 1968. Är inte det ganska intressant? Året med alla studentuppror och allmän oreda känns ju inte som ett givet år för att starta en skola för en ganska konservativ konstform, men om man vet att operautbildningen under 17-, 18- och 1900-talet ägde runt på Kungliga Operan och vid Musikaliska Akademien, då kommer det hela lite mer i rätt perspektiv. Man bröt sej loss, på sitt sätt. 

Händel, honey...
Först ut är George Friedrich Händels Xerxes, från 1738. Jag har sett den förut, med Operastudion, årskurs 1 och 2, i Årsta Folkets Hus, i våras, och jag tyckte väldigt mycket om den. Vad jag borde ha gjort var att läsa min egen rapport från den dagen, för det visar sej ganska snart att jag inte är helt klar på vad det är som händer. Jag har nämligen blandat ihop handlingen lite med Beethovens Fidelio som Kamraterna satte upp, också i Årsta Folkets Hus. Historierna påminner inte någonstans om varandra, förutom att dom innehåller kvinnor i manskläder. Förvirrad försöker jag bena ut vem som är vad och varför, och hur det kommer sej att en kvinna i manskläder kramar en buske så passionerat. 

Scenografin är sex höga, ljusa spegeldörrar, tre på varje sida. Är inte det ett väldigt fånigt namn, spegeldörrar? Jag hade förstått om man hade haft speglar i dom, men inte. Det är bara en slags ramar, eller hur? För det är väl inte så att man från början hade speglar i dörrarna, och att det sen, kanske för att det var för dyrt, liksom utvecklade bort dom?

Näst därefter kommer Giacomo Puccinis Madame Butterfly. Jag har inte sett denna opera, men jag har sett hans Turandot och hans La Boheme, och en gång, vintern 1989, satt jag på ganska bra platser på parkett på Theatre Royal, Drury Lane, några dagar efter premiären av Schönberg och Boublils nya musikal efter deras megahit Les Miserables, och funderade på varifrån upphovsmännen hade snott sin historia. Det kunde väl inte bara vara jag som kände igen berättelsen: Kvinnan som blir övergiven av mannen, lämnad med ett barn, när han åker hem till sitt land. Det var först i andra akten som jag hajade att verkets titel, Miss Saigon, var en homage till förlagan, Madame Butterfly. Så inte är hon helt obekant, inte. 

Jag var inte vidare imponerad av musikalen - historien är spretig och jag gillar mina dramer som små prydliga paket, där alla fyller en tydlig funktion -  och faktum är att Puccinis opera inte heller var nån hit när den först hade premiär, på La Scala 1904, utan han fick snällt sätta sej ner och skriva om ett och annat.

Jag hade tänkt gå på ett publikrep av den här föreställningen, men det visade sej vara en omöjlighet. Ronja Rövardotter hade ett av sina öppna rep på Kulturhuset Stadsteatern, och vid närmare kontroll visade det sej att man båda repetitionerna skedde dagtid, så…
Jag hade tjatat till mej en plats på Operhögskolans föreställning av min kompis Vilhelm Erkenskrok, och det var lite småsnopet att behöva ringa honom och säga att jag inte kunde komma. 
Dagen efter, hör och häpna, ringer Vilhelm och frågar om jag kan och vill komma på själva föreställningen. Killen som fått hans biljett, Norman, hade fått någon mystiskt magåkomma, och var indisponibel. 
”Ja, tack, med socker på,” var mitt svar. 
Det fanns inte tid att lyssna igenom någon av operorna, eller ens att läsa igenom handlingen på Wikipedia. Jag var mitt uppe i min rapport av Ronja Rövardotter, och när den väl var publicerad, och jag puffat för inlägger på diverse sociala medier (Du vet väl att jag skapat en Faceboook-grupp?) fanns det inte mycket tid kvar. Jag kastade i mej en sen lunch, duschade, hoppade på cykeln och drog in till stan. 

Very Verdi
Giuseppi Verdi verkade gilla Shakespeare. Han har tonsatt både Macbeth, Othello och Falstaff, som är en liten pyttipanna av Muntra Fruarna i Windsor, En Midsommarnattsdröm och Henry IV. Här har man valt att visa en scen ur Othello, från 1887, hans näst sista opera, och den han skrev efter ett sin superhit Aida, efter ett upphåll på sexton år då han testat att gå i pension. Det funkade inte. Han blev deprimerad och gnällig. 
Jag har aldrig sett den här operan, och jag har faktiskt aldrig sett Shakespeares pjäs, även om jag planerar att se Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning på nyåret, och eftersom man sjunger på originalspråket, har jag ingen aning om var i dramat vi befinner oss. Är det början, mitten, eller slutet? Dom verkar inte direkt ovänner, men inte heller speciellt nykära. Jag försöker snegla ner i programbladet, men det är så mörkt, och jag vill inte prassla och störa. Försiktigt, försiktigt för jag bladet upp, mot mina ögon, och försöker vinkla det så att det fångar lite av ljuset från scenen. Jag lyckas tyda att det är en duett ur akt ett, så jag antar att det är innan hela helsiket brakar loss.

Jag är inte vidare musikalisk, så jag har svår att avgöra klassen på sångarna, men folk i publiken ropar ”Bravo!” med jämna mellanrum, så jag förstår att det här, det är inte något för kattlådan. Vad jag märker, i alla fall, är att eleverna inte försvinner, inte kryper ihop, drar sej tillbaka och blir osynliga. Man tar plats, över lag. Man verkar känna att man hör hemma här, och jag måste nog hålla med. Det här är begåvat folk, redo att ta världen med storm.

Tja, Tjajkovskij!
Nästa scen: man har rullat in en säng, och nu känner jag mej lite mer hemma;  detta är Pjotr Tjajkovskijs opera Eugen Onegin från 1879, efter en diktsvit av Aleksandr Pusjkin  från 1831. Jag har sett verket förut, men bara som balett, här på operan, och både som öppet rep på Rotundan, och som färdig föreställning. Är inte det ganska fräsigt, att man kan välja om man vill dansa eller sjunga musiken?
Tatjana Jones, den inte så roliga kusinen.
Det handlar om en ung tjej på landet, Tatjana, som förälskar sej i och skriver kärleksbrev till den gästande storstadspelevinken Eugen, som avvisar henne, och istället börjar kurtisera hennes syster, redan förlovad med Eugens kamrat Lenski, som svartsjukt utmanar Eugen på en duell, som Lenski förlorar, ordetnligt, kan man säga, och flera år senare möter Eugen Tatjana igen, nu rikt gift och boende i Sankt Petersburg, och nu är det Eugen som blir betuttad, men trots att hon älskar honom, avisar hon honom. Jag vet inte varför, men Tatjana påminner mej lite om en humorlös Bridget Jones. Är det inte lite Chic-lit över historien?
Också här sjunger man på originalspråket, men tack vare min vida bildning har jag inte något problem att följa med. Tror jag. Jag antar att den första arian, sjungen av Tatjana är när hon skriver sitt kärleksbrev till Onegin. Men jag är inte lika säker på Eugens aria, som följer. Jag vet att - i alla fall i baletten - att hon har en dröm om honom, där han älskar henne, och jag vet inte om detta är drömscenen, eller om det är verkligheten, där han helt sonika lämnar tillbaka hennes brev. Jag antar att det är den vakna versionen, för ingen av dom verkar vidare begeistrad.

I pausen, efter att ha tagit lite frisk, kall, uppiggande luft ute på furstebron, dyker jag ner i programmet: det ska bli Amadeus Mozarts Don Giovanni, mer Butterfly, och så avslutas det med Richard Wagners Mästersångarna från Nürnberg, ett verk som jag inte är ett dugg bekant med. 

Innan det börjar kommer regissören upp på scenen och förklarar att tenoren har bett henne säga att han är lite förkyld, men att han gör sitt bästa. Detta applåderas, och regissören går av.

Nu är hela scenen fylld med soffor, kanapéer, divaner, förutom de sex stora dörrarna från akt 1. Båda akterna börjar med en slags teaterlek: alla de medverkande gör entré osynkront, i en slag uppsluppen skämtsam villervalla, som för att avdramatisera allt. Man vinkar till publiken, leker titt-ut, eller bara ler. 

Jag är ganska bekant med Don Giovanni. Ett tag kunde jag Bröderna Mozart nästan utantill, och i filmen repeterar man operan, och så såg jag en mycket underhållande version här på Kungliga Operan i våras. Jag såg också en version på Dramaten den våren, i en pjäs som kanske mer var en artig nick åt Mozarts håll.
I stort är det en ganska rolig historia med ett rätt fånigt slut. Jag menar; kom igen, Stengästen? Snacka om Deus ex Machina. Hade man inte kunnat lösa det på ett mer tillfredställande sätt? Vad sägs om att någon klär ut sej till Stengästen och ger honom hjärtslag? 
Verket hade urpremiär i Prag 1787 och var en omedelbar succé. 
Här, på scenen, gör man en rolig men föga dramaturgiskt nedstruken version. Ett tag känns det som om man tänker framföra hela operan, när den plötsligt bara slutar, inte med en en fanfar, utan lite snopet. Om jag minns rätt sitter Zerlina och Masetto på en soffa, reser sej, bugar, och går ut. Kanske var det meningen att den förkylde tenoren skulle rivit av en slagdänga här, men att den strukits, vad vet jag?
Jag brukar försöka undvika att nämna namn vid elevuppspel, men det är svårt att motstå Nils Gustén i rollen som Leporello, Don Giovannis betjänt. Han är fysiskt så musikalisk i sina krumbukter att jag nästan minns hans insats som dansad, och han skulle inte ha några problem att spela med i en släng-i-dörrarna-fars. 

Mannen på bilden har inget med saken att göra, tyvärr...
Kostymerna, speciellt i den första delen, skulle jag beskriva som Nyårsfina. Du vet: inte direkt scenkostymer, men alldeles för glittrande för att använda i privata sammanhang, förutom just då nyår. Vissa av männens kläder kanske till och med skulle höja ett par ögonbryn årets sista dag, och kanske bäst beskrivs som Pride-Parad-Deluxe, det vill säga: Ingenting för veklingar.

Det är dags för Madame Butterfly igen. Blomsterduetten. Jag, som blandat ihop den med en annan blomsterduett, den ur Leo Delibes Lakmé från 1883, sätter mej förväntansfullt upp i stolen. Det tar en liten stund innan jag besviken sloknar och inser mitt misstag. Det är inte illa sjunget, eller dåligt framfört, det är bara ett ganska mä-hä-igt val av sång. 

Regin är inte vidare intressant, men ibland, speciellt i elevsammanhang, föredrar jag att regissören fokuserar på eleverna, och inte på att göra en intressant tolkning, för sin egen skull. Några av eleverna, skådespelarmässigt, klarar sej mycket bra, rent av imponerande, medan några, i några få fall, blir ”hängande”: dom har inget att sjunga, men dom verkar inte ha en aning om vad dom ska göra istället.


Wilken Wagner?
Jag vet aldrig vilken Wagner som är vilken Wagner, hade jag tänkt skriva, men jag inser nu att jag egentligen tänker på Strauss, som också hette Richard, och som inte ska blandas ihop med valsfamiljen, så bortse helt från den här meningen. Jag vet mycket väl vilken Wagner som är vilken Wagner, eftersom det bara finns en Wagner. Jag har hört lite snuttar av honom, här och där, har genomlidit Melanie Mederlinds statiska uppsättning av Den Flygande Holländaren på Folkoperan, och har ett diffust minne av Ringen på Kungliga Operan, för snart 30 år sen. 

Detta, Mästersångarna i Nürnberg, är Wagners enda komedi. Den utspelar sej i Nürnberg i mitten av 1600-talet, och handlar om en riddare, Walter, som kommer till stan, blir förälskad i guldsmedens dotter, som visar sej vara bortlovad till den person som vinner en sångtävllig nästföljande dag - var är suffragetterna när man behöver dom? - och riddarn bestämmer sej för att delta, även om det visar sej att han inte sjunger enligt reglerna - Strictly Ballroom, de förbjudna stegen, anyone? - och givetvis vinner han både tävlingen och Guldsmedens dotters hjärta. Jag skulle kunna säga något om kvinnosaken, men vem gillar inte en vinnare?
Här framförs segersången, och jag ryser lite, för det är väldigt vackert. En ensam man kommer ut, och jag tror mej minnas en ros?

Verket hade premiär 1868, i Munchen, alltså exakt hundra år innan Operahögskolan startade. Är det inte trevligt när allt liksom knyts ihop?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SKUGGLAND av Jonas Bruun, i Lejonkulan på Kungliga Dramaten:

När kommer ut från muggen känner jag mej som Charity Hope Valentine, ur musikalen Sweet Charity, när hon - en enkel taxidansare - kommer in på en fräsig nattklubb tillsammans med den berömda franska filmstjärnan Vittorio Vidal, och alla de celebra gästerna frågar:
”Who’s that with Vittorio?”
”She doesn’t look familiar!”
”Who could she be?”
”Where is Ursula?”
”Who is it?”
”Who is it!”
”Who is it!!!”

Låter det intressant? Här är resten:

RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"

Låter det intressant? Här är resten: 

V.D. av Stig Larsson på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I en dokumentär av Chris Hunt, om Marlene Dietrich, No Angel, från 1996, säger en av de intervjuade, angående en jämförelse med de yngre skådespelarskor hon spelade mot i Stage Fright (Jane Wyman) och Foreign Affair (Jean Arthur): 
”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”
Och det känns lite på samma sätt här: Helena Bergströms V.D. sopar banan med de andra. Värdparet blir till ett slags jamande nickedockor, och ibland känns det som om vi i publiken upplever deras situation mer förnedrande än dom själva gör. Jag är inte så hemma på sport, men visst finns det en term som heter Walk Over? "

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar