måndag 5 januari 2015

EN JULSAGA, av Charles Dickens med Hannah Bratt, på Boulevardteatern, föreställning 215 21/12 2014.

BUT BABY, IT'S COLD OUTSIDE
Jag är på väg till årets sista föreställning. Jag är inte hundra på att det kommer att bli årets sista föreställning, men det verkar så. De stora teatrarna har öppet i mellandagarna, men jag har sett föreställningarna dom ger. 
Vi önskar oss snö, men ingen snö har kommit. Hjärnan säger oss att julen snart är här, men hjärtat säger oss att vi fortfarande är mitt uppe i en ganska mild och regnfri höst. Det är svårt att känna julstämning utan något vitt på marken. 
Förra julen såg jag Maximteaterns fenomenala uppsättning av Dickens A Christmas Carol, En Julsaga, en uppsättning som årligen kommer på besök, och är på väg att bli en tradition, men i år ska jag istället se Boulevardteaterns uppsättning, i monologform, från en av de kvinnliga eleverna på deras teaterskola. 

Vi är inte fasansfullt många som har hittat hit till Boulevardteatern dan före dan före dopparedagen, men vi är tillräckligt många för att det inte ska känna öde i salongen. Jag hamnar nästan mitt i salongen, lite till höger, och längre ut på kanten sitter en familj, två barn och två vuxna. Mer om dom senare. Nog om dom, senare.

En ensam stor koffert står på scenen, i rotting, om jag minns rätt, som en enorm picnic-korg. 
”Hon kan väl inte ligga i den?” tänker jag, fastän jag vet att hon nog måste ligga i den. Om hon inte ligger i den kommer vi nog allihop att bli lite besvikna. Det känns ju så givet. Obekvämt, men givet.

Charles John Huffam Dickens.
Japp: Huffam.
Charles Dickens skrev En Julsaga 1843, i slutet på vad man kallar den Industriella Revolutionen, samma år som världens första tunnel borrad under vatten, Marc Isambards Brunel’s Thames Tunnel i London, öppnar, ett av världens äldsta nöjesfält, Tivoli, står klart i Köpenhamn, och världens första julkort, beställda av Sir Henry Cole, skapas av John Callcott Horsley. 
Detta är året då Richard Wagner skrev Den Flygande Holländaren, Franz Berwald - japp, han med Hallen, du vet, - skrev sin första symfoni, Sérieuse, och Chopin, Liszt, Mendelsohn och Johann Strauss klämde ur sej varsina verk. Inom konsten började vi närma oss slutet på Romantiken.
Make it Work!!!







I London genomfördes detta året Theatres Act, något som avslutade patentteatrarnas monopol och banade för nya teaterhus och fler och mer varierade uppsättningar. Hans Christian Andersens Nye Eventyr, inkluderande Den Fula Ankungen, publiceras, och i modet var axlarna smala och sluttande, klänningarna vida och klockformade och underkjolarna många och stärkta, men ännu hade man inte tagit steget fullt ut till krinolinen. Kvinnorna hade håret i knut i nacken, delat i pannan och med lockar dinglande vid tinningarna. Männen klädde sej med fördel i frack, och hattarna var höga, men ännu inte riktigt vad vi idag kallar Hög Hatt.

Skådespelerskan hoppar mycket riktigt upp ur kofferten och börjar berätta. Man har valt att framföra stycket så minimaliskt som möjligt, utan kostymbyten, utan rekvisita, och nästan helt utan scenografi, och jag är mycket imponerad av det fysiska arbetet. Jag antar att man lägger en hel del vikt vid mim på den här teaterskolan, och det märks. Jag älskar den här typen av teater, och då menar jag levande litteratur, monologer, och mim.
Det handlar om Ebenezer Scrooge, en snål, elak gammal finansman som avskyr julen och alla annat som är glättigt och förnöjsamt. En julafton får han besök av spöket till en gammal kompanjon, Jacob Marley, som på grund av sin snålhet och brist på medmänsklighet blivit dömd att för evigt vandra värden runt i kedjor. Jacob Marley varnar Scrooge att han kommer att få besök av tre andra spöken, representerande Gångna Jular, Nuvarande Jular och Kommande Jular. Efter att ha sett hur det varit, hur det är, och hur det kommer att bli, ändrar Scrooge sin inställning till mänsklighetn och blir en storfirare av jul.

Trots att jag väl känner till historien har jag ibland lite svårt att hänga med. Dels beror det på att man verkar ha strukit alla adjektiv och adverb ur historien, så att den återstående berättelsen bara blir en slags minimalistiskt skiss, och dels för att familjen bredvid mej verkar tycka om sitt godis. 
Jag vet att det är ganska vanligt att föräldrar mutar sina barn med godis för att få dom att gå med på det föräldrarna inte har pondus nog att få dom att gå med på utan att muta dom med godis. Det är ganska vanligt att se godispåsar i foajén på teatrar, och ganska ofta skymtar man dom inne i salongen. Det prasslas ibland, på vissa föreställningar, men oftast tyst, och för det mesta mer av en händelse än som ett upprepat mönster. 
Så inte här. Familjen Isoglukos på min högra sida kände tydligen att det inte räckte att muta barnen Karies och Diabetes med en varsin godispåse, även mamma Maltos och pappa Sackaros kände att dom också måste mutas, så man har köpt en stor, gemensam påse. En påse som aldrig verkar vila, utan som en prasslande lap-dansös hoppar den från knä till knä, och intressemässigt vinner den med hästlängder över det som händer nere på tiljorna. 
Jag ger dom onda ögat, men ingen verkar märka. Sonen Karies ser mitt sura sneglande, men han verkar vara så van att bli betraktad på detta sätt att jag inte lyckas punktera hans sockerchock. När godispåsen äntligen är tömd dröjer det inte många minuter innan pappa Sackaros trollar fram en jättechokladkaka ur innefickan, och man tillbringar återstoden av föreställningen med att ljudligt bryta bitar ur Marabous 200-grammare. Det låter lite som om en kiropraktor har öppnat sin verksamhet någonstans i salongen.

Föreställningen är 45 minuter lång, och jag hade nog föredragit om den varit en timme. Kanske ännu längre. Det känns som om man i sin vilja att framföra en kort föreställning har hällt ut pastan med kokvattnet. Karaktärerna blir lite luddiga, suddiga, och det är ibland lite oklart var man är, och vem det är som är var. Och jag önskar att skådespelaren hade fått lite mer tid, lite mer text, lite fler möjligheter att utveckla Dickens komiska karaktärer. Hon är mycket kompetent, men om man stryker ner Hamlets monolog till en mening och tilldelar den tio sekunder att framföras på, då kan man inte förränta sej några mästerverk.

Jag ser gärna att man kommer tillbaka med föreställningen nästa jul, bara den är lite längre, lite mer utbroderad, och kanske, om det är möjligt, väljer jag en godisfri föreställning.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

STOP. PLAY. REWIND. - THE MONOPOLY GAME på Dansens Hus.

"Mycket har hänt, sen jag såg den sist. Dansarna känns säkrare på vad det är dom berättar, och på vilka det är meningen dom ska vara. Scenbytena flyter snabbt. Ljuset är strålande, som man säger, om man vill vara lite vitsig."

Låter det intressant? Här är resten: 

OPERAHÖGSKOLAN PÅ KUNGLIGA OPERAN 2014:

"Jag vet aldrig vilken Wagner som är vilken Wagner, hade jag tänkt skriva, men jag inser nu att jag egentligen tänker på Strauss, som också hette Richard, och som inte ska blandas ihop med valsfamiljen, så bortse helt från den här meningen. Jag vet mycket väl vilken Wagner som är vilken Wagner, eftersom det bara finns en Wagner."

Låter det intressant? Här är resten: 


SKUGGLAND av Jonas Bruun, i Lejonkulan på Kungliga Dramaten:

När jag kommer ut från muggen känner jag mej som Charity Hope Valentine, ur musikalen Sweet Charity, när hon - en enkel taxidansare - kommer in på en fräsig nattklubb tillsammans med den berömda franska filmstjärnan Vittorio Vidal, och alla de celebra gästerna frågar:
”Who’s that with Vittorio?”
”She doesn’t look familiar!”
”Who could she be?”
”Where is Ursula?”
”Who is it?”
”Who is it!”
”Who is it!!!”

Låter det intressant? Här är resten:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar