Av K. Kvarnström & Co, Andersson Dance, Zero Visibility Corp, Kostym Bente Rolandsdotter, Ljus Patrik Bogårdh. med Dansare Pär Andersson, Sophie Augot, Pia Elton Hammer, Antero Hein, Paul Lee, Josef Palm, Daniel Whiley, Line Tørmoen, Musiker Asuka Nakamura.
I up and run toward Penn station like I swear my head was ready to blow
And I hop a train to Jersey
Just as fast as any person can go
Then 90 minutes out
I get off at some provincial hamlet I’ve never heard of
There’s a real estate office right on the block
I can afford a two bedroom
I go into shock
I think, what the heck
I write a check
Cause there’s sunlight, and closets, and laundry
But mostly it’s calm
Calm
Calm
Calm
Calm
Really calm
Strangely calm
Like times square at five A.M. calm
Like totally freak me out calm
Like I’m gonna slowly go crazy and throw myself over the balcony calm
CALM
ORDINARY DAYS
Adam Gwon
Efteråt är min kompis Patti-Li Leuk helt tyst. Sådär tyst som han var efter att vi hade sett Wicked i New York. Sådär tyst att jag inte ens försökte prata med honom, så där tyst att jag inte ville störa, inte ville förstöra.
Så drar han efter andan, som någon med sömnapné, eller någon som har simmat en hel bassänglängd under vattnet och precis brutit ytan.
”Ja, jävlar…” säger han.
Det börjar med Schubert. En kvinna står på en scen som nästan verkar vara en begravningsplats för pianon. Det är hit dom kommer när dom tystnat. Så kommer musiken, Schuberts musik, och den liksom forsar igenom henne, som en harmonisk elektriskt stöt. Känslor väller upp, rörelser uppstår. Jag lutar mej tillbaka, plötsligt trygg: Det här kommer att bli något.
Jag har sett Kenneth Kvarnströms arbeten förut, och tycker mej känna igen vad i föreställningen som kommer ifrån honom. Jag har sett Örjan Anderssons arbeten förut, och tycker mej känna igen vad som kommer ifrån honom. Så fort jag får lust att skratta tänker jag: Det där är nog hans verk. Det där knasiga, galna, distanserade kommer nog från honom.
Men jag har aldrig sett något av Ina Christel Johannessen, och jag tänker, så fort det händer något underbart: det där måste vara hon.
Vilket inte är rättvist. Det här är ett samarbete. Det här är ett verk av tre koreografer, inte tre verk, inte tre olika koreografier, som något slags dansant triptyk.
Hur pass respektfulla har man varit mot varandra? Har det varit ett hälsosamt bejakande, eller har det mesats på till gränsen till ointresse? Eller har man grälat och gått och in och ändrat? Har här ställts ultimatum?
Jag gillar när modern dans utförs till klassisk musik. Det blir ett slags ankare, en förtöjning, något som binder, men också ger frihet. Musiken i sej är ett verk som går att lyssna på, utan dans, och det tillför något. Andra gånger, när man bara använder obskyr dunka-dunkamusik, sån där som nästan gränsar till att bara vara en massa ljud, känns det som om friheten blir för stor. Det finns inget driv framåt, inga ramar, inget att förhålla sej till. Det saknas en dimension. Undertexten. Känslan.
För mej handlar det kanske om en pianist som tar farväl.Av en karriär, av ett liv, eller bara av en del av alltihop? Hon kommer in i ett rum, en lagerlokal för pianon, och ett efter ett spelar hon sej igen dom, ger dom en sista chans att glänsa, att andas och leva. Lite som sista måltiden för den dödsdömde, eller som när man överöser ett älskat sällskapsdjur med kärlek, försöker ge det den där perfekta sista dagen, innan det är dags att åka till veterinären och den där väntande sprutan. Dansen, dansarna, är känslorna som rörs upp av musiken. Minnen. Pianistens minnen. Pianots minnen.
Dom river och sliter i pianisten, avbryter henne, lockar henne till ett annat piano, pockar på. Får henne att minnas, får henne att uppelva igen, eller på nytt. Får alla pianon att komma ihåg hur det en gång var, då när dom levde.
Kostymerna är en fin blandning av det enkla med en antydan av överdåd. T-shirtar, linnen, byxor i tunn bomullstrikå blandas med bahytter, krinoliner, stormhattar, kråsskjortor, jackor i en nästan pappersliknande textil som får puffärmarna att påminna om origami. Blomsterapplikationer som växer på kläderna nästan som svulster, eller som köttsår. Det är väldigt vackert. Allt är svart och vitt, som pianotangenter.
Nånstans mot slutet börjar det kännas lite långt. Det finns några partier som känns lite överflödiga, som känns som utfyllnad, som något ingen vågat stryka.
Men därefter kommer något helt maniskt. Ett slags dansande sammanbrott. En panikattack till piano. Ångest och Schubert.
En kvinna bryter ihop. Om du har sett någon riktigt braka vet du hur det ser ut innan kraschen: hon kan inte vara stilla. Oron maler, piskar på, får henne att driva vidare. De andra tar hand om henne, skyddar henne, styr henne, ser till att hon inte gör sej illa. Hon är där, med dom, men på väg bort. Hon vet att något ska hända, att något har hänt, men hon vet inte vad. Ingen kan förstå, inte ens hon själv.
Och efteråt minns du inte dansen. Du minns känslan.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis konsert. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1470:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ÄT LUNCH MED MOZART PÅ FOLKOPERAN:
Du vet hur du går förbi vissa affärer och tänker: vem är det som köper såna här klänningar? Såna här julgransglittriga, brudklänningsliknande, men kulörta klänningar, till synes obundna av något slags mode?
Nu har jag svaret: det är operasångerskor som köper dom.
Låter det intressant? Här är resten:
X, på Unga Klara:
"Det är lite som när en välvillig människa, som inte anser sej vara homofob, efter ett par glas, på ett trevligt kalas nån gång, nånstans, frågar en homosexuell person: ”Så vad gör ni i sängen? Vem är mannen och vem är kvinnan?”
Vad kan man göra? Man kan välja att ta illa upp, eller man kan ljuga och börja beskriva den mest fantastiska och fantasifulla sexakt man kan hitta på, inspirerad av Kama Sutra, 9 1/2 Vecka, Spökhuset på Gröna Lund och en Berg- och Dalbana, och och sen avsluta med:
”Vad brukar du göra i sängen?”"
Låter det intressant? Här är resten:
VARNING FÖR MAGNUS OCH BRASSE på Scalateatern:
"Det känns som om det här var ett sånt ställe dit Nils Ferlin kom och skrev dikter på bordsduken, eller dit två unga killar vid namn Hasse och Tage vågade sej in och satt och tryckte, storögda, i ett hörn, med varsin pilsner. Därborta, där det brukade stå ett piano, stod Lissi Aland och sjöng, och hit tog Karl Gerhard med sej Noel Coward när han var på Sverigebesök, för att bjuda honom på Stockholms bästa pytt i panna. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar