måndag 23 mars 2015

TANGO PÅ EN SOPTIPP, föreställning 34 17/3 2015

Idé: Malin Anclair & Måns Erlandson
Dans: My Areskoug, Francoise Fournier, Pelle Sacklén, Måns Erlandson
Koreografi: Måns Erlandson med dansarna
Kostym & mask: Ulrika Van Gelder
Musikkomposition: Jörgen Aggeklint
Scenografi: Pelle Wittsäter
Ljus: Lina Benneth
Dockor: Amanda Cederqvist
Registöd/textbearbetning: Henrik Dahl
Texter: My Areskoug, Henrik Dahl
Teknik: Oscar Tuominen
Video: Johan Mickels
Foto: Hans Nilson

Save up all your pots and pans,
Save up every little thing you can,
Don't give it away,
Get some cash for your trash. Yeah.

Save up all that old newspaper,
Save the pilot light like a high skyscraper,
Don't give it away,
Get some cash for your trash.
GET SOME CASH FOR YOUR TRASH
Fats Waller


”Jag kommer precis från gymmet,” ursäktar sej min kompis från förr, Måns Gibbon, och liksom hötter med sin tunnbrödsrulle. Eller, jag tror att han säger det som en ursäkt. Det låter som en ursäkt. En ursäkt, ett legitimerande av att han äter skräpmat, eller en ursäkt för att han eftersvettes - vilket han inte gör - eller en ursäkt som inte alls är en ursäkt utan egentligen är skryt: Jag har varit på gymmet. 
Han är en sån där som vet vem som är vem, vem som är vad, en sån där som kan skilja agnarna från vetet och som kommer ihåg namn. Jag tror inte att jag, trots att jag går ganska ofta på teater, skulle kunna räkna upp namnen på tio verksamma regissörer, eller konstnärliga ledare, eller andra osorterade teatermakthavare. Måns Gibbon skulle kunna ställa sej upp och hålla ett föredrag om Teatersverige, här och nu, med referenser till vad mediakollektivet tycker är viktigt för stunden. Jag vet ofta inte ens vad jag gjorde igår.
Jag vet i alla fall att Avart Dans & Rörelse, som sätter upp kvällens gästspel, Tango På En Soptipp, är en idéel kulturförening som bildades på Årsta Teater 1994, och som drivs av Måns Erlandsson och Malin Anclair, för det har jag precis läst.
Det är inte så att vi har stämt träff här, jag och Måns. Det bara föll sej så. Vi ska gå på samma föreställning. Det händer med jämna mellanrum. Inte så mycket på pjäser, mer på dansföreställningar. Och för det mest när det ä premiär.
Vi småpratar lite, om föreställningar vi gillat och såna vi inte tyckt om, men Måns, som vet vem som är vem, och vem som är vad i premiärpubliken, rycker i förtöjningarna, sugen att ge sej ut i publikhavet och börja frottera sej, och efter en stund sliter han sej och driver iväg.
Lite senare hör jag honom, över foajesorlet: 
”Jag kommer precis från gymmet…” Och precis innan vi släppas in och har han arbetat sej fram till den stängda dörren: 
”Jag kommer precis från gymmet…” 

Scenen föreställer en soptipp. En ganska välordnad, nästan symbolisk soptipp. En slags återvinningscentral. Mycket cykeldäck, kasserade datorskärmar och kablar. Inga plastsäckar eller påsar med matavfall. Lite som en sagoversion av ett grovsoprum. 

Fyra personer, två män och två kvinnor, alla i en ålder där många dansare slutat vara verksamma, sitter på scenen, med varsin dockversion av sej själv. En fantastiskt fin dockversion av sej själv, som lugnt och stilla sitter och pysslar med saker; undersöker ett däck eller bollar med ballonger. Det är mycket fint, nästan lite förtrollat. Så lägger man ifrån sej dockorna och börjar dansa. 
Det handlar om folk på en soptipp. Om kasserade drömmar och om den där förmågan att fortsätta drömma även när allt verkar kört.
Musiken, av Jörgen Aggeklint, är så där väldigt bra att jag önskade att dom hade en skiva man kunde köpa. Jag hade kanske inte köpt den, men ibland är det skönt att ha ett val. Eller, förstås, med den här föreställningens tema skulle dom givetvis bara sälja musiken på iTunes. 
Kostymerna är först långa, svepande patinerande trenchcoatliknande kappor bältade med rep, och senare, när ytterplaggen åker av: ett slags vida kjolbyxor och inte fullt så paginerade långärmade triåktoppar. Man hittar också skor och kavajer i sophögen, och leker med dom.
Man har sminkat ner sej, för att se äldre, blekare, dammigare, men man har glömt händerna, som lyser rosa och friska i scenljuset. 
Det är vackert, och roligt. Ibland blir det mycket vackert, och några få gånger blir det lite väl gubbigt i humorn, som när när man tar uppmaningen ”Sätt på spisen” lite väl bokstavligt. 
Jag sitter och tänker på tiggare och på minusräntor, på bostadsbubblor, på min brandgula kuvert, på bostadsbristen och på miljön. Jag tänker på kortare arbetsdagar, ungdomsarbetslöshet och vilka som har råd att gå i pension och lämna plats på arbetsmarknaden när det väl är dags.
Det är skönt att se en föreställning som så tydligt försöker berätta något om samhället, om världen och om den lilla, lilla människan. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Dramalabbet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1210:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MÖTA HÖSTEN TILLSAMMANS, med STDHs Mimlinjes avgångsklass på Dansens Hus:

"Ana Stanisics karaktär Olja Wypadkova får mej att skratta så att jag får ont i nacken. Jag antar att det sitter några muskler där som drar och rycker i smilbanden. När hon, under en tillitsövning blir tillsagd att lita på dom andra och bara falla, och faller framåt rakt ner i golvet, istället för bakåt, där dom andra väntar, då sitter jag och smågråter glatt i flera minuter efteråt. Jag slutar, tänker på det som hände, och börjar igen. Slutar, tänker, börjar om igen. "

Låter det intressant? Här är resten: 

THE WEDDING SINGER med Teater Poff! på Diesleverkstaden:

"I pausen börjar jag läsa i programbladet, och det känns plötsligt lite som om jag är med i Pelikanfallet, eller Da Vinci-koden, eller nåt, du vet, när man inte riktigt tror på det man ser, att man tänker att det kan väl verkligen inte stämma:
 Att allt har regisserats av kvinnan som gör den kvinnliga birollen, och varit ansvarig för rekvisitan. Att kostym - en kostym på  mycket hög nivå - har gjorts av den kvinnliga huvudrollen, som också gjort den utmärkt intressanta koreografin."

Låter det intressant? Här är resten: 

DINA VÄNNER OCKSÅ, en reading på Dramalabbet: 

"Det är svårt, som man, att uttala sej om feminism. Man har all rätt i världen att uttala sej om feminismens fiender, men att på något sätt ifrågasätta, kritisera, diskutera själva feminismen, det är nästan omöjligt. Det känns som om man är med i en klubb där en kvinna när som helst kan komma och ta ifrån dej ditt medlemsskap genom att säga: du vet inte vad du talar om, tack för ditt stöd, men du är ingen kvinna, du är en typisk man. Där har du dörren. "

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar