onsdag 29 april 2015

MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium, föreställning 55 24/4 2015

Under ledning av Lena Carlsson, Majken Pollack och Cisse Jacobsson med Sofia Enlund, Agnes Sabel, Hugo Ekelund, Nora Larsson Hedenvind, Ida Laitila Raftewold, Linnea Perbjörs, Felix Hägg, Ester Ahnlund Berg, Miriam Bell, Malin Heimvik, Mira af Ugglas, Mathilda Wallgren, Pontus Eklöf.

There's a woman in my bathroom in a sheet
The most aggravating girl I ever knew.
After driving me insane
Now she's off to catch a plane
Thanks to you!
I've had people pointing pistols at my head
I've been hounded and harassed by god knows who.
I have nearly lots my wits
And I still can't call it quits
Thanks to you!

Thanks to you my life is upside down and inside out
And I have this awful feeling you'd say,
?That's what life is all about?

And here's this woman in my bathroom in a slip
Getting dressed, going on her way
Thanks to you. Here we are.

THERE’S A WOMAN IN MY BATHROOM,
ur Lucky Stiff 
Musik Stephen Flaherty, 
Text Lynn Ahrens


Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi.

Den här föreställningen, heter i original Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats dargestellt durch die Schauspielgruppe des Hospizes zu Charenton unter Anleitung des Herrn de Sade, vilket på engelska blir The Persecution and Assassination of Jean-Paul Marat as Performed by the Inmates of the Asylum of Charenton Under the Direction of the Marquis de Sade, vanligtvis förkortat till Marat/Sade.

Detta är  nämligen en slags tidig metaföreställning, där patierna på mentalsjukhuset Charenton 1808 framför en pjäs, skriven av de Sade, om mordet på Marat, som hände 1793, alltså 15 år tidigare. 

Pjäsen handlar om markis de Sade, en fransk aristokrat, revolutionär, filosof och författare, numera kanske mest känd i uttrycket Sadist. Han tillbringade 32 år av sitt liv inspärrad i fängelse eller på mentalsjukhus, inte för sina politiska övertygelser - han var revolutionär  - utan för hans sexuella övergrepp och pornografiska författande. Sina sista 13 år tillbringade han på mentalsjukhuset Charenton, där föreståndaren de Coulmier lät honom sätta upp flera pjäser med andra intagna som skådespelare, inför en parisisk publik. I pjäsen närvarar de Coulmier själv på scenen, som övervakare, och ingriper när handlingen blir för provocerande. 

Pjäsen i pjäsen, själva mordet, utspelar sej samma år som Louis XVI giljotinerades, och handlar om hur Charlotte Corday, en dotter till en adelsman, starkt påverkad av Girondisterna - en politisk grupp som visserligen ville ha ett slut på monarkin, men som motsätter sej den påföljande radikala terrorregimen -  söker upp Jean-Paul Marat, en journalist, ägare av den radikala tidningen L’ami du peuple,  och en stark förespråkare för regimen. Han har en hudsjukdom som underlättas av långa bad, och Charlotte Corday knivhugger och dödar honom när han ligger i badkaret. 
Efter mordet gjorde hon ingen försök att fly, utan ansåg att hon bara gjort sin plikt i att fria Frankrike från en tyrann, och sade, strax innan hon avrättades: ”Jag har dödat en människa för att rädda hundratusen.”

Det är ett mycket känt motiv för målningar, och jag känner till minst tre verk, och jag tror jag såg filmen Quills - som handlar om de Sades tid på mentalsjukhuset, och hans förhållande med Coulmier, men det kan lika väl bara varit trailern.  

Författaren till pjäsen, Peter Weiss, född 1916, författare, konstnär, grafisk formgivare och experimentell filmskapare, var son till en Ungersk judisk man och en kristen mamma, flyttade 1939 - efter mycket kringflackande - till Stockholm.

Pjäsen skrevs 1963, och hade världspremiär 1964, i Väst-Berlin, fyra år innan studentupproren 1968. Samma år, 1964, hade den premiär på Royal Shakespeare Company i en legendarisk uppsättning av Peter Brook, med Glenda Jackson som Charlotte Corday, och 1965 flyttade uppsättningen till Broadway, där den vann Tonys för bästa pjäs, bäst regi, och svenskan, och dramatikerns fru, Gunilla Palmstierna-Weiss, för bästa kostym.

Men egentligen borde den här uppsättningen heta Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade, som framförd av eleverna på i klass GY12TR. För det här är nämligen en meta-meta föreställning. 

Det är en imponerande uppsättning, både i utförande, men framförallt i ambition. Det är en svår pjäs, och jag som inte är så väl påläst upplever flera gånger att jag missar referenser och antydningar, både ursprungliga och tillskrivna, men eleverna är känns välrepeterade och verkar mycket bra insatta i den komplexa handlingen. Det är en humoristisk uppsättning, men otäck. 

Flera av de stora rollerna delas, antingen genom att två samtidigt spelar samma roll, eller att man helt enkelt byter av varandra, och i det här pjäs-i-pjäsen-sammanhanget fungerar det mycket bra. Rollen som Coulmier  - här bara en röst - spelas av föreställningens regissör, tillika ibland sufflör, vilket bidrar till meta-meta-upplevelsen.

Kostym  - vita kostymer och svarta sneakers - och scenografi - vita tunna tyger, nästan som gasbinda, stolar och ett rullande badkar -  är mycket ambitiös - som alltid på kulturama - och själva uppsättningen känns mycket mogen, mer som något man förväntar av äldre elever. Masken, mörka ögon med rosa skugga under ögonen, är mycket effektiv, och ger ett sjukligt, goth-inspirerat, ungdomsrevolutionärt intryck. 

Nästa gång man sätter upp den - för jag tycker absolut den ska sättas upp igen - tycker jag att man ska skriva till repliker åt eleverna, så att man verkligen tillför ett lager till. Repliker som frågor om den historiska bakgrunden, både den tid då den skrevs, och de tider då pjäsen utspelar sej, konstnärliga diskussioner och påföljande val, och skådespelarnas personliga åsikter. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2970:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

PARADE, på Wermland Opera:

"Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt."

Låter det intressant? Här är resten: 

DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Jag har en personlighet, lite som tofu. Den tar smak av sin omgivning. Det är inte det att jag är mjäkig, det är bara det att ibland blir jag väldigt lätt påverkad av vissa personer. Inte i mina åsikter, utan min personlighet, mitt sätt att vara.
  
En gång, när jag var en tvärhand hög, och bodde på mina morföräldrars hotell, såg jag en film om en tant som sprang upp och ner i trapporna. Det var en gammal svartvit film, men eftersom detta var innan färgteven, var alla filmer svartvita, och eftersom jag var så liten, var allt gammalt. Jag hade ingen aning om att tanten i filmen hette Katharine Hepburn, och att filmen hetter Bringing Up Baby, jag visste bara att hon sprang upp- och nerför trappor i en lång, fladdrande morgonrock, och resten av dagen var jag hon, i mormors långa morgonrock, upp- och nerför den vridna trappan mellan första och andra våningen på Hotell Vågen, Mörbylånga. "

Låter det intressant? Här är resten: 

MILDA MAKTER, ett gästspel på Scalateatern:

"Vi är ganska många bögar och en himla massa pensionärer som har samlats här i Scalateaterns foajé. Det finns en del variabler och parametrar där olika de olika gruppernas intressen sammanfaller. Som 60-talsmusik, som Siwan, som Tunna Skivor, till exempel. Fast en del är både och, ser det ut som. 
Jag här med mina vänner Mr. Peanut och Donald Trumf, två killar som inte ofta går på teater. Till exempel var dom en gång i London och kom hem utan att sett en enda föreställning, vilket nästa är straffbart, tror jag. "

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar