söndag 31 maj 2015

Maj månads populäraste inlägg.

1

ALL ABOUT BASE - MED SMU, GENREP PÅ MAXIM:
"Det roliga med att närvara vid det första publikrepetitionen är att man får vara med om det första mötet mellan material och publik, mellan publik och artist. Här är allting lika viktigt. Allting har chansen att bli en hit, allt har potentialen att vara det bästa du någonsin sett, och det är bara efter detta möte, och kanske några av de kommande, som man inser vad det är man har. Vad som är topparna, och vad som är - trots allt jobb - dalarna."

Låter det intressant? Här är resten:

2
LIVET ÄR EN SCHLAGER på Cirkus: 

”Va?”
”Min pollenallergi: jag är helt igentäppt, kan knappt andas, mår som skit, jag kan inte komma idag…”
Jag hade förväntat mej något sånt. Tre gånger har jag bjudit med honom på föreställningar, och tre gånger har han backat ur. Det är inte det att han inte haft bra anledningar - nåja, anledningar - det är bara det att han har gjort det. Tre gånger. 
För att göra en kort historia kortare: jag skäller ut honom med en hel del hemsnickrade invektiv. Skäller ut honom som en sån där galning man brukar se på stan och tänka: Fattar han inte att han hörs över flera kvarter? Har han inte insett att saken med telefon är att man inte ska behöva skrika?
Jag tjafsar, gläfser och morrar, undrar varför han inte kunnat höra av sej tidigare, hur många som säkert hade velat följa med i hans ställe, men som det nu är för sent att bjuda in, hur pinsamt det blir för mej - 
”Okej, okej, jag kommer", svarar han, till slut, ordentligt stukad. Jag lägger på. ”Det finns väl för faan tabletter mot hösnuva…” säger jag, högt, ljudligt, för att visa för det lätt chockade folket omkring mej att jag faktiskt inte alls är helt omänsklig."

Låter det intressant? Här är resten: 

3

VI ÄRO TUSENDEN, på Teater Reflexen:

”Ni har inga nazister här idag?” undrar den något fjollige mannen med den kortärmade skjortan och den genomträngande rösten. Det var uppenbarligen menat som ett skämt, ett ganska vågat sådant, men ingen skrattar. Hans vänner ser sej lite generade omkring, för att kolla vilka som har hört vad han har sagt. Vi är ganska många som har hört, och vi är inte roade. 
Jag står ute på torget i Kärrtorp, utanför teater Reflexen. "

Låter det intressant? Här är resten: 

4

KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, på Kulturama:

Jag kommer ihåg när den här filmen kom, 1988 eller 1989. Jag minns öppningstexterna. 50-60-talets magazinecollagekonst. Färgerna. Musiken. Från första rutan var jag helt fast. När inledning till filmen var över visste jag hur det var att vara med om något helt nytt, en ny estetik, ett nytt sätt att berätta. 
När jag några år senare fick min första lägenhet målade jag köket limegrönt, hallen karmosinröd, vardagsrum och sovrum var turkosa. Jag tänkte inte på det då, men utan den här filmen hade nog alla rummen förblivit nikotinröksvita.

Låter det intressant? Här är resten: 

5

SHOWCASE, med musikalklassen på SMI:

Två väldigt bakfulla unga män sitter bredvid mej, men dom är så unga att det knappt märks. Hade jag, vid min ålder, varit så bakfull hade jag inte ens tagit mej upp ur sängen, och hade tillbringat dagen horisontellt, övertygad om att den här huvudvärkan nog måste vara ett tecken på en begynnande hjärnskada, eller kanske en stroke, men dom verkar bara vara lite trötta, och har en vag uppfattning om vad dom varit med om.

Låter det intressant? Här är resten:

fredag 29 maj 2015

Just nu ser jag fram emot -


 - i eftermiddag, och musikalen Pippin på Scengymnasiet S:t Eriks. 
Medverkande: 
Lovisa Abrahamsson (lag 1)
Rebecka Hell (lag 2)
Jenny Schantz 
Hanna Elghorn (lag 1)
Catharina Jokinen (lag 2)
Tea Teddy Sandeborg (lag 1)
Jennifer Wennström (lag 2)
Isabella Arenblad (lag 1)
Elin Allerborg (lag 2)
Dalya Kadir Rashid (lag 1)
Julia Kaizer Lindemann (lag 2)
Hanna Allerborg
Miriam Rieback
Joanna Lahdenperä 
Dorsa Rezai
Nemo Wrede




- och kväll blir det Dansens Hus, där Balettakademien och Kungliga Svenska Balettskolan som har visar sina elevproduktioner under samlingsnamnet Facing The Beginning.

Kungliga Svenska Balettskolan presenterar 


Migration
Koreograf: Joseph Sturdy
Dansare: Teo Aracic, Philip Arvanitidis, Kevin Au, Tehilla Blad, Irma Besirevic, Maria Bjorvand, Oskar Ekestorm, Anna Erixon, Celina Gleisner, Matilda Gustafson, Olivia Hansson, Isak Palmstierna Einarsson, Michelle Persson, Kana Mori, Elin Ryman Myllyvainio, Harald Röök, Sofia Sangregorio, Shannon Taylor, Vilja Tjemsland Kwasny, Linn Wyller Retsler, Lucas Russell Brinin och Di Wu

IN2IT
Koreograf: Sara Ruddock
Musik: Deorro, Four Tet
Dansare: Moa Andreasson, Albin Bergström, Tora Björling, Anna Bytner, Paula Garcia, Julian Greene, Elsa Hildebrand, Erik Hjellström Nilsson, Aqvelina Jacobsson, Jenny Jonsson, Elvira Lindell, Sandra Mattila, Linnea Nilsson, Mikael Nordebäck, Emma Nydahl, Karin Oldsjö, Gabriella Palmstierna Einarsson, Lucinda Rosell, Isa Schulz Slotte, Galina Zelenina och Linn Åhlander

DaTha
Koreograf: Alexandra Campbell
Musik: AphexTwin
Dansare: Kevin Au, Adam Bernstein, Irma Besirevic, Maria Björvand, Alva Dunne, Kahrin Ekholm, Olivia Hansson, Kajsa Nilsson, Michelle Persson, Elin Ryman Myllyvainio, Sofia Sangregorio, Adam Seid Tahir, Emelie Söderström, Madeleine Tell, Daniel Vängelin och Emy Zetterberg Reserv: Shannon Taylor

Balettakademien presenterar

Nocturnal Descent
Koreograf: Kenny Svensson & Zain Odelsthål
Dansare: Cecilia Arbeus, Sigrid Anne Björneby Vik, Vicky Engstrand, Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken, Josefin Hedman, Louise Hesselring, Johan Hillgren, Carolina Janevald, Tilda Kristiansson, Nea Landin, Johan Lööf, Rebecca Matani, David Muhr, Caroline Navestad, Nicoline Persen, Jessica Rosin, Benedicte Stensvaag Ellefsen, Linn Stålhammar, Elin Wilhelmsson, Olivia Åhman, Sara Östberg Diakité

Grasp
Koreograf:Jennifer Archibald
Music: Taufiq Qureshi, BAE Donky Pitch
Dansare: Cecilia Arbeus, Sigrid Anne Björneby Vik, Vicky Engstrand,  Josefin Hedman,  Carolina Janevald,  Jessica Rosin, Benedicte Stensvaag Ellefsen, Linn Stålhammar, Elin Wilhelmsson, Olivia Åhman, Sara Östberg Diakité

2 feet under
Koreograf:Charlotta Öfverholm
Dansare:  Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken, Louise Hesselring, Johan Hillgren, Tilda Kristiansson, Nea Landin, Johan Lööf, Rebecca Matani, David Muhr, Caroline Navestad, Nicoline Persen.
Projektioner: Anders J. Larsson

In the Afterglow
Koreograf:Lee Brummer & Israel Aloni
Music: Anthony & the Johnsons


Dansare:  Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken,  Louise Hesselring, Johan Hillgren, Nea Landin, Johan Lööf,  David Muhr,  Nicoline Persen

Emily Brontës Svindlande Höjder - som ballett?


En av mina favvomusikaler är Les Miserables, men om du frågade mej vem som skrivit den skulle jag svara något som typ Jean-Claude Van Schönenberger och Yves Boubillobbillion. Jag kan helt enkelt inte lära mej deras namn. Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil heter dom. Jag var tvungen att googla, precis. I alla fall, efter några hits - Les Miserables och Miss Saigon - och en hel del missar, så har det varit tyst om dom, och jag antar att dom typ har dragit sej tillbaka. 

Jag satt precis och funderade på vad jag var sugen på att se, om jag fick välja, och kom att tänka på Emily Brontës bok Svindlande Höjder. Jag antar att den har gjorts som pjäs någonstans, och när jag började googla visade det sej att den blivit en balett på Normern Ballet, ett danskompani  - antar jag, det var lite svårt att hitta info på deras hemsida - från Norra Storbritannien, med musik av Jean-Claude Van Schönenberger, det vill säga Claude-Michel Schönberg. Jag antar att Yves Boubillobbillion fick stå över, helt enkelt. 

Så den vill jag se nu, tack. 


torsdag 28 maj 2015

Har du -

- tips om föreställningar du tycker att jag borde se? Kontakta mej här på bloggen, genom mail eller meddelande, messa mej på twitter @EnIVeckan, eller kontakta mej på www.facebook.com/minstengangiveckan

onsdag 27 maj 2015

Idag ser jag fram emot -


- fredag, och FACING THE BEGINNING, Kungliga Svenska Balettskolan och Balettakademien på Dansens Hus

Kungliga Svenska Balettskolan presenterar 


Migration
Koreograf: Joseph Sturdy
Dansare: Teo Aracic, Philip Arvanitidis, Kevin Au, Tehilla Blad, Irma Besirevic, Maria Bjorvand, Oskar Ekestorm, Anna Erixon, Celina Gleisner, Matilda Gustafson, Olivia Hansson, Isak Palmstierna Einarsson, Michelle Persson, Kana Mori, Elin Ryman Myllyvainio, Harald Röök, Sofia Sangregorio, Shannon Taylor, Vilja Tjemsland Kwasny, Linn Wyller Retsler, Lucas Russell Brinin och Di Wu

IN2IT
Koreograf: Sara Ruddock
Musik: Deorro, Four Tet
Dansare: Moa Andreasson, Albin Bergström, Tora Björling, Anna Bytner, Paula Garcia, Julian Greene, Elsa Hildebrand, Erik Hjellström Nilsson, Aqvelina Jacobsson, Jenny Jonsson, Elvira Lindell, Sandra Mattila, Linnea Nilsson, Mikael Nordebäck, Emma Nydahl, Karin Oldsjö, Gabriella Palmstierna Einarsson, Lucinda Rosell, Isa Schulz Slotte, Galina Zelenina och Linn Åhlander

DaTha
Koreograf: Alexandra Campbell
Musik: AphexTwin
Dansare: Kevin Au, Adam Bernstein, Irma Besirevic, Maria Björvand, Alva Dunne, Kahrin Ekholm, Olivia Hansson, Kajsa Nilsson, Michelle Persson, Elin Ryman Myllyvainio, Sofia Sangregorio, Adam Seid Tahir, Emelie Söderström, Madeleine Tell, Daniel Vängelin och Emy Zetterberg Reserv: Shannon Taylor

Balettakademien presenterar

Nocturnal Descent
Koreograf: Kenny Svensson & Zain Odelsthål
Dansare: Cecilia Arbeus, Sigrid Anne Björneby Vik, Vicky Engstrand, Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken, Josefin Hedman, Louise Hesselring, Johan Hillgren, Carolina Janevald, Tilda Kristiansson, Nea Landin, Johan Lööf, Rebecca Matani, David Muhr, Caroline Navestad, Nicoline Persen, Jessica Rosin, Benedicte Stensvaag Ellefsen, Linn Stålhammar, Elin Wilhelmsson, Olivia Åhman, Sara Östberg Diakité

Grasp
Koreograf:Jennifer Archibald
Music: Taufiq Qureshi, BAE Donky Pitch
Dansare: Cecilia Arbeus, Sigrid Anne Björneby Vik, Vicky Engstrand,  Josefin Hedman,  Carolina Janevald,  Jessica Rosin, Benedicte Stensvaag Ellefsen, Linn Stålhammar, Elin Wilhelmsson, Olivia Åhman, Sara Östberg Diakité

2 feet under
Koreograf:Charlotta Öfverholm
Dansare:  Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken, Louise Hesselring, Johan Hillgren, Tilda Kristiansson, Nea Landin, Johan Lööf, Rebecca Matani, David Muhr, Caroline Navestad, Nicoline Persen.
Projektioner: Anders J. Larsson

In the Afterglow
Koreograf:Lee Brummer & Israel Aloni
Music: Anthony & the Johnsons
Dansare:  Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken,  Louise Hesselring, Johan Hillgren, Nea Landin, Johan Lööf,  David Muhr,  Nicoline Persen

tisdag 26 maj 2015

HIGHLIGHTS, CULLBERGBALETTEN, Föreställning 76 22/5 2015

The Return of The Modern Dance, Koreografi, scenografi, kostym Trajal Harrell, Ljusdesign Sylvain Rausa, Koreografassistent Ondrej Vidlar, Repetitionsledare Lisa Drake, Kostymassistent Marita Tjärnström, Dansare Anand Bodler, Jac Carlsson, Samuel Draper, Adam Schütt, DAniel Sjökvist, Vincent Vadn der Plas.
Reproduction (2015), Koreografi, scenografi, kostym Eszter Salamon, Koreografassistant Arantxa Martinez, Ljusdesign Fredrik Rydehäll, Repetitionsledare Thomas Zamolo, Kostymassistent Marita Tjärnström, Dansare JErry Aniviac, Jörgen BAck, Miguel Escobar, Aid Freshkicks, Juha Metsä, Yvniv Lev, Jonas Pettersson, Just Amaro Sheaba. 

At night I work in a strange bar
Impersonating every star
I'm quite deceiving
The customers come in with doubt
And wonder what i'm all about
But leave believing
I do a very special show
Where i am nude from head to toe
After stripteasing
Each night the men look so surprised
I change my sex before their eyes
Tell me if you can
What makes a man a man

WHAT MAKES A MAN A MAN
Text och musik
Charles Aznavour

Det här är en lite olycklig kombination. Den kan tyckas ganska smart; innan paus är det bara killar som dansar, efter paus är det bara kvinnor, men jag hade föredragit om man vänt på det, så att det fläskiga, svulstiga, vulgära fått öppna och det lite mer finstilta, veliga, fått avsluta. Som det är nu är det lite svårt att ens minnas första akten. 

Det var inte det att vi var på dåligt humör, jag och min kompis Malvolio Morrhår, nästan tvärtom. Vi hade käkat middag på Organic Greeen på Rehnsgatan, och bubblat och babblat om olika föreställningar, om dramapedagogi och hur man gör sej förstådd av unga teaterstuderande. 
Malvolio är en stor glassfantast, så efter det blev det en varsin bägare på Sosta Gelato på Sveavägen. Jag käkade något med nötter eller nougat, tror jag, och efter att vi vandrat Sveavägen fram, skedande, så var jag tvungen, eftersom jag sett att dom ploppat upp över hela stan, att köpa två kulor glass på Stikkinikki på Drottninggatan. Jag minns inte vad, men jag vet att jag kommer att gå tillbaka. Dessutom bjöd fiket på Dansens Hus på kaffe och kaka, så förutsättningarna var optimala. 

Man börjar med männens del, The Return of the Modern Dance. Det är ett gulligt litet verk, ganska harmlöst, lättglömt liksom. Man blandar lite löst hållen vogueing med en slags loj modern dans.
Du vet musikalen Wicked? Du vet scenen där Elphaba kommer till Ozdust ballroom och för att inte visa att hon känner sej utanför, börjar hon dansa för sej själv, och Glinda, för att hon känner sej skyldig för att ha lurat henne, går över och försöker dansa på samma sätt, och tillsammans skapar dom en dans som sen alla på festen kopierar? Detta påminde om den dansen. Lite undersökande, lite försiktig, lite som om någon sagt: 
”Rör på handleden, och se vart den för dej…”
Man är klädda i förefallande privata kläder, t-shirtar, träningsbyxor - det fanns ett par gröna adidas jag var lite sugen på - långärmade tröjor, shorts. Nån gång försvinner var och en av dom ut och tar på sej en slags kjol, olika, osorterade, liksom hämtade ur lådan märkt ”Repkjolar”.
Man börjar lite roligt, genom att alla män kommer in, och stapplande, som om dom försöker hjälpa varandra, som en slags kör, berättar dom att detta kommer att handla om modern dans. Jag hade kunnat gissa nåt sånt, bara på titeln. 

Efter paus är det dags för Reproduktion
 Detta är en föreställning som borde be om ursäkt för sej själv, krypa ner i ett hål och bara dö. Den är en och en halv timme lång, vilket är ungefär 45 minuter för mycket. Kanske hade man kunnat kapa en timme och göra den någorlunda intressant, jag vet inte. 
”You can stand just about anything for ten seconds” säger huvudpersonen i Unbreakable Kimmy Schmidt, en teveserie om en kvinna som har levt kidnappad i en bunker i  femton år. ”Then you start on a new ten seconds.”
Jag hann räkna till tio en himla massa gånger under den här föreställningen. Den var oändlig, ett långt utdraget lidande. Jag har aldrig varit med om att publik rest sej och gått under en föreställning på Lilla Scenen på Dansens Hus, det krävs mod och beslutsamhet till det, eftersom man verkligen syns när man går, men här reste sej folk och gjorde ljudliga sortier. 
Och det är inte det att jag har något speciellt emot dragkings. Ofta tycker jag att det är lite som yoga, det är mer givande för utövare än för åskådaren, men så är jag också väldigt ointresserad av rollspel, lajv och interaktiv teater.

Jag gör också ett medvetet val att inte kalla den homofobisk, eftersom jag antar att det inte är koreografens intention, men jag tar det väldigt personligt, och för mej är den det mest homofoba jag någonsin sett på en svensk scen, kanske mest för att dom inte verkar förstå hur homofientligt det hela är.
I kort kommer åtta kvinnor in på scenen, utklädda till män, så kallade Drag Kings. Lösmustascher, påmålat skäggstubb, ditklistrade polisonger, herrkläder, rubbet. Först bara poserar dom, men efter en stund upptäcker dom varandra och börjar simulera bögsex. Ingen tar av sej någonting, naturligtvis, utan fullt klädda simulerar dom sug, slick och penetration. Framifrån, bakifrån, 69:an, ridande, skottkärran. Tyvärr verkar dom ibland inte dirket veta var saker sitter, att en man till skillnad mot en kvinna bara har ett hål, och det sitter lite längre bak än där hon kanske vanligtvis brukar ha besök. 
Det finns inget erotiskt, sensuellt eller kärleksfull över det hela, och intentionen verkar vara att provocera, att äckla, att utmana. Män som har sex med män är nånting äckligt, nånting provocerade, nåt som man kan förfasa sej över, verkar man vilja säga. Och hade det varit män som utfört akten hade det i alla fall varit nånting försvarbart, men nu när det är kvinnor som liksom illustrerar hur det ser ut när män har sex med män så är det svårt för mej att inte känna mej hotad, eftersom dom har en inställning som för att äckla oss. Det är sårande att dom tycker att detta är något det är okej att visa upp på det sättet dom visar upp det. 
Vet du vad blackface är? Det är en slags rasistisk clownsminkning, populärt på scenen i USA förr i tiden, både bland svarta - det var ofta det enda sättet dom kunde visa upp sej för en vit publik - men framför allt mest bland vita artister. 
Jag sitter och tänker hur det hade varit om kvinnorna på scenen varit utklädda till romer, istället för till män. Det hade dom aldrig fått genomföra. Dom hade insett det smaklösa, det provocerande, det tanklösa. Och dom hade antagligen aldrig gjort samma föreställning som kvinnor, även om om dom vore påklädda, nej, dom behöver gömma sej bakom något, våga vara modiga och visa upp något genom att föreställa något dom inte är. Män. Män kan man alltid driva med. Män kan man alltid gömma sej bakom. Kanske tror man att man sparkar uppåt, att man inte knackar bögar i dagens Sverige, att man inte avrättar dom i vissa länder, att polisen inte lyfter ett finger för att hjälpa dom i andra. 
Och jag märker att det faktiskt låter som om det är en intressant föreställning. Det var det inte. Det mest provocerande med den var att dom trodde att dom provocerade. Att se andra simulera sex är urtråkigt. Det som provocerar är att dom tycker dom har rätten att säga något om en grupp som dom inte tillhör, och att dom går så långt är bara elakt. 
Jag minns när prideparaden började gå genom Stockholm. Hur jag liksom skämdes över alla nakna kroppar, alla behålösa bröst, alla hängiga, dallrande nakna rumpor. Hur jag tänkte att folk kommer att tro att detta är jag, dom kommer att tro att alla HBTQ-personer är såna. Att dom representerar mej. Dom representerar inte mej! tänkte jag. 
Men med tiden blev jag smartare. Jag förstod att det var det prideparade var till för, att visa upp dom som annars inte fick synas, inte fick finnas. Jag insåg att det där var dom, inte jag, och dom var stolta över att äntligen kunna visa upp sej som det dom var, och ingen människa, ingen jag respekterade i alla fall, trodde sämre om mej för att någon gick nerför Hornsgatan i blöja. Det var mina egna fördomar. Min rädsla.
Den här föreställningen, för mej, är som om en svensexa eller en möhippa tagit på sej fat-suits, krängt läderchaps och harness över, satt på sej lösmustascher och börjat promenera med i prideparaden, som en slags parodi på nånting viktigt. Fnissiga för att dom liksom vågar. 
Det är inte det att kvinnor föreställer män. Det är inte det att männen har sex med män. Det är inte det att man anser att det är provocerande att kvinnor klär ut sej till män som har sex med män, utan det handlar om inställningen. Bristen på att vilja visa upp det hela som något vackert, naturligt, utan istället iscensätter det som en freakshow. 

Efter en stund kommer kvinnorna in, fortfarande med ansiktsbehåring, men nu med högklackade skor, läppstift, färgglad ögonskugga, och i vissa fall i damkläder. Och nu är det enda gången det blir intressant för mej, den enda gången det handlar om något viktigt. Plötsligt blir kvinnorna till män. Plötsligt tänker jag på henne som ”honom”. När dom får på sej damkläder blir dom plötsligt så mycket manligare. Några är mycket övertygande, men jag antar att dom alla ställer sej frågan vad all deras dansutbildning varit för. Man tar inte ett danssteg. Det hela är mer som en workshop för kvinnor som vill hitta sin manliga sida, och det är inget fel med det, men det är inte nödvändigtvis något folk vill betala pengar för att se. 
Och sen, givetvis, måste dom börjar simulera sex igen. 
Om det varit en manligt ”koreograf” hade jag nog tänkt mej honom som impotent eller gravt hämmad. Nu tänker jag på henne som frigid. Som en sån där som låser in sej i badrummet och viskar snuskiga ord till sin spegelbild tills det börjar snurra. 

Vill du veta något jag tyckte var väldigt fånigt, och rejält pretentiöst? I programbladet står dansarna listade med manliga namn. Artisten, konstnären har alltså försvunnit bakom det manliga alter egot, vilket jag tycker är ömkansvärt. Kvinnan bakom har helt försvunnit. Raderats. Det är som om hon och hennes arbete aldrig stått på scenen. 
Och jag antar att dom tror att dom med allt det här säger något om könsroller. Men vad har sexualitet med kön att göra?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar


FRÄMMANDE KROPP av Manfred Krage, på Teater Giljotin:
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”

Låter det intressant? Här är resten: 

MATS EK & NORRDANS, på Dansens Hus:
Senare börjar två män, fortfarande i bara kalsonger, utföra en slags pas de duex, där den ene, med en mikrofon - lite som man gjort tidigare med kvinnan i Jerusalem - börjar ställa frågor till den andre, frågor som hela tiden svaras med Yes: 
”Do you want to be happy?”
”Yes.”
”Do you believe in love?”
”Yes.”
”'Cause I got something to say about it, And it goes something like this”
Okej, det sista var kanske inte med, men du fattar?

Tycker du det verkar intressant? Här är resten: 


DON QUIJOTE, ett genrep på Kungliga Operan:
Det konstiga med den här baletten, är att någon överhuvudtaget tyckte att detta var en bra historia att koreografera. För det känns inte som en historia som dansar. Askungen är en historia som dansar, med balen och drömmar om slott och kungarike och allt det där. De tre musketörerna är en historia som dansar. Svindlande Höjder, Iliaden, Odyséen, Candide, är historier som dansar. Men den här historien, om en gammal man som slåss mot väderkvarnar, dansar inte.

Låter det intressant? Här är resten:


Just nu ser jag fram emot -

GOLDBERG VARIATIONS – TERNARY PATTERNS FOR INSOMNIA

Med ANDERSSON DANCE & SCOTTISH ENSEMBLE på dansens hus


Ternary på svenska är ternär, och betyder trefaldig, eller något som består av tre. Så titeln är alltså: Goldbergvaritationerna - Sömnlöshetens tredelade mönster. Allt låter coolare på engelska. 
"Goldbergvariationerna är sinnebilden för strukturerad musik," citeras Örjan Andersson på Dansens Hus' hemsida. "Det var något oerhört lockande att ge sig i kast med detta sönderspelade stycke, belastat av en oändlig mängd bilder, och så fyllt av känslouttryck."
Jag håller inte med. Jag anser att Saties Gymnopedie är sönderspelat. Beethovens femte symfoni är sönderspelad, men jag lyssnar på Goldbervariationerna på Youtube nu, och jag är osäker på om jag någonsin hört dom förut. Har du?

måndag 25 maj 2015

Just nu ser jag fram emot -


Benke Rydmans Svanssjön, på Dansens Hus, 9/12 - 20/12 (inte alla dagar, och ibland två gånger om dagen). Jag missade dom förra gången, så det ska bli jättekul att se dom den här gången!




FRÄMMANDE KROPP, av Manfred Karge, på Teater Giljotin, Föreställning 75 21/5 2015

Text Manfred Karge, regi Gerardjan Rijnders, Ljus Andre Pronk. Kostym Fer Smidt, Ljud Rikard Borggård, Foto Joshua Walter, PR Falco Tibben &  Marlies Hensen (Youththeaterbusiness) Teknik Pausl Schimmel, Producent Henk Van Riemsdijk, Poster konsept och grafisk design: Paulina Matusiak Foto Eddy Wenting, med Karina Holla. 

A New Life -
What I wouldn't give 
To have a new life!
One thing I have learned 
As I go through life:
Nothing is for free 
Along the way!

A new start -
That's the thing I need,
To give me new heart -
Half a chance in life
To find a new part,
Just a simple role 
That I can play.

A NEW LIFE
ur Jekyll & Hyde 
Musik
 Frank Wildhorn
Sångtexter
Leslie Bricusse
Frank Wildhorn
Steve Cuden



”Har ni spelat något annat här sen I Lodjurets Timma?” frågar jag den glada kvinnan i kassan. Är det inte konstigt, att bara för att en teater heter Giljotin så förväntar man sej att personerna där ska vara radikalt revolutionära, otrevliga, humorlösa, inte ett dugg servila och ganska ordentligt otrevliga? Så är det inte alls. Det är riktigt, riktigt trevligt, och senare, när det blir lite mer publikfyllt, så är det nästan ganska kramigt. 
Men nu är jag ensam i foajén, och hon har precis gett mej min biljett, en sån där liten lapp med en siffra på. Nummer 79. Inga digitala scanners eller såna där hårda pappersbiljetter med printad information.
Utanför, där jag låst fast min cykel vid gatuskylt, lyser solen. 
”Nej,” svarar hon, men tillägger: ”Vi har haft en del gästspel…”
Jag blir både glad och lite ledsen. Glad att jag inte har missat en fantastisk produktion, men lite ledsen att det inte har kommit något nytt. 
Eller, vänta, det var ju i höstas jag var här för Lodjuret, kanske har dom spelat den även under våren? Så kanske det är, jag tänker inte ens kolla upp det, jag tänker förutsätta att det har varit så. Teatern har inte stått tom, man har spelat något jag redan sett, och det är därför jag inte varit här på länge. Punkt slut. 

Det är svårt att hitta information om den tyske dramatikern Manfred Karge, eftersom merparten av all text jag hittar på internet är på tyska. Han föddes 1938, och har arbetat om skådespelare, regissör och en inte speciellt produktiv författare, där den här pjäsen är hans första verk. Jag hittar ingen exakt datum för uruppförandet, men nån gång runt 1986 verkar vara en god gissning. Tilda Svinton slog igenom i en brittisk uppsättning, Man To Man, 1987.
Doug Wrights pjäs Jag Är Min Egen Fru, om en man som överlevde naziregimen genom att leva som kvinna, kom först 2003, alltså 16 år senare, och hade europapremiär med Björn Kjellman i den enda rollen på Stockholms Stadsteater 2004, och det är svårt att inte göra jämförelser.

Det är nästan lika svårt att hitta information om skådespelerskan Karina Holla, eftersom all text är på holländska. Men vad jag förstår är hon med i ett teaterkompani som heter Karina Holla Compagnie, och jag antar, av namnet, att det är hon själv som är überbossen där. 

En black box-scen. Till vänster ett bord på vilket ligger bilder, tidningsurklipp, foton, på scenen står några stolar, och på en av dom sitter en person med neddragen mössa, svarta solglasögon och slags herrpyjamas som får mej att tänkt på de där dräkterna fångarna hade i koncentrationsläger. 
Är det förresten inte snart dags att någon sätter upp Bent

Detta är ett holländskt gästspel som spelas på engelska, vilket medför vissa problem. Skådespelarens engelska är någorlunda bra, men det är inte hennes modersmål, så för mej blir det vissa gånger lite otydligt, lite svårt att hänga med. Saker sägs, ibland, på ett sånt där sätt som saker mycket effektivt sägs på teater, i en slags bisats, i förbifarten, men ibland missar vi vad det var som sades, eller innerbörden, och då känns det som om man har förlorat en viktig del av föreställningen. Och kanske missade man inte något viktigt alls, men eftersom man inte vet, känns det som om man möjligtvis missade något viktigt. 

Det bygger på en sann historia, men jag vet inte hur mycket som är sanning och vad som är dikt, med det handlar om en kvinna, Ella, som i depressionens Tyskland, efter hennes man Max’s död, övertar hans arbete som kranförare, men också hans identitet. Hon blir sin döde man, och hon lever som man under kriget, som SA-soldat, men även efter. 
På många ställen där jag läst om verket beskrivs det som att Ella tvingades att överta hans jobb och hans identitet, men jag tycker det är att förringa henne. Ingen tvingade henne. Hon valde att ta över. Att säga att hon tvingades är att frånta henne ansvaret, rättigheten att välja, och erkännandet att hon faktiskt tänkte ut en plan, och genomförde den. 

Skådespelerskan är trovärdig som en slags man, men det stör mej att hon lite för ofta liksom stiger ur berättelsen, och låter skådespelerskan, det privata jaget, berätta. Hennes roll, på något vis. är mer fängslande, och jag hade gärna sett honom berätta historien på egen hand. Nu blir det lite som en dockskötare som stiger in och berättar där dockan liksom inte räcker till. 

Efteråt har jag en konstig känsla. Det känns som om jag inte har sett själva pjäsen, utan en presentation av den. En slags beskrivning. Nästan som delar ur en föreställning, uppvisade som ett showcase, för pressen, eller för producenter och finansiärer. Eftersom jag inte har sett pjäsen uppförd förut är det svårt att veta om detta är pjäsen, obearbetad, eller om man gjort en egen variant. Skådespelerskan är mycket bra, övertygande och underhållande, men jag kom liksom aldrig riktigt in i historien, jag lärde aldrig känna Ella. 
När det slutar, med en snabb bugning från skådespelaren, för att visa att det är över, känns det som om jag missat något. Hon stod där och pratade om Snövit, och nu är det över? Vad kom vi fram till? Vad blev sagt? 
Tänk dej att du ser, låt oss säga MacBeth. Du känner till handlingen, eller hur? Alla känner till den, verkar det som, och därför sätter man väldigt sällan upp en version där man bara berättar historien om MacBeth, man litar på att publiken kan själva handlingen, att den liksom berättar sej själv, så man gör istället små avstickare, placerar den i en annan tidsperiod, i en annan världsdel, eller under helt andra förutsättningar, allt för att vrida och vända på verkat för att försöka hitta något som är nytt, något som är intressant. Men för den som aldrig sett verket kan det vara lite förrädiskt. Och jag vill med detta inte säga att man inte ska experimentera med verk, försöka hitta nya infallsvinklar, det är bara det att ibland känns det som om man är mer intresserad av att vinkla än av att verkligen berätta.
I den här produktionen, på Teater Giljotin, känns det som om det är två verk på scenen. Det ena är ursprungsverket, själva pjäsen, och sen har vi Karin Hollas verk, i vad jag tror är en slags version av verket. Hon stiger ut och in ur rollen, och berättar ibland - i rollen som skådespelerska - om karaktären hon gestaltar. Jag sitter och undrar om dessa utsvävningar, dessa förtydliganden, är med i originaltexten, och det borde kanske inte spela nån roll, föreställnignen är vad den är, what you see is what you get, och allt det där, men jag kan inte låta blir att undra. 

Jag har inga barn, och jag har absolut inget sug efter att bli pappa. Kanske är det annorlunda med mej, som är man, hormoner och allt det där, men det känns som om det alltid förutsätts att en kvinna som inte har några barn är en olycklig person. Misslyckad. Beklagansvärd. 
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”
Eller, kanske, som att dingla en kanelbulle framför en glutenallergiker. 
Kvinnan i pjäsen har av naturliga skäl inga barn, och när det på något sätt målas upp en slags personlig tragedi att hon inte har några, vrider det sej lite i mej. Jag vet att det mycket väl kan vara så att den verkliga kvinnan har sagt att hennes stora tragedi är att hon aldrig fick några barn, men i såna fall tycker jag att man kanske borde göra något mer av hennes barnlöshet i pjäsen, än att liksom bara i en liten dramatisk utsvävning kort låta henna prata om längtan efter barn. 
Pjäsen har, tycker jag, också en konstig vinkling. Det förutsätts att kvinnan är olycklig för att hon liksom måste leva som man, men det sägs ingenting om att det positiva det medför, utöver ren överlevnad. Makten. Adrenalinkickarna. Att - liksom Lasse-Maja - komma undan med något så otroligt. När det är över har jag liksom fått intrycket av ett ganska tragiskt liv, men jag är inte övertygad om att det verkligen var det? 
Kan det vara så att för att det är en kvinna som väljer att inte leva som kvinna så måste det vara något hon tvingas göra, något som man inte kan förstå att hon eventuellt skulle kunna välja, utan tvång, medan när en man väljer att leva som kvinna - som i Jag Är Min Egen Fru - så är det ett beslut som trots allt är taget av en man? Han är fången i fel kropp, medan hon bara klär ut sej?
Jag har flera väninnor som verkligen går igång på om någon tar dom för man, som vill vara sexuellt dubiösa, eller rent av helt och hållet bara lever för att klistra på sej en mustasch och polisonger, och börja ta för sej av livet. 
Andra väninnor skulle se det som en personlig förolämpning om en man inte öppnade dörren åt dom, och att kalla dom något annat än feminin vore kätteri. 
Det bara handlar om hur man vill bli uppfattad, antar jag. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teater Giljotin! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar

MATS EK & NORRDANS, på Dansens Hus:
Senare börjar två män, fortfarande i bara kalsonger, utföra en slags pas de duex, där den ene, med en mikrofon - lite som man gjort tidigare med kvinnan i Jerusalem - börjar ställa frågor till den andre, frågor som hela tiden svaras med Yes: 
”Do you want to be happy?”
”Yes.”
”Do you believe in love?”
”Yes.”
”'Cause I got something to say about it, And it goes something like this”
Okej, det sista var kanske inte med, men du fattar?

Tycker du det verkar intressant? Här är resten: 


DON QUIJOTE, ett genrep på Kungliga Operan:
Det konstiga med den här baletten, är att någon överhuvudtaget tyckte att detta var en bra historia att koreografera. För det känns inte som en historia som dansar. Askungen är en historia som dansar, med balen och drömmar om slott och kungarike och allt det där. De tre musketörerna är en historia som dansar. Svindlande Höjder, Iliaden, Odyséen, Candide, är historier som dansar. Men den här historien, om en gammal man som slåss mot väderkvarnar, dansar inte.

Låter det intressant? Här är resten:

MIDDAG, av Moira Buffini, med Riksteatern i Hallunda Folkets Hus:
”Är det du som är Joakim?”
”Ja?”
Han håller upp dörren, släpper förbi mej. Jag rusar in. Tegelväggar överallt, känns det som:
”Vart ska jag?”
”Ditåt!”
Jag rusar på, ser en öppen dörr, och rusar in. Nån ropar:
”Han är här nu!”

Och alla börjar applådera. Hela salongen börjar applådera. Applådera mej. Mej.

Låter det intressant? Här är resten: