av Dennis Magnusson, Regi Roger Westberg, Skådespelare Tor Alfort, Eleonora Rotsjö, Meera Ryan, Engla Sahlstedt, Oliva Steinbuchel, Juliet Vergara, Musiker Mattias Hülphers, Musik Vysotskij och Gregor Bergman, Miminstruktör Lena Nilsen, Röst - och sång coach Eva Lagerheim
Oh, mother dear, I know you're very proud,
Your little girl in gingham is so far above the crowd;
No, daddy dear, you never could have known
That I would be successful, yet so very much alone...
I wanted to live in a carnival city,
With laughter and love everywhere;
I wanted my friends to be thrilling and witty,
I wanted somebody to care;
I found my blue ribbons all shiny and new
But now I discover them no longer blue...
The merry-go-round is beginning to taunt me,
Have I stayed too long at the fair?
There's nothing to win
And there's no one to want me
Have I stayed too long at the fair?
HAVE I STAYED TOO LONG AT THE FAIR
av BARNES, WILLIAM C.
Jag köpte en pocketversion med rosa omslag av Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff någon gång på 80-talet, kanske när jag fortfarande gick i gymnasiet, i alla fall när jag var ung, när jag var en sån där som trodde att jag kanske skulle bli en sån där som läste svåra böcker och förstod dom. Den stod länge i min bokhylla, oläst men prydligt uppställd, för att visa att även om jag inte läst boken så var det bara en fråga om tid innan jag plockade ner den och började bläddra.
Boken är nu sen många år sen skänkt till Myrorna eller Stadsmissionen, utsorterad och bortvald inför någon av mina flyttar, eller i något vilt feng-shui-ande.
Givetvis borde jag ha läst den, man borde alltid vara den där som läste vad-det-nu-var, men jag blev aldrig den där killen som läste Brott och Straff. Det verkar inte heller som om jag kommer att bli den där killen som läste Gösta Berglings Saga, för jag har precis slutat tvinga mej igenom den och lagt boken i en liten hög av andra böcker som ska skänkas till någon andrahandsaffär. Det verkar som om jag istället kommer att blir den där killen som har läst Alan Bennetts Smut, The Bible for Dummies, och Made for Each Other - fashion and the Academy Awards. I alla fall är det dom som ligger och trängs på mitt rullande nattduksbord.
Det är uppspel av eleverna som gått första terminen på Boulevardteaterns Teaterskola, och man har valt en för mej helt okänd pjäs, av en för mej helt okänd dramatiker. Vilket alltid är roligt. Ibland känns det som om man inte skulle klara av ännu en uppsättning av Romeo Och Julia.
Det är länge sen jag var här. Man har klätt om salongens stolar, verkar det som, men det är fortfarande väldigt trångt för benen. Och min stol knarrar. Det verkar vara den enda stolen i salongen som knarrar, och jag blir tvungen att röra mej i stolen under musikinslagen, så att det inte ska låta som om jag sitter här och gnäller.
Man spelar Att Döda Ett Tivoli, en pjäs som dramatikern Dennis Magnusson tydligen fick Teaterkritikernas pris för 2007. Jag visste inte ens att teaterkritikerna delade ut priser? Det står i alla fall så på Boulevardteaterns hemsida, att författaren vunnit priset, men på Teaterkritikernas hemsida läser jag att 2007 vanns priset av Backa Teaters Brott och Straff-projekt, där den här pjäsen tydligen var en av tre spelade pjäser.
Det handlar om Sonja och Dunja, två tjejer som har ett stort, tomt, meningslöst sommarlov framför sej. Dunjas mamma - i originalet hennes pappa - har haft en romans med en av sina elever - och Sonjas mammas, som här spelas av en man, har inga pengar. En dag börjar deras klasskompis Mikael och hans mamma - som verkar ha det gott ställt, om man inte vet att dom har stora skulder - bygga ett tivoli, och avundsjukan gör konstiga saker med Sonja och Dunja.
Ibland, speciellt vid elevuppspel, brukar jag sitta och irritera mej på att skådespelarna vankar av och an, att man förflyttar sej utan mål och mening, och jag blir lite småsur att ingen pedagog har sagt till dom att istället för att ”Stå inte bara där - gör något!” så borde dom ”Gör inte bara nåt - stå där!”
Så är det väldigt sällan på Boulevardteaterns Teaterskola. Jag kan tänka mej att det har att göra att en så stor del av deras undervisning - det verkar i alla fall så när man ser det färdiga resultatet - är grundad i mimskådespeleri. Det finns en fysisk exakthet, en säkerhet som är mycket behaglig för åskådaren, och det ger också deras föreställningar en slags skön, fantasifull gränslöshet. Mim har liksom inga begränsningar.
Det står sex tomma stolar på scenen, det hänger läderjackor över ryggstödet på två av dom, och det står ett mickstativ till höger. På vänster sida sitter en man i brun bohemkavaj, med gitarr, dragspel och yvigt grått hår. Det är allt. Musikern är föreställningens orkester, och han bidrar mycket till att skapa olika stämningar, förhöja, och ge en slags polish till något som i grunden är väldigt enkelt. En tom scen får föreställa en massa olika spelscener, från personernas hem till det fantastiska - och olycksdömda - tivolit.
Av de sex eleverna är bara en man, och man löser rollfördelningen genom att liksom strunta i könsrollerna. Mannen får spela en av mammorna, och en av kvinnorna får spela pojken Mikael, han som bygger tivolit.
Aktörerna har en slags basgarderob, något som ser ut att vara något dom skulle kunna ha privat, kanske. Nutida kläder, i blandade mönster och färger, men man har i de flesta fall satt upp håret i en slags knut, och målat en svag olikfärgad rand runt sina ansikten, lite som en mask.
Det handlar om skuld. Skuld som i att var skyldig någon pengar, men också skuld som i att vara skyldig till misshandel, eller vandalisering. Det handlar också om hur man blir fri från skuld.
Det känns lite - och jag antar att jag har rätt - som om detta är en ungdomspjäs, som liksom tar avstamp i dramat för en fortsatt diskussion efter föreställningen, för det känns som om det finns mycket man kan, och vill, prata om, och sånt som det känns att man inte fullt ut avhandlar i pjäsen. Det är ibland nästan som om det hela är ett slags underlag för forumteater, där man först spelar igenom allt, och sen gör det en gång till och låter åskådarna komma in och styra och bena ut konflikterna, vem gjorde rätt, vem gjorde fel, hur hade man kunnat göra annorlunda?
Man har sprängt in lite Vysotskijsånger här och var, kanske mest för att ge eleverna chans att sjunga, vilket kanske inte varit helt lyckat, eftersom det känns som om sångerna inte riktigt hör till, och kanske inte heller tillför så mycket till själva berättandet.
Mycket, och många - är väldigt bra, och på vissa ställen finns det plats för utveckling, precis som det ska vara på en skola.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Boulevardteatern! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ENSAMMA TILLSAMMANS, på Kulturama:
"Efteråt, när vi står utanför och väntar på vår kompis Claveria DuChopps, frågar jag Jennie Blåtå och Malvolio Morrhår:
”Vad handlade det om?”
Dom drar ett kollektivt andetag, flackar med blicken och försöker samla sina tankar:
”Det var olika bitar ur olika musikaler och olika teatrar,” svarar Jennie Blåtå, tveksamt.
”Scener ur olika pjäser, ja,” rättar Malvolio,” och kanske filmer, jag vet inte, jag kände inte igen alla.”
Dom tittar på mej, som om jag hade svaret, men jag vet inte, jag har bara frågor:
”Men vad handlade det om?”
Jag vill verkligen veta: vad handlade det om?"
Låter det intressant? Här är resten:
FACE THE BEGINNING, Kungliga Svenska Baletskolan och Balettakademien på Dansens Hus:
"Ibland känns det som om dans kan hålla på hur länge som helst, både på gott och på ont. Det är positivt när man sitter där i salongen och myser, tiden bara går, och man är lite förtrollad, som när en kille i kvällens första koreografi har ett solo, och det känns som om han dansar under vattnet, som om han var viktlös. Man kan inte slita sej, man tänker inte på något annat, man analyserar inte, man bara känner. Det är som att ligga på rygg i gröngränset och se molnen tumla runt däruppe, man är någonstans mellan totalt närvarande och helt borta."
Låter det intressant? Här är resten:
PIPPIN på Scengymnasiet S:t Erik:
"Det måste vara superknepigt att vara lärare för en musikalklass, och försöka bestämma vilket verk det är man ska sätta upp härnäst. Och då tänker jag inte i första hand på att hitta något bra, något med roller i passande åldrar, något som inte har spelats på ett tag, och något som känns kul för klassen att göra, utan rent praktiskt:
”Vad gör vi med alla dessa tjejer?”"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar