måndag 8 juni 2015

DEN GIRIGE, på Dramaten, föreställning 81, 3/6 2015

Översättning Allan Bergstrand, Regi Gösta Ekman, Scenografi Nina Fransson, Kostym Camilla Thulin, Ljus Magnus Kjellberg, Musik Matti Bye, Mattias Olsson, Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Anna Olofsson, Med Johan Rabaeus, Christoffer Svensson, Ellen Jelinek, Filip Alexanderson, Rebecka Hemse, Marie Richardson, Pierre Wilkner, Erik Ehn, Per Svensson

Wouldn't you like to have fun? Fun? Fun?
How's about a few laughs? Laughs?
I can show you a good time
Let me show you a good time
Hey big spender
Hey big spender
Hey big spender
Spend a little time with me

HEY, BIG SPENDER
ur Sweet Charity
av CY COLEMAN, D. FIELDS


Trots att jag har sett ganska mycket teater dom senaste åren har det faktiskt varit helt tomt vad gäller Molière. Ingen Molière och ingen Tennessee Williams. Det närmsta jag kommer när jag skriver in Moliere i sökrutan här på bloggen, är en redovisning av en STDH-kurs, Spela med Molière, från 2013. 

Jag kände för ett drama på vers, med rim och fladdrande solfjädrar. Jag kände för svepande klänningar, uppnosiga pigor och lurade äkta män. Nån slags blandning av commedia del’arte, kasperteater och en spring-i-dörrarna-fars. Nånting mustigt och lustigt. Det är inte det här. 
Det här är något lite mer sofistikerat, och samtidigt enklare. Enklare på så sätt att det inte är på vers, och inte har den där rumlande, tumlande stressen av en fars. Enklare på så sätt att man inte försöker ha en realistisk inställning till handlingen, utan det känns lite som om man visar hur man brukade spela Molière. Detta är inte ett hus någon bor i, detta är inte kläder man har på sej i ett hushåll där det vänds på slantarna. Detta är bara ett sätt att berätta en historia, att roa. 
Sofistikerad på så sätt att det känns lite som en opera, fast utan musik. Det är mycket stående, rakt upp och ner, speciellt i slutet, när allt avslöjas och alla liksom kommer in med sin pusselbit av historiens upplösning. Man fjantar inte runt, man försöker oftast inte skämta till det och göra det roligare än det är. Kanske saknar jag det nattsvarta, den snåla kylan, det obarmhärtiga, men övrig publik, ung och förvånansvärt ung, skrattar ofta och mycket.

1668 befinner vi oss mitt uppe i barocken. Höga, krulliga, naturfärgade peruker som påminde om cockerspaniel-öron för herrarna, och djupa urringningar och voluminösa ärmar för damerna. I Sverige invigs Lunds universitet, Sveriges Riksbank - världens äldsta, ännu fungerade riksbank - grundas, och Sverige, Nederländerna och England gaddar i hop sej i en allians mot Frankrike, där Solkungen, Ludvig XIV, ansåg sej vara världens medelpunkt. 
Det är också året då Molières pjäs Den Girige fick sitt uruppförande på Théâtre du Palais-Royal, en teater som ursprungligen varit ett palats tillhörande kardinal Richlieu, boven i de tre musketörerna, du vet?

Jag trodde jag kände till den här pjäsen; alltså, att jag kunde handlingen. Sur gubbe blir lurad av sin familj, och allt slutar lyckligt. Och visst, det stämmer, men det händer mer. Mycket mer. Lite sådär mycket att jag under andra aktens upplösning sitter och undrar om man har frångått Molière och istället börjat spela en av de där Shakespeare-komedierna där det visar sej att folk som försvunnit i skeppsbrott inte har drunknat, utan dyker upp i samma stad, och där det i slutet visar sej att nästan alla är släkt. Och jag tror inte den här pjäsen kommer att bli en av mina favoriter bland Molières pjäser. Att driva med snålhet känns inte vidare viktigt, och är svårt att göra aktuellt och angeläget, och prosan gör att jag saknar poesin.

Det handlar om Harpagon, en snål änkling, far till Cléante och Élise, som vill gifta sej med Marianne, en fattig men vacker flicka, utan att veta att hon och hans son är förälskade, och att sonen försöker låna en stor summa pengar för att hjälpa hennes sjuka, utfattiga mor. Hans dotter Élise är förälskad i Valère, en ung man som räddat henne från att drunkna, och som för att vinna pappans gunst tagit jobb hos hennes far, som helst ser att hon gifter sej med den rike grannen Anselm. 

Scenen föreställer ett slags svängt galleri, en välvd, spiralformad korridor, en rokoko-snäcka med stiliserade paneler, bakom vilka gömmer sej en himla massa dörrar. Kostymerna är vackra, bleka, stilrena, och påminner ibland om något sådär påkostat man skulle kunna förvänta sej att se på scenen på Drottningholms Slottsteater. 

Den här uppsättningen har gått länge, men inte ofta, på Dramaten, ända sen hösten 2009, och det verkar som om föreställningen jag ser är den sista man gör. 
Efteråt är jag fortfarande sugen på ett drama på vers, med rim och fladdrande solfjädrar. Nånting mustigt och lustigt. Vad sägs om Misantropen, eller Tartuffe, på Lilla Scenen? Eller vore det kanske något som vore intressant för Unga Dramaten, med en slags rapp-version av alexandrinen?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Sista minutenbiljett 145:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ATT DÖDA ETT TIVOLI, på Boulevardteatern:

"Ibland, speciellt vid elevuppspel, brukar jag sitta och irritera mej på att skådespelarna vankar av och an, att man förflyttar sej utan mål och mening, och jag blir lite småsur att ingen pedagog har sagt till dom att istället för att ”Stå inte bara där - gör något!” så borde dom ”Gör inte bara nåt - stå där!”
Så är det väldigt sällan på Boulevardteaterns Teaterskola. Jag kan tänka mej att det har att göra att en så stor del av deras undervisning  - det verkar i alla fall så när man ser det färdiga resultatet - är grundad i mimskådespeleri. Det finns en fysisk exakthet, en säkerhet som är mycket behaglig för åskådaren, och det ger också deras föreställningar en slags skön, fantasifull gränslöshet. Mim har liksom inga begränsningar. "

Låter det intressant? Här är resten: 

ENSAMMA TILLSAMMANS, på Kulturama:

"Efteråt, när vi står utanför och väntar på vår kompis Claveria DuChopps, frågar jag Jennie Blåtå och Malvolio Morrhår:
”Vad handlade det om?”
Dom drar ett kollektivt andetag, flackar med blicken och försöker samla sina tankar: 
”Det var olika bitar ur olika musikaler och olika teatrar,” svarar Jennie Blåtå, tveksamt. 
”Scener ur olika pjäser, ja,” rättar Malvolio,” och kanske filmer, jag vet inte, jag kände inte igen alla.”
Dom tittar på mej, som om jag hade svaret, men jag vet inte, jag har bara frågor:
”Men vad handlade det om?”
Jag vill verkligen veta: vad handlade det om?"

Låter det intressant? Här är resten:

FACE THE BEGINNING, Kungliga Svenska Baletskolan och Balettakademien på Dansens Hus:
"Ibland känns det som om dans kan hålla på hur länge som helst, både på gott och på ont. Det är positivt när man sitter där i salongen och myser, tiden bara går, och man är lite förtrollad, som när en kille i kvällens första koreografi har ett solo, och det känns som om han dansar under vattnet, som om han var viktlös. Man kan inte slita sej, man tänker inte på något annat, man analyserar inte, man bara känner. Det är som att ligga på rygg i gröngränset och se molnen tumla runt däruppe, man är någonstans mellan totalt närvarande och helt borta."

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar