torsdag 18 juni 2015

STORMEN, Boulevardteatern, föreställning 84 9/6 2015

Regi Lasse Nilsen, Manus William Shakespeare, Översättning och bearbetning Per Simon Edström, Regiassistent Cornelia Sjöblom, Ljud & ljus Pär Ibbing, Miminstruktör Lena Nilsen, Röstpedagog Eva Lagerheim, Bild Julia Frohn och Frida Krafft, Medverkande Henrik Andersson, Jenny Elfving, Julia Frohn, Jenny Jernberg, Henrik Johansson, Marie Eriksson, Emma Krafft, David Mörner, Joakim Sillrén, Mathilda Ekdahl, Sara Ringvall Sundkvist, Oskar Wigge, Matilda Wallin, Cattie Wernqvist.

Somewhere. 
We'll find a new way of living, 
We'll find a way of forgiving 
Somewhere . . . 

There's a place for us, 
A time and place for us. 
Hold my hand and we're halfway there. 
Hold my hand and I'll take you there 
Somehow, 
Some day, 
Somewhere! 

SOMEWHERE 
Ur  West Side Story
av Leonard Bernstein 
och Stephen Sondheim. 

Jag hade tänkt att jag skulle lägga mej i en park och googla Stormen. Solen skiner och jag har packat ner min jacka i ryggsäcken. Det är första dagen utan ytterkläder. 
Först ska jag bara till BASE 23 och hämta mina fribiljetter till Musikallinjens elevuppspel av Spring Awakening på Stadsteatern. Och när jag ändå är på den sidan av stan passar jag på att cykla ut till Myrorna i Ropsten. På vägen och under besöket och på vägen hem lyssnar jag på Broadwayproducenten Ken Davenports podcast The Producers Perspective, och på This Week On Broadway, om gårdagens Tony Awards, Theater Peoples Podcast, om Jeanine Tesori, som kvällen innan vann en Tony för sin musikal Fun Home, och slutligen på Stuff You Should Knows program om Blaise Pascal, han som fått ge sitt namn hur vi mäter gas, du vet?
På Myrorna köper jag en bok om Drottningholm, en annan om slottets teater, och en om mode. Jag står och håller i en pocketversion av Shakespeares Stormen, men inser att jag inte kommer hinna läsa den, och jag tror jag har en version hemma i bokhyllan.
När jag cyklar därifrån tänker jag att det är väldigt dags att slänga sej i en park. Vitabergsparken? Eller kanske en parkbänk längst med Söder Mälarstrand? Eller vad sägs om att sätta sej på Mariatorget? 
Det är bara det att jag är ganska ordentligt hungrig...
45 minuter senare sitter jag på Paradiset, den nyöppnade ekologiska enorma butiken på Brännkyrkagatan 62-64. Jag käkar en stor sallad i restaurangen på övervåningen, och på vägen ner plockar jag på mej en hel del produkter som jag inser att jag inte kan leva utan. Jag menar, färskpressat mandelsmör, vad är godare på en banan?
Och nu är det äntligen för sent att slänga sej i en park. Jag cyklar till Boulevardteatern, låser fast min cykel, köper en kaffe och sätter mej ute i solen, bläddrar i mina nya böcker och käkar min ekologiska efterrätt, en Tony’s choklad, tills det är dags att gå in. 

Det är elevuppspel på Boulevardteatern, och man har valt att sätta upp Shakespeares Stormen. Jag tror jag har sett pjäsen en gång förut, i slutet av 90-talet, med Spegelteatern på Gripsholms Slott, men jag har inget som helst minne av föreställningen, så jag är inte säker. 


Shakespeare tros ha skrivit den 1610-1611, i en tid då européerna forfarande höll på att upptäcka resten av världen. 1610 är året då den första permanenta bosättning görs av vita, i Jamestown i Virginia, och 1611 förklarar Danmark krig mot Sverige och intar Kalmar, och Henry Hudson, hans son och sex andra sjösätts i en liten båt i Hudson Bay, efter att hans besättning begått myteri. 

Det handlar om Prospero, hertigen av Milano, som för tolv år sen, blivit avsatt av sin bror Antonio, och tillsammans med sin dotter Miranda blivit tvingad ombord på en båt som flutit iland på en öde ö, där häxan Sycoraxs son Caliban, och Ariel, en ande som Sycorax stängt in i ett träd innan hon dog, men som Prospero befriat, bor. Båda är nu hans slavar. 
Med hjälp av Ariel lyckas Prospero starta en storm så att att skepp går på grund på ön. Ombord på skeppet finns kungen av Neapel, hans son och Prosperos bror, Antonio.
För mej är det en pjäs om flykt, utvandring, invandring, båtflyktigar och kolonialism, förlåtelse, och om att gå vidare, något som kanske inte direkt berördes i kvällens uppsättning. 

I Boulevardteaterns version är allt förlagt till rymden, där ön har blivit en planet, och det förgångna har blivit en slags sci-fi-värld, som man föreställde sej framtiden på 50- och 60-talet. För det här är inte framtiden som vi tror att den ser ut, det här är framtiden som man trodde den såg ut på 50- och 60-talet, och som genom filmer som Barbarella, Forbidden Planet och många av Ed Woods filmer har skapat en stil i sej. En slags estetik, en slags kitchig, camping kultur. Laserpistoler och aluminiumfolie, kraftfällt och flygande tefat. 
Eller, jag tror i alla fall det är det regissör och scenograf har försökt återskapa. Det är lite svårt att veta. Det har en viss komisk look, men jag tycker inte jag kan läsa i något over-the-top i själva skådespeleriet. 

Science-fiction är svårt att göra övertygande på scenen. Som publik förväntar man sej att ingenting ska se ut som det gör, kostym, scenografi och varenda liten detalj måste på något sätt återskapas på ett nytt sätt, med ett någorlunda nytt utseende. En stol kan inte se ut som en stol idag ser ut, och byxor, skor och till och med frisyrer måste på något sätt förändras. 

Kostymerna är mycket ambitiösa, i en slags renässansinspirerad framtid. Det är mycket silver och glansiga tyger, mycket mantlar, ansikssminkning, ovanliga frisyrer och overaller. Man har lagt mycket tid på hår och make-up, men tyvärr är det lite svårt att se sminket utifrån salongen. Jag tror någon har ett cyklops-öga, men jag är inte säker. 

Överskottet av kvinnor i klassen, och bristen på könsriktiga roller har man löst genom att låta tre kvinnor spela ”Prospera”, låta Ariel spelas av både en man och en kvinna, och genom att låta flera andra roller helt enkelt bli kvinnliga. Det funkar bra. Jag föredrar det, på elevnivåer, framför att låta kvinnor spela män, då det ofta går åt mer kraft till att agera som än man, än att framställa rollens känslor och aktioner. 

Över lag känns agerandet säkert, det fysiska är grundat, och jag önskar att man - för skolan verkar ha en ganska genomgående mimutbilding - hade lämnat lite mer åt fantasin. Man använder sej av mycket ljudeffekter, och kanske hade det varit intressantare - speciellt eftersom det är ett elevuppspel - om man gjort dess ljud själva, och dessutom mimat vapen och annan fysisk rekvisita. Nu kanske lite väl mycket energi går åt till att spela förutsättningar i rymdåldern, och lite väl lite utrymme ges åt relationer. 

Jag brukar ofta sakna att folk blir överraskade på scenen. Alla verkar ofta så samlade, så på det klara med vad dom känner, vad dom tycker om det som händer, och vilken inställning dom har till själva skeendet. Skådisar verkar ofta - kanske är det på gå grund av tidsbrist under repetitionen, och ett sökande efter en trygghet; att veta vad man håller på med - så inställda på vad dom ska känna, vad dom ska signalera, att det är väldigt sällan man bara ser någon ta in det som händer, tänker efter, försöker samla sej, och inte ens spelar förvirrad. 
Här händer det något häftigt. Killen som spelar den manlige delen av Ariel gör något som jag inte ofta ser på scenen, och som jag aldrig förut reflekterat över. Han verkar tro på det som händer. Som ett barn, eller som någon som dragits upp på scenen och inte är medveten om att det hela bara är på låtsas. Han verkar inte medveten om att det sitter en publiks därute, och förefaller inte bry sej om att dom ska titta på just honom, han verkar nästan helt upptagen av det som händer på scenen. I alla fall är det vad jag läsare in, och det är ganska uppfriskande. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

VI ♡ DISNEY med Teater Najkit på Biograf Forellen:

"Kommer du ihåg sista avsnittet på första säsongen av Heroes, där alla mutanterna med superkrafter samlades på ett torg för att rädda världen? 
”Save the Chearleader - save the world” och allt det där?
Det här är precis så, fast inte alls, på något sätt. Vi är bara ett gänga nördar som samlas på ett torg, utan att någon egentligen visste att vi alla skulle komma hit, vilket kanske knappt kan defininerars som en superkraft, eller?"

Låter det intressant? Här är resten: 

SAGOR OM KÄRLEK, med Operastudion på Årsta Teater:
Jag tror att smilbanden - hos mej i alla fall - sitter fästa bak i nacken, för jag efter föreställningen har jag träningsvärk under bakhuvudet, och jag önskar att man hade gjort en trekamerainspelning av föreställningen, för jag är medveten om en himla massa underbart som knappt hann sjunka in, eftersom det hela tiden kom något nytt. Det här är något som borde sättas upp igen, att ses av fler.


DEN GIRIGE på Dramaten:

"Jag kände för ett drama på vers, med rim och fladdrande solfjädrar. Jag kände för svepande klänningar, uppnosiga pigor och lurade äkta män. Nån slags blandning av commedia del’arte, kasperteater och en spring-i-dörrarna-fars. Nånting mustigt och lustigt. Det är inte det här. "



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar