Av Stig Hansén, Regi Björn Runge, Scenografi och kostym Peder Freiij. Ljus Erik Berglund, Mask Maria Reis, med Jakob Eklund, Petronella Barker.
The days of wine and roses laugh and run away like a child at play
Through the meadow land toward a closing door
A door marked "nevermore" that wasn't there before
The lone-ly night discloses just a passing breeze filled with memories
Of the golden smile that introduced me to
The days of wine and roses and you
DAYS OF WINE AND ROSES
av Johnny Mercer, Henry N. Mancini
Om du undrar hur långt tid det tar att leda en cykel från Sergels Torg till Midsommarkransen, så kan jag informera att det tar en timme och kvart, om man går i rask takt. En timme och en kvart. Inte mer, inte mindre. Jag vet, jag var där.
Trampan gick av vid Fridhemsplan. Rakt av, bara. Jag var på cykelbanan, en tjej i rullstol skulle över gatan, jag stannade, och när jag skulle börja ställde jag mej på trampan, och den gick av. Rakt av. Tjejen i rullstol stannade och frågade om jag gjort mej illa. Jag svarade att jag var lite snopen, bara. Vi log mot varandra, och fortsatte åt varsitt håll.
Visst är det väl så att det ibland är så att det känns som om allting går sönder samtidigt? För någon vecka sen gick vajern till min handbroms av, dagen efter la den stora plattan på spisen av, den där stora man använder när man ska steka saker, stekpanneplattan, och en eller två dagar senare gick min rakhyyvel av. Rakt av, bara. Handtaget sprack, liksom. Och nu det här.
Jag var på väg till Friskis och Svettis vid S:t Eriksbron, och som turligt nog var jag - som vanligt - ute i god tid, och hade inga problem med att hinna leda cykeln den sista biten.
När smärre katastrofer, eller riktigt stora, händer, brukar jag gå in i ett slags känslokallt robotläge, alltså inte hamna i affektion, utan tänker först och främst på vad som behöver göras, på hur det inträffade påverkar nuläget och den planerade framtiden: Ska jag ringa en ambulans, kalla på polisen, improvisera en mitella av mina kalsonger, eller - som i det här fallet - hinner jag leda cykeln till Kulturhuset Stadsteatern efter passet, är det möjligt, på bara en timme?
Det är möjligt, på bara en timme. Mer än möjligt, visar det sej. Det hinns med att köpas bagels och ingefärsdricka på Hemköp, till och med.
Under passet - som visade sej vara späckat med bra musik, men inte lika roliga rörelser - kom jag att tänka på att jag nog skulle vinna en massa tid om jag ställde mej på den intakta trampan och liksom sparkade mej fram, som på en sparkcykel för vuxna. Inne i mitt huvud, under det att jag hoppade och skutttade på passet, sökte mitt inbyggda gps, kartfunktionen, efter den mest lämpliga väg in till City. Jag - eller den - kom fram till att den bästa, mest lämpliga vägen var över S:t Eriksbron, för då kunde jag liksom rulla nerför Torsgatan, kanske ända bort till Centralen.
Låter det inte intressant med en pjäs om äktenskapet mellan Nobelpristagaren, überhanen och självmördaren Ernest Hemingway, och Martha Gellhorn, författaren och journalisten, krigskorrespondenten som var den enda kvinna som var med vid landstigningen i Normandie under andra världskriget, nomaden som under 40 år hade 19 hem, och som, 89 år gammal, nästan helblind, efter en lång kamp med cancer, bestämde att hon inte ville leva längre, och tog ett liten tablett hon sparat under flera år.
Kvinnan som skrev om sex: ”… det verkade vara deras njutning, och allt jag fick var nöjet att vara åtrådd, antar jag, och ömheten (aldrig tillräcklig) en man ger när han är tillfredsställd. Jag vågar säga att jag var den sämsta sängkamraten på fem kontinenter.”
Visst låter det som en underbar kärna till pjäs?
Det här handlar om en kvinna som försöker få en man att sluta dricka.
Ärligt, allvarligt: Man har reducerat allt det fantastiska, fantasifyllda, dramatiskt späckade till en historia om en alkoholist och kvinnan som försöker ändra honom. Det är sorgligt, på något sätt. En fånig liten historia om en kvinna som tror att hon kan ändra på en man. Jag påstår inte att det här är Dagen Efter Rosorna (Days of Wine and Roses, av JP Miller), eller att Gellhorn är någon slags Annie Sullivan till Hemingways Helen Keller; den som visar vägen och som inte ger upp. Inte alls. Det här är mycket mer fruktlöst. Viljan verkar saknas, hos alla. Det finns ingen spänning. Det är liksom lite kört från början. Man vet, som publik, att Hemingway gillade att supa, så när Martha i pjäsen ger honom 71 dagar att sluta dricka, 71 dagar utan henne, så vet man någonstans att det liksom inte kommer att funka. Och när scenen i ett hotellrum i Paris börjar med en uppenbart packad Hemingway som välter tomflaskor, då undrar man lite hur man ska fördriva tiden under återstoden av pjäsen
Jag hade en gång en vän till mej som ville sluta röka - han är nu sen flera år tillbaka tobaksfri - och som till hjälp började använda Champix, ett medel som ska dämpa rökbegäret och nikotinabstinensen. Det var bara det att han trodde att det skulle funka som antabus, att han skulle må så dåligt om han fortsatte röka att han automatiskt skulle lägga av, att det skulle bli helt omöjligt att ta ett bloss.
När han hållit på i ett par månader, avslutat flera dyra doser, och jag märkte att han puffade på som aldrig förr, frågade jag honom hur det gick, det här med att sluta röka, och han berättade jättestolt att det gick hur bra som helst: han hade inga problem alls med att röka. Det var som om han övervunnit ett monumentalt hinder, som om segern låg i att han trots allt, trots alla pengar han lagt ner, all tid och all teknik och forskning som lagts ner på läkemedlet, kunde fortsätta sitt missbruk. Som om han var en medicinsk sensation, som om hans konstitution, struktur, ämnesomsättning var helt övermänsklig.
Det känns lite som om Hemingway hade samma inställning: som om han under de 71 dagarna gått och väntat på att han av något gudomligt ingripande av sej själv bara skulle sluta dricka. Som om den fria viljan inte spelade någon roll.
Det börjar med den längsta voice-overn jag varit med om, på en teater. Eftersom inget har etablerats, eftersom jag inte vet när nu är, eller var här är, hur gammal Martha Gellhorn är när hon - för jag antar att det är ”hennes” röst vi hör - säger det hon säger, om det är innan, under eller efter incidenten med Hemingway och drickandet, kan jag liksom inte tillgodogöra mej det som berättas. Jag minns ärligt talat inte ett ord. Jag undrar varför dom inte låter skådespelerskan framföra texten, hon är ju ändå på teatern, och jag sitter och vrider på mej, lite obekvämt, och väntar på att det - teatern - ska börja. Man projicerar film av skådespelerskan som spelar Martha, i ålderssminkning. Hon tittar in i kameran. Vi tittar tillbaka, lite artigt.
Spelrummet är uppdelat i två, och används i tur och ordning. Den första, ett hotellrum på Cuba, ligger lite längre bak, till höger. Nästa, ett hotellrum i Paris, ligger längre fram, till vänster. Det är detaljerat, vackert, och påminner om två skyltfönster på NK.
Man använder sej mycket av teaterslöjor och projektioner. Tunna gardiner dras för, och bilder från gamla journalfilmer börjar rulla, alternativt Martha i ålderssminkning, stirrande.
Ljuset, gult, svettigt varmt, som en eftermiddag vid ekvatorn, är tyvärr detsamma när vi kommer till Paris. Jag hade nog föredragit någon kallare färg, som av en vårsol som försöker lysa genom regnstrimmiga, franska fönster, något disigt, smoggrått, eller kanske primörgrönt? Ombyte förnöjer, och allt det där.
Dessutom verkar det som om man har samma kläder på sej i Paris och Cuba. Jag förstår att det kanske är svårt att hinna byta om, men det hade kunnat tillföra så mycket, tycker jag, och efteråt känns det i alla fall som om man borde hunnit byta, båda två.
Man är, trots den lilla scenen, myggförstärkta, vilket ger en ganska distanserande, kall effekt. Det blir lite som om karaktärerna inte pratar med varandra. Dom kunde lika gärna hållit i handmikrofoner. Jag saknar intimiteten, dem emellan. Vad som drar och vad som stöter ifrån. Dom träter och dansar tryckare, och jag förstår inte varför.
Jag sitter och tänker på de där kvinnorna som förälskar sej i massmördare, som tror att deras kärlek kan förändra dom, och jag tror inte det är som en sån som Martha Gellhorn vill bli ihågkommen.
Pjäsen i sej är full av vad jag har börjat kalla déjá knew-repliker. Man säger saker till varandra som båda redan vet, som ett klumpigt formulerat sätt att informera publiken. Typ:
ERNEST: Du hade i flera år varit älskarinna åt den redan gifte, franske ekonomen Bertrand de Jouvenel och var redan en framgångsrik journalist och författare, och hade fått flera utmärkelser och erkännanden, trots att din politiska övertygelse kanske stack många i ögonen, den regniga söndagen i Venedig, på den ökända baren Harry’s Bar, känd för sina torra martinis, där jag har gått till historien som den som för första gången beställde en Montgomery Martini, som består av 15 delar gin och en del vermouth, uppkallad efter Field Marshall Bernard Montgomery, som gillade att ha en 15 till 1 del av sina trupper i förhållande till fienden, en novemberdag 1936, när jag friade till dej.
Det finns en intressant historia här någonstans, men detta är inte den.
Några dagar senare inser jag plötsligt hur jag skulle vilja att pjäsen var. Eller hur den kunde ha varit, eller hur en annan pjäs, som jag hellre hade sett, hade kunnat se ut:
Jag är på Kulturhuset igen. Det ska hållas ett samtal i biblioteket på Plattan-planet, mellan Stig Hansén, författaren till pjäsen, och Julia Milder, kommunikatör. Vi är ganska många här, ingen är speciellt ung, och nästan alla har glasögon. Det berättas lite om Martha Gellhorn, och man försöker hela tiden att inte glida in på Hemingway, som i ett samtal om Marlowe, där man försöker låta bli att nämna Shakespeare.
Man tar emot frågor ur publiken, och jag sitter som vanligt tyst. Folkhögskolestudernade frågar om det finns författaritips i pjäsen, och äldre män, som presenterar sej med namn, ställer frågor som mest visar att de är pålästa; dom lägger fram en fråga som egentligen mest är ett dolt påstående som dom bara vill ha medhåll för, och dom får det.
I alla fall: Stig Hansén berättar om uppkomsten till pjäsen: 1994 hade han efter mycket tjatande och många brev blivit inbjuden att komma och intervjua Martha Gellhorn i hennes lägenhet i London, klockan elva, engelsk tid. Hon har försovit sej, och öppnar inte när han ringer på dörren. Han vet inte vad han ska göra, och står kvar utanför dörren och ringer på, en gång i halvtimmen. När hon väl öppnar, generad över att hon har försovit sej, bjuder hon in honom, och de har en flera timmar lång intervju. Man pratar inte om Hemingway.
Det är inte förrän det är dags att gå, och han står ute i hallen, och långsamt packar ihop, som dom glider in på den onämnbare, och Martha berättar det som blev grunden för pjäsen.
Och där, pang! nästan fix och färdig, ser jag en pjäs jag tycker är mer intressant: om den mellan en äldre kvinnlig reporter och en yngre, manlig, där hon berättar sin historia, och där reportern långsamt blir Hemingway, i historien. Den börjar som en monolog, riktad till publiken, som i ett föredrag, som här, för att sen bli tillbakablickar till dagen i London, som i sin tur blir tillbakablickar till Cuba och Paris. Kanske kunde man till och med skriva in kommunikatören, som skådespelaren som sen spelar Martha?
Den skulle kunna heta Elefanten i Rummet, eller Den Onämnbare, eller Ingeting om Hemingway.
När jag leder min cykel hem mot Kransen tänker jag inte på pjäsen, utan på frågorna jag inte ställde: Pratade dom om döden, den där dagen i London? Verkade hon lycklig, nöjd, eller hade hon blivit Dorothy Parker-bitter?
Men mest av allt vill jag veta om dom anser att Martha hade kunnat bli lika känd och erkänd om hon inte varit kvinna. Eller hade hon varit större? För att, eller trots?
Men jag var, som sagt, helt tyst.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Sista minutenbiljett 110:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4339:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MOMO - ELLER KAMPEN OM TIDEN, på Kulturhuset Stadsteatern:
Bakom oss prasslades det med godispåsar, och framför oss satt en ung herre som nog kommer att ha en framtid som reporter, för han sysslade hela tiden med att ställa de sex frågorna som är grundstenarna i god journalistik: Vad?, var?, när?, vem?, hur? och varför?:
”Mamma, vem är det?”
”Det är Momo.”
”Mamma, vad är det?”
”Det är en sköldpadda.”
”Mamma, hur långt tid är det kvar?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, var är min dricka?”
”Här.”
”Mamma, varför gjorde dom så?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, när är det slut?”
”Snart, gubben, snart…”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/momo-eller-kampen-om-tiden-pa.html
DANSK DANSETEATER, i Vitabergsparken:
Tanterna, i varsin senapsgul och limefärgad Gudrun Sjödén, på bänkraden bakom mej, sitter och pratar om sina jobb, om vems tur det är att baka och ta med sej kakor till fikat. Den ena ska göra något som jag aldrig hört talas om: En falsk Potatiskaka.
”Varför heter det Falsk?” undrar den andra.
”Jag vet inte, faktiskt…”
”Är det potatis i den?”
”Nej…?
Tankfull tystnad.
Låter det intressant? Här är resten:
OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som tar tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar