onsdag 28 oktober 2015

DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten, föreställning 123 20/10 2015


Översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, Regi och scenografi Karl Dunér Peruk och mask Lena Strandmark, Kostym Helle Carlsson, Ljus Jenny André, med Lotta Tejle, Anna Björk, Hans Klinga, Elin Klinga, Torkel Petersson.

Some fellows love to tiptoe through the tulips
Some fellows go on singing in the rain
Some fellows keep on painting skies with sunshine
Some fellows must go swinin’ down the lane

But I'm bidin' my time,
‘Cause that's the kind of guy I'm,
While other folks grow dizzy,
I keep busy,
Bidin' my time.
Next year, next year,
Somethin's bound to happen,
This year, this year,
I'll just keep on mappin',
And bidin' my time,
"Cause that's the kind of guy I'm,
There's no regrettin',
When I'm settin',
Bidin' my time.

BIDIN' MY TIME
(George Gershwin / Ira Gershwin)

Jag var inte vidare sugen på det här. Inte alls. Några dagar tidigare hade min kompis Ticket Master messat mej och frågat om jag ville och kunde följa med på den första publikrepetitionen av Aischylos Den Fjättrade Prometeus. Kunde, kunde jag, ville, är en annan sak. 
Men jag avskyr när folk liksom inte orkar, inte känner för något, lite sådär halvlojt. Jag avskyr när man frågar någon om dom vill hänga med på något, och dom liksom drar ut på svaret: 
”Nää-e, jag tror inte det, jag skulle jättegärna följt med, men jag orkar liksom inte.” Jag hade respekterat dom mer om dom sagt: ”I helvete heller, aldrig i livet!” Att säga att man inte orkar, när man uppenbarligen inte har sprungit ett maraton eller varit uppe i ett dygn, är att banga. Det är mycket renare att bara säga att man inte vill. Då slipper man i alla fall låtsas hysa någon slags sympati för att dom är så trötta, stackarna. 
Så kan jag, vad gäller det mesta, men i synnerhet vad gäller föreställningar, så går jag. Om jag vill har liksom inte med saken att göra. Jag har för det mesta bara blivit besviken på saker jag velat se, inte på något jag helst hade undvikit. Nu för tiden kanske jag inte springer benen av mej för vissa dramatiker, eller regissörer, eftersom jag lärt mej att jag och dom kanske inte är som gjorda för varandra, men om någon säger kom, så kommer jag, om jag kan. 
För säkerhets skull, när man har med grekiska klassiker att göra, så bör man kolla igenom något slags synopsis. Wikipedia, som sjutton. Jag läser en massa, och glömmer en hel del. 

Det handlar om Prometeus, en titan - en slags gigantiska, andra klassens gudar - som trotsat gudarna och gett människorna elden. Zeus, gudarnas kung, straffar honom för detta genom att låta gudarna Kratos (Styrka) och Bia (Kraft) tillsammans med gudasmeden Hephaestus kedja fast Prometeus vid ett berg i Kaukasien, ett område mellan Europa och Asien, mellan Svarta Havet och Kaspiska Havet. Okeaniderna, vattennymferna, kommer förbi för en pratstund, och för att trösta honom, och han berättar för dom att han känner till ett potentiellt äktenskap som skulle kunna betyda slutet för Zeus. Han berättar också att han inte bara gett människorna elden, utan också konsterna, som skrivandet, medicin, matematik, astonomi, arkitektur och agrikultur. 
Så kommer Io till honom. Hon är en jungfru som fångat Zeus lustfyllda öga, men för att gömma henne för sin fru, Hera, förvandlade han henne till en ko. Hera, i sin tur ingen dumbom, såg igenom hans list och skickade en broms att för evigt jaga kossan över jorden. 
Prometeus förutspår Heras kommande vandringar, och säger att dom tar slut i Egypten, där hon ska föda en son, och tretton generationer senare kommer en av hans ättlingar att befria Prometeus.
Så kommer Hermes förbi, skickad av sin far Zeus, för att ta reda på hur det egengliten var med det där äktenskapet som skulle kunna betyda slutet för hans pappa. Prometeus håller snattran, och Zeus straffar honom genom att skicka en blixt som störtar honom ner i avgrunden. 

Det låter inte så där himla häftigt, eller hur? Mest snack, och lite action? Fe-el! Ibland är det inte vad som berättas, utan hur
Och här är det nästan fråga om någon slags magi. Och är det inte dags att vi tar tillbaka ordet förtjusande från plattityderna? Det här är förtjusande. Förtrollande. Det är lite som om det spökade i det gamla elverket. 
Scenografin och musiken, det går nästan inte att skilja dom åt, får mej att tänka på en opera av Mozart. Jag tänker på Barocken, och på Rokokon, på den klassiska musiken och på operakonstens födelse. Visst har jag väl läst någonstans att operan uppstod eftersom man under renässansen trodde att grekerna sjungit sina dramer?
Det står en pelare mitt på scenen, med en liten plattform längst upp, en våning upp, ungefär. Kanske en och en halv våning upp, till och med. Till vänster, vid väggen, står ett självspelande piano. Till höger, en slags blåsbälgar och konstiga mekaniska klockspel. Det ser ut lite som urtypen för instrument, som något som har ratats från den tiden då man uppfann klaviaturen, klarinetten och andra mekaniska musikinstrument. Det sjungs mycket, och bra, och jag kan inte tillräckligt mycket om klassisk musik för att kunna säga om dom använder sej av existerande musik, eller om det bara påminner om klassiska verk. Jag tänker på filmen Farinelli, på Amadeus, på den delen ur Fanny och Alexander där Alexander leker med en miniatyrteater.
Och överallt hänger rep, som på däcket på en skonare. 
Man spelar på kortsidan i den stora lokalen, mot de - här till en början förräckta - fönstren. Det går en slags balkongliknande avsats någon våning upp, med enkla järnstaket, som något en övervakare kunde spankulerat på när han tittade ner på arbetarna, på golvet. Två lejdare, en på var sida, leder ditt upp. Och så kommer det ner moln av plåt från taket, som hakas av och görs till kartor. Det hela är synnerligen inspirerat. 

Dom är bara fem skådespelare som framställer alla roller, och alla, utom huvudrollen, Torkkel Knutsson som spelar Prometeus, spelar två eller till och med tre roller. 
De övriga skådespelarna är klädda i svart, i rejäla lågskor, byxor och en slags dekonsturerad frack, det vill säga en midjejacka med påsydda skört, som alla är klädda med blått foder. Man har också masker ibland. 
Efteråt, förresten, har Ticket Master bara en sak att klaga på, och det är att Torkel Knutsson har för mycket kläder på sej. Vilket vill säga att han har kläder på sej över huvud taget. I det här fallet är han skyld av en slags rostbrun, eller höstlövsfärgad pyjamas i något linneliknande, och med korta ärmar och caprilängd på de bylsiga byxorna. Han ser också ut att ha förskansat sej en viss rondör, sen jag såg honom sist, speciellt runt höfter och midja, tills jag inser att han har ett sånt där säkerhetsharnesk på sej. För här ska flygas. 

 Underbara Lotta Tejle fungerar som en slags ciceron, som välkomnar och förklarar lite vad det är vi ska få se. Japp, jag tycker hon är underbar. Glasklar. Hon, med en slags värdig humor, får oss att känna oss lugna, att förstå att dom, skådisarna, står på vår sida. Detta kommer inte att blir något som går över våra huvud, och om så, så går den över deras också. 

Man börjar med att Kratos, Bia och Hephaestus leder in Prometeus, vars huvud är täckt med en säck. Så lossar man det grova hamparepen från sina förtöjningar och spänner fast honom. Och börjar dra. Och det ser absolut livsfarligt ut. 
Ni vet dom där historierna om mammor som kan lyfte en hel bil av sitt överkörda barn? Ibland känns det som om skådisar vågar göra vad som helst, bara dom har en publik. Jag menar inte det på ett Titta-på-mej-horigt sätt, utan mer som om inget kan gå fel så länge det är teater, på låtsas. Jag är lite livrädd där jag sitter, i publiken. Upp, upp, flyger han, fäktande, blind. De fyra repen, två bak och två fram, dras var och en av en skådis, och man behöver lirka och lätta, släppa efter och hugga i, innan han så slutligen hamnar uppe på den lilla avsatsen. Elin Klinga verkar vara någon man vill ha med sej när det är lite rörigt. Hon ser vad som behöver göras, och ser till att det blir gjort. Hon leder så att alla kommer in rätt i musiken, lotsas om någon går lite fel på scenen, och styr upp hängningen av Prometeus, genom raska order till de andra. Sen står han där, uppe på pelaren under nästan resten av pjäsen. 

Jag vet inte om det är jag som har blivit bättre, eller om dom bara är jäkligt bra. Det där kom ut lite fel. Dom är jäkligt bra, det är bara det att jag undrar om jag, på grund av att jag går på teater ganska mycket, har blivit bättre på att lyssna. Att bara sitta still och lyssna på en text. Att förstå att ibland är det texten som är aktionen. 

Det handlar om att härda ut. Om Prometeus som härdar ut, och om Io, som drivs på, från land till land. Jag tänker på en scen mellan pastor Shannon och ungmön Hannah Jelkes i Tennessee Williams The Night of the Iguana:

HANNAH: Yes. I can help you because I've been through what you are going through now. I had something like your spook - I just had a different name for him. I called him the blue devil, and... oh... we had quite a battle, quite a contest between us.

SHANNON: Which you obviously won.

HANNAH: I couldn't afford to lose.

SHANNON: How'd you beat your blue devil?

HANNAH: I showed him that I could endure him and I made him respect my endurance.

SHANNON: How?

HANNAH: Just by, just by... enduring. Endurance is something that spooks and blue devils respect. And they respect all the tricks that panicky people use to outlast and outwit their panic.

SHANNON: Like poppy-seed tea?

HANNAH: Poppy-seed tea or rum-cocos or just a few deep breaths. Anything, everything, that we take to give them the slip, and so keep on going.

Jag tycker nog att regissören skulle ta tag i den här pjäsen som nästa grej, faktiskt. Den säger en del sanningar, om livet och människor, och om att leva, som behöver höras. 

DEN FJÄTTRADE PROMETEUS är del av en trilogi, där den första delen, PROMETUES, ELDBRINGAREN, och den sista DEN BEFRIADE PROMETEUS, har gått förlorade. Bara små fragment kvarstår, nedtecknade på papyrus, upphittade på soptippar. Detta förklarar Lotta Tejle för oss i början, och så börjar föreställningen med att dom spelar upp allt det man hittat: Korta fraser, ibland bara ord, ofta vet man inte vem som sagt det, eller var i pjäsen den sades. Man slutar på samma sätt, och för första gången förstår jag hur nära det är att allt hade kunnat gå förlorat, hur tomt det hade kunnat vara. 

En gång var jag och min kompis Abercrombie Clone med om en olycka. Det var sent, en natt, efter en fest på Östermalm, och vi var tre stycken som skulle cykla mot Söder: jag, Abercrombie, och vår väninna Nippertippan. Vi var inte berusade, vi hade väl druckit nåt glas, men för säkerhets skulle kollade jag upp Nippertippan, för att se om hon var i stånd att cykla. För om sanningen ska fram är hon en sån där typ som inte ens i sina bästa stunder borde kliva upp på en cykel. Hon vinglar och slirar och kan liksom inte prata samtidigt som hon koncentrerar sej på vart hon ska. Hon vänder på huvudet, med blicken mot den hon pratar med, och cykeln gör lite som den vill. Abercrombie och jag har till och med gjort en överenskommelse att vi delar upp oss, att en cyklar före, och en cyklar efter henne, och att det bara är den som cyklar före som får tala, den som cyklar efter måste hålla tyst, för att hon inte ska vända sej om.
Vi börjar cykla nerför en östermalmsbacke, och Nippertippan tar täten. 
”Händerna på styret och titta rakt fram!” ropar jag, och hon, som ska skämta, vänder sej mot oss, vi som cyklar bakom. Och cykeln gör som den vill. Den kör rakt in i en parkerad bil, och Nippertippan flyger över motorhuven och in under bilen som står parkerad framför. Det ser lite ut som ett trick, som om hon blivit skuten ur en kanon. Hon försöker inte skydda sej, med händerna före. Hon ser inte ut som stålmannen, där hon flyger, utan hon låter armarna liksom flaxa, livlösa, och låter hjälmen ta smällen. 
Det hela, efteråt, är lite rörigt. Jag minns att jag inte slänger min cykel  utan fäller ut stödet. Nånstans kryper jag in under bilen och hittar någon puls. Hon lever. Hon andas för egen maskin. Jag vågar inte röra henne, för det enda jag lärde mej som sjukvårdare i lumpen är hur lätt det är att förlama en människa, om nacken är bruten. I bakgrunden hör jag Abercrombie skrika:
”Vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra!!!!”
Jag lägger över henne min jacka, och kryper fram, med det är som om mitt huvud slutat funka. Jag drabbas aldrig av panik, jag blir bara iskall, gör det som måste göras, men nu kan jag inte ens komma ihåg numret till ambulansen. Jag vet att det inte längre är 90 000, av nån anledning, men vilket är det iställt? 911? 112. Jag plockar fram mobilen.
”Hon lever,” säger jag till Abercrombie. Vi tittar på varandra, båda lite osäkra på om vi verkligen är med om det här. Ena stunden skratt, och andra stunden står vi på en folktom gata och bara glor på varandra. 
”Vad är det för nummer till polisen? Till Ambulansen, menar jag,” säger jag.
”112.”
Jag ringer 112. Dom svarar. Jag berättar vad som har hänt, och när jag ska säga var vi är upptäcker jag att jag inte har en aning om var vi är. Jag kan se ett gatunummer på en fasad, men jag kan inte se en skylt med gatans namn, någonstans.
”Jag vet inte var jag är,” säger jag, i telefonen, ursäktande, som om jag är medveten om att detta verkligen är ett dåligt förberett nödsamtal, och ett oförlåtligt slösande med deras tid.  
”Var är vi?” frågar jag Abercrombie. Vi tittar oss omkring. 
”Jag ringer tillbaka,” säger jag till personen i telefonen, och lägger på. Av någon anledning verkar jag tycka att det är oartigt att låta sjukvårdspersonen vänta i telefonen medan jag spinger upp och ner för gatan för att hitta var jag är. 
Jag hittar en skylt, och ringer. Springer, och ringer. När dom svarar berättar dom att en ambulans redan är på väg, att någon annan har ringt. 
Vid våra cyklar står flera av våra vänner från festen. Dom har sett vad som har hänt, och en av dom har ringt. Jag kryper in till Nippertippan. Hon har börjat vakna. Hennes röst är som ett litet barn, ljus, helt utan botten. Jag lägger mej bredvid henne, håller om henne, försiktigt. Hon frågar var hon är. Jag säger att hon har cyklat omkull, att vi har ringt en ambulans, att hennes son och man är i tryggt förvar, hemma, att det bara är hon som har varit med om olyckan. 
Ambulansen kommer. Nån annan åker med henne. 

Hon fick ett skrubbsår på kinden, förresten, det var allt hon fick. Ingen hjärnskada, ingen funktionsnedsättning, inga bruna ben. Hon har inget minne av vad som hände, hon minns bara att vi steg på cyklarna och började rulla. Och hon är lika urkass cyklist idag som hon nånsin varit.

Efteråt, stannar vi på Södermälarstrand och snackar, jag och Abercrombie. Länge. Inte om det har hänt, direkt, jo, kanske mest om det, med det är som om tankarna inte kan hålla en rät linje: Vi pratar i en timme, kanske två. Vår slags terapi. Dom ringer från sjukhuset. Hon är okej. Vi skiljs. Åker hem. Har svårt att somna. Somnar.
Vi har varit med om något verkligt, tillsammans, bara han och jag. Det känns som om vi plötsligt känner varandra. 

Det är lite på samma sätt här, som om vi, publiken, och dom, på scenen, har upptäckt att detta är en underbar föreställning, tillsammans. Som om dom visste, lika litet som vi, hur förtjusande detta var. 
Som om vi har upplevt någonting, tillsammans.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen Repetition, gratis, Tack Ticket Master!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN FRÖJDEFULL JUL, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest. 
Du har liksom missat det roliga, det försonande, det komiskt mänskliga med Tjechov. "


SVANSJÖN, på Kungliga Operan, av Mats Ek:

"Så kommer hon in. En uppenbarelse. Det går liksom inte att inte titta. Hon är lång, smal, och ledlös som en vattenslang. "

SPITFIRE COMPANY: ONE STEP BEFORE THE FALL, på Dansens Hus:
"Så tar hon av sej den tunna vindtygsjackan, står där i ett grått, tajt linne, och jag fattar grejen: Här finns det muskler. Ryggmuskler, bröstmuskler, biceps, triceps, trapezius och latissimus dorsi. Hon tar av sej de små dinglande örhängena och börjar vira svarta lindor runt fingrarna, och jag är redans såld. Det här kommer att bli något speciellt. "


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar