fredag 13 november 2015

CLYBOURNE PARK, READING på Teater Playhouse, föreställning132 9/11 2015

av Bruce Norris Robert, med  Björn Lönner, Robert Bengtsson, Lisa Samanya Croall, Rafael Edholm, Philip Hughes, Elisabet Klason, Anna Sise, Christian Svensson.

Summer breezes blow tonight,
Lights are soft and low tonight,
And to think that we're apart!
Knowing you rfuse to love
Someone that you used to love,
There's a chill within my heart.

I hate to be alone when evening falls,
I'm so afraid of these empty halls, doors and walls!

The house is haunted
By the echo of your last goodbye.
The house is haunted
By the memories that refuse to die.

THE HOUSE IS HAUNTED 
av Basil G Adlam och Billy Rose 1934

Jo, men jag gjorde rätt, säger jag till mej själv, där jag sitter och mumsar på min ostmacka på det tyska kaféet Bäckerei på Drottninggatan, inte långt från teatern. Jag hade liksom blivit lite irriterat, tidigare, och istället för att fräsa till så hade jag bara gått min väg, och jag var lite stolt. Det finns en liten del av mej som njuter av trycka till nån, det är en talang jag har, som Stålmanenns röntgensyn, men jag försöker låta bli. 
Som i biljettkassan på Kulturhuset Stadsteatern. Jag hade försökt köpa biljetter till nästa dags Soppteater: KREUTZERSONATEN, men biljettautomaten ville inte. Det är så ibland, där tycker jag. I alla fall: efter att automaten för fjärde gången avbrutit mitt köp så gick jag bara fram till en av de bemannade kassorna och försökte lägga band på mej:
”Det är något fel på den där maskinen, jag har försökt köpa biljetter och den bara avslutar köpet…” 
Jag kan ha ljugit lite också, överdrivit lite, och sagt att jag stått och försökt under längre tid än jag verkligen stått där. Som att jag verkligen skulle kunnat stå där i tio minuter och försöka?
”Vilken av dom?”
”Den… den tredje.”
”Okej, jag kollar upp det. Vad var det du skulle köpa biljetter till?”
”Kreutzersonaten. I morgon,” svara jag, både lite blidkad och nästan lite sur för att jag inte fick skälla på någon. 
Och så hade jag biljetten i handen. Wham, Bam, thank you… Mister…
Hur man avväpnar en aggression

Jag var lite stressad, om sanningen ska fram: jag hade gått upp vid sjutiden och börjat skriva teaterrapporten om CLUB CORNER OF THE SKY på Kafé Klara, men rapporten hade liksom expanderat, och jag hann inte bli klar innan det var dags att cykla in till Söder och luncha på Legyme med min gamla kollega Penelope Defarge, som jag inte sett på några år. Fejjan funkar så, eller hur: man tänker inte på att man inte träffar folk i verkligheten, och sen när man börjar kolla upp så har tiden verkligen gått. 
Hon hade en timmes lunch, men så mycket hade hänt - diabetes, utbrändhet, epilepsi, glutenallergi, sojaintollerans, laktosöverkänslighet - att vi liksom inte blev klara i tid, utan drog över riktigt rejält.
Är det inte konstigt hur man funkar; när hon berättade att hon upptäckte att hon hade diabetes eftersom hon hela tiden var törstig och hade börjat se dåligt, så började jag fundera på om mitt plötsliga behov av läsglasögon kunde vara något annat än att åldern bara tog ut sin rätt, och jag har nu börjat ifrågasätta varje glas vatten jag klunkar i mej. 

Väl hemma igen hinner jag arbeta några timmar, men det tar tid att kontrollera musikaler och titlar, och speciellt tidsödande var min fåniga önskelista i slutet av rapporten om open mike-kvällen. 

Efter att jag fått mina soppteaterbiljetter ledde jag min cykel upp till Playhouse Teater, på Drottninggatan. 
Är det inte spännande att, i en tid när biograferna dör, en efter en, så verkar teater må bättre än någonsin. Kan det vara för att folk börjar söka upplevelser i verkliga livet? Se en film kan man göra hemma, men träffa folk, då måste man ut och röra på sej.
Bara i år så inviger Stockholm två nya teatrar: Teater Playhouse och den där nya tillbyggnaden på Cirkus. Och detta är inte teatrar som flyttar in i redan existerande lokaler, detta är scener som byggts från grunden, där det har investerats. Kanske måste man säga att Playhouse ligger där det tidigare låg en teater, men man har liksom blåst ut hela lokalen och byggt nytt. 
Jag uppger mitt namn till kvinnan vid entrén, och hon prickar av mej. Det är utsålt ikväll. Eller, eftersom det är gratis kanske man ska säga: det är fullt ikväll. Det finns inga platser kvar. Detta är inte första gången Playhouse har en reading, men det är första gången dom har det i dom nya lokalerna, och jag är nog inte ensam om att vara lite nyfiken på hur det ser ut. 
Planerna var att jag skulle käka något, men när jag kommer in i bar-foajé-restaurangen så verkar det lite svårt. Jag hittar ett ledigt bord, men jag hittar ingen jag kan beställa av. Mannen vid bordet bredvid får sin mat, men serveringspersonen ger mej inte en blick innan hon går sin väg. Jag hade siktat in mej på en matig smörgås, eller kanske en vegetarisk burgare, men nu vet jag inte. En kvinna går in bakom bardisken. Jag söker hennes blick. Nej. Jag reser mej. Går fram. Nej. Hon är väldigt koncentrerad på kaffemaskinen.
”Ursäkta?” säger jag.
Hon tittar på mej som om jag kommit fram och besvärat henne på gatan. Som om hon vore en privatperson som bara stod inne i baren och gjorde sitt eget kaffe, som om detta var en restaurang på Ikea, och man fick göra sitt eget java.
”Ja?”
”Jobbar du här?” Jag vet, det var en dum fråga, men jag blev lite osäker, på grund av hennes attityd.
Hon tittar ner på kaffemaskinen, som för att säga: Vad ser det ut som, tror du vem som helst får gå bakom disken här och göra sitt eget kaffe, vad tror du att detta är, en restaurang på Ikea?
”Ja?”
”Hur gör man för att beställa här? Jag tänkte äta?”
”Var sitter du?”
Jag pekar på bordet jag just rest mej ifrån. Bordet två meter bort. 
”Nån kommer dit.”
Så går hon. Jag går och sätter mej. Så reser jag mej. Tar på mej jackan. Går. På jakt efter nån annanstans att äta.
Jag ville nämligen inte att det skulle bli såhär. Första gången jag äter på den nya teatern ville jag att det skulle vara trevligt, inte att jag skulle vara så irriterad att maten inte får en ärlig chans. 
Vilket är hur jag hamnade på Bäckerei, några kvarter bort. 

CLYBOURNE PARK, som fick pulitzerpriset för drama 2011, och en Tony Award för bästa pjäs 2012, skrevs 2010, av Bruce Norris, en pjäsförfattare och skådespelare som brukar jobba med Steppenwolf Theater Company i Chicago, dom med AUGUST: OSAGE COUNTY, du vet?

Jag har läst på lite, och pjäsen verkar väldigt intressant. 
Du vet hur det är när du börjar kolla upp något, och det är lite som såna där ryska dockor? En docka i en docka i en docka? Här är det lite samma sak. Pjäsen tar avstamp i en annan pjäs, lite som Tom Stoppards ROSENCRANTZ AND GUILDENSTERN ARE DEAD är dragen ur HAMLET. Här är det Lorraine Hansberrys A RAISIN IN THE SUN som ligger som grund, en pjäs som handlar om en svart familj som precis har köpt ett hus i ett vitt område, och som får besök av en en vit talesman för området, som vill köpa tillbaka huset, till ett högre pris än det dom betalat, för att kunna behålla området segregerat. 
Titeln, A RAISIN IN THE SUN, kommer från en dikt, HARLEM, av poeten Langston Hughes, en man som för mej mest var bekant för att han omnämns i texten till sången La Vie Boheme ur Jonathan Larsons Rent:

”To Sontag
To Sondheim
To anything taboo
Ginsberg, Dylan, Cunningham and Cage,
Lenny Bruce
Langston Hughes
To the stage
To Uta. To Buddha. Pablo Neruda, too.”


Dikten lyder:
HARLEM
What happens to a dream deferred?

      Does it dry up
      like a raisin in the sun?
      Or fester like a sore—
      And then run?
      Does it stink like rotten meat?
      Or crust and sugar over—
      like a syrupy sweet?

      Maybe it just sags
      like a heavy load.

      Or does it explode?
LANGSTON HUGHES

Deferred betyder ungefär skjuta upp. Och med tanke på titeln, HARLEM, så tolkar jag det som att det handlar om sederegering, rasism, att göra folk till offer, och att låta sej offras: vad händer när en dröm dröjer, får vänta, skjuts upp? Dör den? Ger man sej, ger upp? Eller kommer det att komma en explosion?
Jag ångrar så att jag inte köpte den där boken om Harlem Renaissance som jag hittade på myrorna, men som jag inte köpte för att den var lite dyr. Merde. Vilket är franska för Snålheten bedrar visheten

Du vet hur hotell ofta känns, och ska kännas, påkostade? Hur inredningen känns utvald, lyxig, och allt annat än temporär? Kvalitativ. Hur skolor och sjukhus känns lite som om dom skulle kunna knycklas ihop, som om dom lämnades åt sitt öde skulle kunna vara ruckel om några månader, men hur hotell har något av Parthenon eller Akropolis. Dom känns gedigna. Investerade. Slitstarka.
Lite så känns den nya teatern på Drottninggatan. Som att det har fått kosta. Kanterna på dörrarna in i salongen är klädda med stoppat läder, för att gå igen så ljudlöst som möjligt. Du har inte sett lampor eller ljusarmatur någon annanstans. Pjäser, teaterböcker och program från Broadwayuppsättningar står uppställda i bokhyllor där man är välkommen att bläddra och fingra bästa man vill, som om man vore betrodd att man efteråt ska ställa tillbaka dom.  Vilket jag gjorde. Jag lovar. 

Det står sju notställ på scenen. Och sju stolar. Över kanten på notställen hänger A4-papper med namn på. Albert, till exempel. Eller Betsy. Eller Francine. 

Det måste varit något knas i köket, för innan det börjar hör jag hur fyra personer, vars stolar varit reserverade med påklistrade namnlappar, sitter bakom mej och och klagar över mat som aldrig kommit in. Kanske hade man inte riktigt räknat med att folk som går på gratisreading lägger pengarna på ett restaurangbesök?

Vi hälsas välkomna, och skådespelarna som ska delta i readingen presenteras, och sätter sej. Kvällens ledare, Björn Lönner, berättar att det hela kommer att ske på engelska, vilket inte är modersmål för någon av dom på scenen, men att dom ska göra så gott dom kan. Och dom kan så gott att jag efter föreställningen - när det är ett litet allmänt samtal - föreslår att dom i fortsättningen inte skulle behöva översätta sina pjäser, utan kunde spela på originalspråket. 

Det handlar om ett hus. I första akten är det 1959, och ett medelålders par, vars son, hemkommen från Koreakriget, nyligen hängt sej i sitt rum på övervåningen, och dom har precis sålt huset för att komma bort från alla minnen. Vad dom inte vet - och vad dom inte bryr sej om - är att dom har sålt till en svart familj, samma familj som i RAISIN IN THE SUN har köpt ett hus i ett vitt område. En präst är på besök, eftersom frun i huset är orolig över sin man, och det sätt på vilket han bearbetar sorgen efter deras döde son. Ett svart hembiträde hjälper dom att packa. Hennes pojkvän - svart - kommer förbi för att hämta henne efter jobbet. 
Så dyker ordföranden för bostadsområdet upp, tillsammans med sin gravida, döva fru, precis hemkommen efter det misslyckade försöket att köpa tillbaka huset från den svarta familjen, och nu är han här för att försöka övertala säljaren att låta köpet gå tillbaka. 
Det finns en slags artig, underliggande, konstigt civiliserad rasism, både från de vita och från de svarta i föreställningen, och normen verkar vara - jag menar inte att det är det man försöker säga med pjäsen - är att folk inte vill blanda sej. Lika vill bo med lika, och så vidare, lite som två religioner, ni har er kyrka där borta, och vi har vår här. Okekväma frågor - för oss i publiken - ställs, som när prästen på allvar frågar det svarta paret om dom verkligen skulle vilja flytta till det här helvita bostadsområdet. 
”Det är ett väldigt trevligt område,” svarar hembiträdet. Vad annat kan hon säga?
”Jag betraktar Francine som en verklig vän,” eller nåt sånt, säger kvinnan som ska flytta från huset, ungefär som hon skulle kunna ha sagt om sin hund att den är hennes enda verkliga vän, och det är ganska klart att vänskapen är ganska ensidig och inte vidare jämställd. Men hon vill väl. 
När akten slutar ska mannen i huset precis gräva ner en armekista som var deras döde sons, i trädgården.

Efter paus har det gått 50 år. Vi befinner oss i samma hus, men området har sjangserat, tyvärr, sen de vita och pengarna flyttade ut, när de svarta, utan pengar, flyttade in. Men nu har det börjat få ett uppsving. Ett ungt, vitt par har upptäckt området och har köpt huset. Dom ska riva huset, bygga ett nytt, och flytta in. Dom, och deras advokater har ett möte med ett svart par, som kommer från bostadsföreningen. Dom motsätter sej att huset rivs, att området gentrifieras. Vilket jag tycker känns lite ensidigt, kanske för att jag bor i Stockholm där alla vill göra sej en hacka på bostadsmarknaden. 

Det geniala är att det är samma skådespelare från akt 1, som spelar de olika rollerna i akt 2. Hembiträdet och hennes man spelar representanterna från bostadsföreningen. Kvinnan som ägde huset spelar nu advokat, och är dotter till den döva kvinnan från akt 1, som nu förresten spelar kvinnan som köpt huset. Mannen som ägde huset spelar en byggnadsarbetare som hittar en besynnerlig kista i trädgården, och prästen spelar en advokat, som visar sej vara homosexuell. 

Du vet slutet på Tove Janssons novell FLILIFJONKAN SOM TRODDE PÅ KATASTROFER? Den som handlar om en Filifjonka som hela tiden går runt och väntar på att något hemskt ska hända, och hur, när det hemska - en tromb - verkligen kommer, känner hon sej så underbart befriad?
Lite så kände jag mej, när hela helvetet brakade loss. När rasism, sexism, och fördomar från alla håll kom farande, och det hemskaste hemska blev sagt. Befriande, på något sätt, när folk får vräka ur sej vad dom tycker, utan förbehåll, och liksom bara gör orden till ord igen.

Vi tar en kort paus, och så blir det lite allmänt samtal. Några i publiken vill få det till att pjäsen skulle kunna översättas till att handla om det politiska läget i Sverige just nu, rasism och främlingsfientlighet, romer och allt det där, men jag tycker nog inte det. Jovisst, den snuddar nog vid ämnena, men det vore nog att verkligen försöka skriva folk på näsan om man gjorde en sån tolkning. Ibland måste folk få tänka själva. 

Som Dorothy Parker diktade när hon ombads skapa ett bon mot med ordet Horticulture: "You can lead a hore to culture - but you can't make her think."

Dom frågar om vi tycker att dom borde sätta upp den, och vi svarar absolut, men jag bryr mej inte, liksom. Och vad jag menar med det är att det var en så väldigt bra reading, så väldigt bra läst, att det kändes som om jag redan sett pjäsen. Jag behövde inte sitta och störa mej på scenografi, kostym, ljus och scenerier, för jag hade liksom mina egna, inne i huvudet. 
Jag ser redan fram emot nästa. 

Pjäsen slutar förresten med en väldigt vacker scen, som påminner mej om slutet på en av mina favoritpjäser, ARCADIA, av Tom Stoppard. I en tillbakablick till den där morgonen när den unge mannen, hemkommen från kriget och skydd av folket i området för det han tvingats göra i Korea, sitter och skriver ett brev till sina föräldrar, innan han går upp och hänger sej, iklädd sina finaste kläder, för att dom ska slippa byte på honom till begravningen. Han spelas av samma skådis som spelade den homosexuelle advokaten, och den ogifte prästen från akt 1, och bögen i mej undrar om det inte finns någon mer, outtalad anledning till att han tar det steg han tag. Önsketänkande, kanske. Jag hade också tyckt att det varit intressant om det varit ett homosexuellt par som flyttat in i området, men det är, som dom säger, en annan historia. 
Mamman, som har vaknat - som mammor gör - undrar varför han är finklädd, och han säger att han har fått en arbetsintervju.
”Jag känner, jag verkligen känner," eller nåt sånt, säger mamman, "jag är helt övertygad om att allt kommer att bli bra.” 
The End. 
Klump i halsen.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4829:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), med teater Quimera på Olympiateatern:
Men för mej handlar det om Mannen som verkar vara för bra för att vara sann, suveränt spelad av Pontus Olgrim. Det är nästan som om hans roll i pjäsen är samma som den roll han har i produktionen. Han servar, lyssnar, diskar, plockar undan, reder ut och försöker lösa problem, både som roll och som skådespelare. Den nye mannen. Mannen.2.

Låter det intressant? Här är resten: 

DIPLOMATI, Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern:

”Skönt med lite rejäl teater,” säger min kompis Skäggige Skalman, när vi går hemåt, efter föreställningen. 

”Ja-a,” säger jag, med eftertryck, för det känns som om det var länge jag såg en så här spännande föreställning, där jag hela tiden liksom bytte sida, förstod den ena, förstod den andre, försökte tänka mej in hur jag skull ha handlat, och hur jag helat tiden liksom bytte ben. Du vet, som ANTIGEN?


CLUB CORNER OF THE SKY, med Glenn Edell som konferencier, på Klara Kaféscen, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det börjar. Albin Flinkas - som, jag är nästan övertygad, måste bo i någon skrubb här vid Soppteatern, för varje gång jag är här, är han också här, är det kvällstid hittar jag honom hängande ljus på scenen, och är det dagtid så är han här och styr upp Soppteatern, när han inte spelar i något, här, eller på stora scenen - hälsar oss välkomna. Han pekar på en bunt notböcker som ligger till höger om scenen, och varnar oss att dom är hans sambos, och att sambon tränar boxning - eller var det brottning, eller tyngdlyftning? - och att detta kanske inte ska uppfattas som ett hot, men att det är det.

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar