torsdag 10 december 2015

KONSTEN ATT FALLA av Sara Stridsberg, Galeasen föreställning 139, 1/12 2015.

Av SARA STRIDSBERG Regi RICKARD GÜNTHER Med INGELA OLSSON · MONICA STENBECK · JOHAN WAHLSTRÖM Ljus & Rum SUTODA Kostym ANN BONANDER LOOFT Mask ANNA OLOFSON Ljudbild TOMAS BJÖRKDAL Scenmästare ANETTE TARSTAD Regiassistent SANDRA BACKMAN Rekvisitör YVONNE BRAX KJELLSTRÖM Affischfoto MATS BÄCKER Formgivare JAN LARSSON Producent JOAKIM BAYOUMI KARLSSON · MARIA EDWALL Teaterchef SOPHIA ARTIN

Another winter
The renters go home
The maple goes from crimson to brown
Oh God, my God
Another winter
In a summer town
The beach is empty
They covered the pools
The patio umbrellas come down
Oh God, my God
Another winter 
In a summer town

One little leaf adrift in the breeze
Refuses to fall from the sky
Blown by the wind
It clings to the tree
Unwilling to wither and die
The summers over
But I'm still a girl
Covorting in my carnival crown
From blossom to blossom
I buzz like a bee
Then glance in the mirror
And who do I see
A middle-aged woamn inhabiting me
Because it's winter
In a summer town


Another Winter In A Summer Town, 
Ur GREY GARDENS
Musik Scott Frankel 
Text Michael Korie


Jag är absolut ingen specialist på Grey Gardens. Visst, jag har sett dokumentärfilmen. Några gånger, till och med. Jag har också sett en bootleg av musikalen, och givetvis har jag skivan. Och jag har sett filmen, som kom för några år sen, med Jessica Lange som Big Edie, och Drew Barrymore som Little Edie. Och givetvis har jag sett parodierna på RuPauls Drag Race;  Sharon Needles i tidningsomslags-utmaningen, och Jinxx Monsoon i Snatch Game-utmaningen, och givetvis minns jag när dottern i The New Normal klär ut sej till Little Edie. Och jag har hört låten Grey Gardens av Rufus Wainwright. Och för några veckor såg jag Documentary Now!-parodin Sandy Passage, där kvinnorna spärrar in dokumentärfilmarna i källaren. 
Men jag är ingen expert. 

För länge sen, i början av 90-talet, innan jag väl fyllt 30 år, jobbade jag i garderoben på den nu sen länge nedsläckta gayklubben Gossip, på Sveavägen, precis vid tunnelbanenedgången vid Tunnelgatan. Gaysvängen var inte så utvecklad på den här tiden, och svenska entrepenörer hade ännu inte upptäckt att man kunde tjäna pengar på den rosa kronan. Jag är inte säker, men jag minns inte att det fanns några gay-fik, eller gay-barer, eller vanliga ställen där man skyltade med regnbågsflaggan för att visa att man var gayvänliga. Chokladkoppen i Gamla Stan, kom mycket senare.
Make-up, klubben på Folkungagatan, och Huset, längre ner på Sveavägen, hade slagit igen, och under en period var Gossip det enda stället i stan, förutom Fjolljollen, Patricia, som hade öppet endast på söndagar, så alla kom till Gossip. Kön utanför sträckte sej ibland ända från entrén nere i tunnelbanan uppför trappan ända till Sveavägen. Det var omöjligt för alla att komma in. 
Nångång på vintern, eller på tidig vår 1992, brakade det till i gaysvängarna, och många har inte hämtat sej än. Jennifer Saunders serie Absolutely Fabulous, eller Helt Hysteriskt, började sändas. Minns du den? Om inte, så är jag lite avundsjuk på dej: Du har timmar av hysteriskt fnissande, och gapflabb framför dej. Och du som minns:  om jag ber dej säga en replik ur serien, kan jag sätta några fina slantar på att det första du kläcker ur dej är: ”Sweetie Darling!”
Serien handlar om Patsy och Edina, två medelålders kvinnor som arbetar inom media och mode, och som dricker, röker, och gör allt det där som som vi aldrig sett kvinnor göra förut. Dom onelinerspottande kvinnorna blev omedelbara gayikoner; den korta, knubbiga, rödhåriga Edina, och den långa, slanka, vackra, kedejrökande, Patsy. 
Stockholm var - och är - inte en speciellt stor stad, och som garderobiär på det enda gaystället i stan kände jag varenda bög, varenda bög kände mej, och efter att SVT sänt några avsnitt av serien, kom nästan varannan gäst fram, slängde sin jacka över bänken för mej att hänga upp, med orden: 
”Ta den här, är du snäll, Sweetie, Darling…”
Det blev ganska tröttsamt i längden.

Jag menar, första helgen var det ganska uppfriskande, och kanske andra, då kändes det som om vi var en liten exklusiv grupp som upptäckt något nytt, men när vi var inne på tredje veckan - gossip hade öppet onsdag till lördag, om jag minns rätt; det är fyra dagar fyllda av nästan samma människor som säger samma sak - var jag för min del lite över det hela. Det känns som om det inte gick en kväll utan att någon lång, smal druga - det betyder en man i kvinnokläder, för dej som inte pratar homo - trippade in med blond hövolme och dinglande cigg och tyckte han var den mest fyndiga personen någonsin som kommit på att man kunde klä ut sej till Patsy, omedveten om att han, denna kväll, var den tredje Patsyn som kommit dit och gjort exakt samma sak. 
Visst, vi ville alla vara Patsy och Edina, strunta i allt, göra som vi ville, vara otrevliga, egocentrerade och vidriga, och samtidigt helt fascinerande, som barn, som leker banditer, men det gick liksom inte att toppa originalet. Inget nytt blir sagt, man bara idisslar samma onliners, och dom blir mindre roliga för varje gång dom återanvänds. 

Det är lite så jag känner, när jag sitter i Galeasens lokaler ute på Skeppsholmen. Jag förstår varför dramatikern vill berätta om Patsy och Eddie - jag menar Litte Edie och Big Edie - det är en underbar värld att leva i, underbara dockor att leka med, men det blir tyvärr inte mycket nytt som blir sagt. Det är nästan lite irriterande; ibland är det som om man bara återger dokumentären, ord för ord, men översatt till svenska. Originellt är det inte. 

Jag är här med min kompis Abercrombie Clone. Det är han som har skaffat biljetterna, och som tack hade jag köpt en stor Sumo, en slags matigare mixad shake, från Juiceverket på Gamla Brogatan, för jag tror inte han har testat dom. Mandala Sumo är mitt val till honom: den smakar flytade nötcreme och är gjorde på dadlar, mandel, cashew och havssalt. Tyvärr blir det lite av en missuppfattning: han skriver att han kan komma ifrån tidigare och undrar om vi ska äta innan, jag skriver att jag inte hinner, och att vi ses där. Sen kommer jag i alla fall tidigt, och sitter lite uppgivet och dricker upp min Mandala, ute i det kalla förrummet. 
Jag har varit här ute flera gånger, och det verkar alltid som om personalen har tappat bort nyckeln till ytterdörren. Man lägger en sten för att den inte ska slå igen, vilket gör att det blir nästan lika kallt härinne som det är utanför, och givetvis lyckas alltid stenen rulla iväg, så att det står folk utanför och bankar för att få komma in. Under de tjugo minuter som jag sitter där och väntar måste jag öppna dörren och lägga tillbaka stenen fem gånger. 

Det handlar om två kvinnor, mor och dotter, som lever ensamma i ett stort hus. Alla tre, huset och dom två kvinnorna, har sett bättre dagar. Mycket bättre dagar. Här har funnits pengar, skönhet, säkerhet. Kvinnorna är nu åldrade, luspanka, medellösa, och huset är nedslitet, ruttande, fullt av ohyra och håller på att falla isär. Det luktar kattpiss och tvättbjörnar har tagit över vissa rum. Tapeterna flagnar, väggarna rasar, och etiketterna på burkmaten har trillat av. 
Dom är som karaktärer ur en uppföljare till en Tjechovpjäs. Godset har sen länge förfallit, körsbärsträdgården har vuxit igen, Firs och de andra tjänarna har övergivit huset, eller dött, och kvar är bara två av de tre systrarna, eller kanske Arkadina och Masha, för evigt längtande till ett Moskva/Manhattan, utan att dom någonsin lyfter foten och tar ett steg. 

Det började som en dokumentär, allt det här, 1975. Tidningarna hade rapporterat att Jackie Kennedys kusin, Little Edie, och hennes mamma, Big Edie, levde i misär i en förfallen villa i det exklusiva Hamptons, utanför New York, och två bröder - Albert och David Maysels - bestämde sej för att göra en dokumentärfilm.

Mitt största frågetecken är faktiskt varför man skriver den här pjäsen över huvud taget, när dokumentären säger det så bra, och jag undrar om dramatikern hört musikalen, för flera gånger tycker jag att replikerna närstan är som cuer att man börja sjunga The Revolutionary Costume Of Today, Around The World, eller Another Winter In A Summer Town
Vad är det man hoppas att man ska kunna tillföra? Det är lite som att skriva en ny Hamlet, ändra lite i replikerna och skriva till lite och ta bort lite. Varför skulle en konstnär vilja göra så? Okej, tänker jag, man kanske vill experimentera och undersöka, och man kanske är så starkt påverkad av dokumentären att man inte kan skaka av sej det hela, man bara måste skriva, lite som när jag som tonåring kom hem från att i Mörbylånga Aula ha sett onsdagens eller söndagens biovisning: Barbra Streisand, Ryan O’Neill och Madeline Kahn i What’s Up Doc? - Goddag Yxskaft - och jag bara var tvungen att hänga mej i armarna på utsidan av balkongräcket - tre våningar upp - för att se hur det kändes för Barbra när hon hängde där, i fönsterblecket långt upp i en skyskrapa, i bara en handduk.
Man kanske inte behöver säga något nytt, man kan se det hela som en hyllning, ett slags homage, resonerar jag. Men även där tycker jag att den faller ganska platt. Det känns segt, utdraget, händelselöst. För att vi som publik ska förstå låter man två kvinnor som borde kunna varandra utan och innan, berätta saker för varandra som dom säkert redan vet. 

Som fristående verk tycker jag inte heller att det imponerar. Scenografi, kostym, ljus och skådespelarinsatser undantaget. För att vara två kvinnor som bor ensamma verkar dom aldrig få vara i fred. Johan Wahlström, i flertalet roller, måste ha det riktigt snärjigt ute i kulissen, för det känns som om han knappt hinner gå av scenen innan han måste in igen, som en annan person. Jag anser att ett intressant grepp hade varit att låta kvinnorna själva få föreställa besökarna, sådär i efterhand, illustrera vad dom minns, hur dom såg på det hela, lite som Gertrude Stein gör i Marty Martins pjäs. 

Ingela Olsson, för mej, vore den perfekt Mutter Courage. Det finns något segt, starkt, något av en enrisbuske över henne, vilket gör att jag tyvärr inte köper henne i rollen som Little Edie. Hon är för stark. Hennes Edie är inte en stukad kvinna som finner sej i något, detta är inte en passiv person. Hon är en kvinna som skulle ta tag i saker, reda ut, sortera, skaffa ett jobb, acklimatisera sej. 

På vägen hem pratar vi om feminism, jag och Abercrombie. Han tycker att pjäsen och berättelsen visar hur få val kvinnor hade på den tiden, och jag säger att jag tycker att när man påstår såna saker så förringar man kvinnor i allmänhet, tar ifrån dom deras vilja, deras möjligheter, passiviserar dom. Och framför allt så förolämpar man de kvinnor som faktiskt överkommit problem, som gjort val, som tagit ställning och gjort något. 
Om man påstår att dom inte har något val - för att dom är kvinnor - så anser jag att dom egentligen - för att dom är människor - har hur många val som helst. Dom väljer det dom väljer. Så mycket respekt måste man faktiskt ge dom. Dom är inga små barn, oförmögna att ta ett beslut. Det intressanta med att dom stannar där dom är, är att det beror på hur dom är som människor, inte på att dom är kvinnor. Andra kvinnor, i samma omständigheter, skulle ha handlat annorlunda. Att säga att alla kvinnor skulle ha handlat så är… förnedrande, patroniserande. 
Så låt oss se dom som individer, inte som kön. Som Dot, en kvinna, i Stephen Sondheim och James Lapines INTO THE WOODS sjunger: 

”I chose, and my world was shaken--so what?
The choice may have been mistaken
but choosing was not.
You have to move on.”


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 280:-  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5524:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, med Teater Candy Cane, på Aliasteatern:

"”Så på måndag?” Det är inte så mycket en fråga.
”Nej, på måndag planerar jag att lägga ut min rapport om Wallmans…”
”Så tisdag?”
”Jag hoppas det. Jag ligger lite efter, men jag tycker det är viktigare att jag skriver något som är intressant att läsa än att jag bara vrider ur mej något för att det ska gå snabbt…”
Det är tyst i luren.
Det är inte varje dag man får ett samtal från en skådespelerska som undrar varför man dröjer med ett blogginlägg."


WALLMANS senaste show: 
För det här är lite motsatsen till Ryanair, du vet, det billiga flygbolaget där man måste betala extra för allt, där dom väl snart börjar väga passagerarna och där det kanske börjar kosta om man vill åka med ett bemannat flygplan, och nu pratar jag inte om kabinpersonalen, utan om kaptenerna. 
Här är det tvärtom. Här är det extra allt, och lite till.


MARODÖRER, på Kungliga Dramaten:

Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar