onsdag 20 januari 2016

LIVLÄKARENS BESÖK, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning nr 2 10/01 2016

Av Per Olov Enquist, Regi och dramatisering Johanna Garpe, Dramatisering Erik Norberg, Scenografi Per A Jonsson, Kostym Magdalena Åberg, Ljus Erik Berglund, Mask Johanna Ruben, Kompositör Joseph Williamson, Med Lina Englund, Marika Lindström, Cecilia Frode, Odile Nunes, Sven Ahlström, Joel Spira, Bahador Foladi, Niklas Falk, Lars Edström, Per Sandberg, Tomas Bolme, Ralph Carlsson, Björn Elgerd, Björn Widstrand, Joe Sundelin, Mikael Kling, Micko Mauritzon. 


Those smug little men with their smug little schemes
They forgot one thing:
The play isn't over by a long shot yet!
There are heroes in the world,
Princes are heroes in the world,
And one of them will save us.
Wait and see!
Wait and see!

There won't be trumpets or bolts of fire
To say he's coming.
No Roman candles, no angels' choir,
No sound of distant drumming.
He may not be the cavalier,
Tall and graceful, fair and strong.
Doesn't matter, just as long as he comes along!
But not with trumpets or lightning flashing
Or shining armor.
He maybe daring, he may be dashing,
Or maybe he's a farmer.
We can wait, what's another day?
He has lots of hills to climb.
And a hero
Doesn't come till the nick of time!
Don't look for trumpets or whistles tooting
To guarantee him!
There won't be trumpets, but sure as shooting
You'll know him when you see him!

There Won’t Be Trumpets
ur ANYONE CAN WHISTLE
av Stephen Sondheim.

”I Malmö har vi en mycket större scen,” säger kvinnan bredvid mej, på dryg skånska. Hon säger det inte till mej, utan till mannen och kvinnan på hennes andra sida, ett par som är så tystlåtna att jag inte hör deras röster. 
Lite tidigare har hon undrat hur länge betjänten på scenen ska hålla på och tända ljusen in kristallkronan, tills jag säger åt henne att han inte tänder några ljus, han dammar. Detta är information som hon inte uppskattar, varken med ord, med blick, eller kroppshållning. 
Vi sitter i Stadsteaterns stora salong. Över högtalarsystemet hörs klirrande, som om någon försiktigt dammade en kristallkrona - kanske en ledtråd? Eller som om slottet, nästan omärkligt, skakade, som av en jordbävning. Ljuset börjar gå ner.
”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen. 
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte.

Enligt Wikipedia har det skrivits 7 böcker om Christian VII, hans fru och Struensee, tre verk för scenen - fyra om man räknar in den här dramatiseringen, och det har gjorts fem filmer. 
Det började med verkligheten. Kung Christian VII av Danmarks mamma Louise av Storbritannien, dör när han bara är en liten prins på tolv år, och hans pappa Fredrik V, gifter om sej med Juliana Maria av Braunschweig-Wolfenbüttel, eller som man säger i sagor: Den elaka styvmodern, änkedrottningen som skapade Royal Copenhagen.
Han är lite speciell, den unge kung Christian, kanske man ska säga. Han går och förälskar sej i en prostituerad, och när hon drivs från riket, lämnar han sin gemål, den olyckliga drottningen, och ger ser ut i Europa, på jakt efter den älskade. Med på resan tar han bland andra en livläkare, Struensee, en man som får hans totala förtroende, och som i stort kommer att styra ett nytt, upplyst Danmark. Och kanske hade han, livläkaren, kunnat fortsätta med det, om han inte också gått till sängs med den ensamma, övergivna, kärlekstörstande drottningen?

Ibland är det intressant att inte ta reda på vem det är som regisserat, och sen, under föreställningen, försöka gissa om det är en man eller kvinna, en ung eller gammal person, bara genom att se vilka regival och vilka tolkningar man gjort. Här velar jag emellan två: en ganska ung, oerfaren man som egentligen vill regissera Star Wars-liknande actionfilmer, såna där man vet vem som är fienden - eftersom dom har svarta kläder - och vem som är hjälten - eftersom alla är emot honom från början. Japp, honom. Detta är en regissör som visserligen gillar kick-ass-kvinnor, men som aldrig skulle få för sej att regissera en film med en kvinnlig huvudroll. 
Det kan också vara en kvinna, en romantiskt, något äldre kvinna, en sån som visserligen tror att kvinnor kan, men idealiserar män som Heathcliff, Mr Darcy, Rhett Butler och Mr. de Winter, den tyste missförstådde mannen, han som inte behöver, eller kan, förklara sej och sina handlingar. Han som behövs när det verkligen skiter sej. 
I alla fall är det nån som inte försöker se saken från båda sidor, och som sätter stor tilltro till Mannen, som lösningen för de verkligt stora problemen, tänker jag. Och nån som inte nödvändigtvis är väldigt intresserad av relationer. För det känns som om kärleksparet, och den svart-vita regin, är det stora problemet. Vi vet, så fort dom gör entré, att Marika Lindström, som änkedrottningen, och Sven Ahlström, som Guldberg, den unge prins Fredriks lärare, är dom onda. Vi vet också, så fort Joel Spira, som Struensee, kommer in, att detta är hjälten. Det hade inte kunnat vara tydligare om vi hade hört trumpeter och någon förkunnat att frälsaren var här. Han är fix och färdig, redan vid entrén, och som sån blir han ganska ointressant. Det är som om han visste att han skulle förändra Danmarks historia, och tvekar aldrig på om han har rätt, eller om han gör rätt, och verkar inte någonsin överraskad över sin plötsliga makt. 
Och sen är det det här med kärleksparet. I början av föreställningen gifts den brittiska prinsessan Caroline Mathilde bort med den något excentriske kung Christian av Danmark, och vi får följa en scen där dom - som främlingar - försöker hitta en väg till varandra. 
När sen Drottningen träffar kungens livläkare, Struensee, förväntar man sej att det ska slå gnistor om dom. Det är liksom dom som är kärleksparet, vet vi. Även dom som inte har läst på vet att det måste vara så. Det står liksom inskrivet i handlingen. 
Men det händer inte. Istället för att - som brukligt är med förbjuden kärlek - de båda kämpar emot sin attraktion, känns det som om dom försöker hitta nån slags dragning. Dom vet att dom ska ha en kärleksaffär, dom vet bara inte hur dom ska komma dit, lite som när en sångare i en musikal försöker hitta vägen, känslan, in i en sång. Är jag glad, är jag arg, varför sjunger jag det här? Är du vacker, är du smart, varför ska vi älska varandra?

Kostymerna är mycket effektfulla, speciellt herrarnas. Damerans känns lite enkla, nästan lite som en minimalist försök till rokoko, medan männens kläder känns gedigna, och detaljerade. Kanske ville man bara inte fjompa till det?Man rör sej i svart, i vitt, i guld, i silver, i beige och brunt. 
Scenografin är respektingivande. En enormt stor oval fungerar både som upphöjd scen och som ett imponerade konseljbord, där rikets framtid avgörs. Svarta, höga, nedsotade panelväggar omger spelytan, och det ser ut som om revolutionens eld redan dragit fram genom slottet, och lämnat brandsvedda, svarta, nakna tavellösa väggar. 
I andra akten verkar man tycka det är passande att hissa upp delar av bordet i taket, och jag tycker nog det är en effekt som kostar mer än den ger. 

I pausen, ute i foajén, står ett medelålders par framför bysten av Karl Gerhard. Dom går runt den, tittar nära, tar ett steg tillbaka, söker efter något på piedestalen. Jag går fram och tjuvlyssnar. 
”Det skulle ju kunna vara han,” säger mannen.
”Mmm, men man vill ju veta säkert,” säger kvinnan, sammanbitet, som om hon planerade att sno konstverket, och inte vill göra ett misstag.
”Det borde stå, nånstans,” säger han, och letar vidare.
”Nånstans, verkligen,” säger hon, och ser på honom, när han böjer sej och börjar nagelfara verket.
Jag tittar på bysten. Man ser ju klart och tydligt att det är Karl Gerhard. 
”Det är Karl Gerhard,” försäkrar jag.
”Det är det?” säger han, lättad, leende, och rätar på ryggen. 
”Är det det?” säger hon, lite misstänksam, inte riktigt övertygad. ”Om det är Karl Gerhard borde det väl stå att det är Karl Gerhard?”
Han böjer sej fram, övertygad, och börjar leta, igen. 

Denna uppsättnings stora tillgång, är birollerna. Det är som om man haft såna problem med det stora bygget att det lilla liksom har fått rå sej själv.
Bahador Foladi, som alltid är bra, har aldrig varit såhär fantastiskt. Det är så underbart att se någon våga sej ut på dom där sköra grenarna. Sätt upp AMADEUS, och ge karln nåt att bita i! Eller vore han inte suverän som Botten i EN MIDSOMMARNATTSDRÖM? Eller vad sägs om Dennis i Joe Ortons LOOT? Han använder kropp, röst, inspiration och fantasi, och resultatet är en ren njutning. 
Och jag önskar att Björn Elgerd, som arvprinsen med vad jag tror är cerebral pares, hade fått lite mer fokus. Uppenbarligen är prinsen inte en imbecill, han har åsikter om det som sker, men scenerier och fokus gör att han liksom försvinner, och hans tid på scenen blir liksom bortkastad, vilket är väldigt, väldigt synd. Väldigt synd.   
Cecilia Frode, som den skärrade, överspända hovdamen, är som alltid fascinerande, och rejält övertygande, och jag tycker verkligen att hon borde få spela Blanche, snart. 
Och Per Sandberg, på samma gång både tragisk och komisk, både ömklig och värdig, vore han inte väldigt intressant som Rickard III?


Andra akten är lång, och förutsägbar. Struensee har stött sej med så många personer, och går så klumpigt tillväga, att han till slut har lyckats med att till och med irritera publiken. Hur naiv får en hjälte vara innan vi satsar på ett annat kort? Vi vet redan vartåt det barkar, och mannen på min vänstra sida verkar så säker på hur det ska sluta att han checkar ut, sluter ögonen, och efter nån minut är han långt, långt borta, i Narcolepticaland, bak Himalayas rand.

Tacksamt, 
Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Yamineth! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 0:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

LOLA BLAU på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst. 


NYÅRSKONSERT I ENGELBREKTSKYRKAN, BEETHOVENS 9:a

"Det här med att bara lyssna är både lätt och ganska svårt. Det är lätt på så sätt att man verkligen bara behöver lyssna: Slappna av, ge efter, sluta tänka. Det är svårt, av precis samma anledning. Man måste liksom vara där. I en pjäs, eller dans, i en opera, eller musikal, finns det något visuellt att följa, ofta en slags handling att koncentrera på, något som drar in dej, som håller kvar dej. När det gäller musik, speciellt om det inte finns någon sång, måste du bara vara där."

Låter det intressant? Här är resten: 

INSNÖAD - EN TROGEN KÖRS BEKÄNNELSE, på Klara Soppteater

Vi står precis innanför dörrarna till Klara Soppteater, jag och min kompis Patti-Li Leuk, och vi har precis sprungit ihop med Esterton Calufs, som också är här för att se lunchteater. Han väntar på en kompis, en gammal room-mate, som inte varit i den här salongen innan, och Esterton är lite rädd att han inte ska hitta hit. För att komplicera det hela har hans pojkvän, Ricky DeSlit, fått med sej både sin och Estertons telefon när han gick till jobbet. 
Vi lämnar honom, vankandes i snömodden på Drottninggatan, och går in och sätter oss. Det är blomkålssoppa, och det är en dag kvar till nyårsafton. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar