tisdag 2 februari 2016

EN DRUVA I SOLEN, av Lorraine Hansberry, publikrep på Riksteatern, Hallunda, föreställning 7, 28/1 2016.


Regi: Josette Bushell-Mingo. Översättning: Lisbeth Grönlund. Scenografi-kostym: Lotta Nilsson. Ljusdesign: Peter Stockhaus. Ljuddesign: Kamyar Gorjifar. Maskdesign: Eva Rizell. Dramaturg: Eva-Maria Dahlin. Med: Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Anna Thiam, Måns Clausen, Asha Ali, Carl Jacobson, John-Alexander Eriksson, Adam Högblom

To be young, gifted and black,
Oh what a lovely precious dream
To be young, gifted and black,
Open your heart to what I mean

In the whole world you know
There are billion boys and girls
Who are young, gifted and black,
And that's a fact!

Young, gifted and black
We must begin to tell our young
There's a world waiting for you
This is a quest that's just begun

When you feel really low
Yeah, there's a great truth you should know
When you're young, gifted and black
Your soul's intact

To Be Yound Gifted And Black
av Nina Simone

Jag är inte säker på om det var ett gästspel av Riksteatern på Kalmar Stadsteater, när jag pluggade där, eller om det var på gamla Stadsteatern, du vet, den som låg på Barnhusgatan, där Dansens Hus ligger nu, men jag vet att det var någonting av Wesker, och jag minns att dom stekte korv. Eller bacon. Och jag vet att dom verkligen stekte, för det osade i hela salongen. Och när man vred på kranen kom det riktigt vatten! Jag var grymt imponerad, därför att för mej var det plötsligt något som var på riktigt. Det här med teater var nytt för mej, och lite som med modern konst ville jag att någon skulle förklara för mej vad det var som var bra, så att jag visste, för själv kunde jag inte avgöra. 
Nu, när jag är något mer teatervan, inser jag vilket helsike det måste vara för skådespelaren: Det finns så mycket som ska göras som om det var det enklaste i världen, och samtidigt ska det tajmas med en massa repliker, entréer och scenerier. Kvällen innan hade jag sett COCKFIGHT på Kulturhuset Stadsteaterns kaféscen, och där hade man gått åt precis motsatt håll: dom hade ingen rekvisita alls, och man hade valt att inte ens låtsas eller mima att det fanns någon. 
Här är det den unga frun i huset som måste tampas med hushållssysslorna: hon steker ägg och stryker tvätt, lagar frukost och dukar och dukar av, och allt medan hon interagerar med dom andra. Och det är faktiskt skönt att se en uppsättning med mycket ambitiös scenografi, med väggar, golv, möbler, och med tidstypiska kläder. Det är precis vad jag skulle ha velat när jag tvingades genomlida alla de där symbolspäckade gästspelen på Kalmar Stadsteater, som gick rakt över mitt huvud. 
Nånstans ute i landet kommer det att sitta en ung man som blir djupt imponerad. Och till skillnad mot Weskerpjäsen - där jag faktiskt inte alls minns tematiken - har den här pjäsen viktiga, oförglömliga saker att säga. 

Julie Taymor, regissören till THE LION KING, en musikal där nästan alla roller spelas av svarta, sa en gång i en dokumentär, att en publik bestående av vita och svarta barn ser två olika musikaler. De vita barnen ser historien om ett litet lejon, medan dom svarta ser historien om en svart kille som växer upp och blir kung. 

Pjäsens titel kommer från en rad i dikten Harlem, av den svarte diktaren, författaren och dramatikern Langston Hughes:

What happens to a dream deferred? 

      Does it dry up 
      like a raisin in the sun? 
      Or fester like a sore— 
      And then run? 
      Does it stink like rotten meat? 
      Or crust and sugar over— 
      like a syrupy sweet? 

      Maybe it just sags 
      like a heavy load. 

      Or does it explode?

Jag vet inte varför man tyckte att det var mer passande att översätta titeln till EN DRUVA I SOLEN, istället för ETT RUSSIN I SOLEN, vilket jag tycker är mer passande. Kanske tyckte man att russin gav ett för komiskt intryck?

Det handlar om en fattig svart familj, vars patriark precis gått bort, och man väntar på att försäkringspengarna, tio tusen dollar, ska betalas ut till hans änka, som trängs tillsammans med sin vuxne son, dotter, sonens fru och deras son i en nedgången tvårummare i södra Chicago. Sonen arbetar som chaufför åt en rik, vit man, hans fru, liksom änkan, arbetar som husa. Dottern, som studerar, och vill bli läkare, uppvaktas av två män, en nigeriansk student som vill ta med henne hem, och som anser att hennes rakpermanentade hår är ett uttryck för att hon anammat den vita kulturen, och en rik ung svart man med ambition att assimileras med dom rika, vita. 
När pengarna kommer köper änkan ett hus i ett vitt bostadsområde, Clybourne Park, eftersom det var billigare än hus i trevliga svarta stadsdelar. Hon lämnar handpenning, och ger återstoden av pengarna till sin son, vars enda dröm är finansiell framgång och som försöker investera i en spritbutik.

Det här är bara andra publikrepet, det första med så många personer i publiken, och det gör det lite extra spännande. Till skillnad från andra publikrep där man mer eller mindre verkar ganska klara när man släpper in första publik, känns det här som om man i högsta grad fortfarande håller på och jobbar, och det är bra: man modifierar föreställningen beroende på vilken publikrespons man får. Eller inte får. Och den engelsktalande regissören ropar ibland saker som:
"Put the radio on the table!" eller "Leave it, leave it!"

För mej tyder det på en stor respekt för publiken, och för pjäsen: att inte på förhand bestämma hur allt ska göras, oavsett hur det kommer att tas emot, utan istället ha en klar bild av hur man vill att det hela ska förstås, tas emot, och låta det växa fram i samspelet med publiken. Och det finns tid, man har ganska många öppna repetitioner innan det är premiär. 
Innan det börjar, i det där pratet som regissörer ofta har, berättas det att man ännu inte är riktigt färdiga med slutet, att man ännu inte har beslutat hur det ska göras, och om det ska göras över huvud taget. Vi i publiken håller tummarna, det vore lite snopet att komma ända hit ut till Hallunda, och sen inte få se hela föreställningen.  
Skådespelarna har kommit olika långt, kanske beroende på hur mycket dom har att göra på scenen, och hur länge dom är inne. Några av de mindre rollerna känns färdiga för premiär, medan de större rollerna fortfarande håller på och söker. Man kan se att en del av dom har en bild av hur deras roll borde spelas, och försöker nå dit, bara för att märka att det kanske var för mycket, för långt bort, för extremt, och man tar ett steg tillbaka, lugnar sej, försöker hitta fotfästet och sanningen, igen.

John-Alexander Eriksson, som gjorde väldigt bra ifrån sej som Jim Conley, mannen som kanske dödade den unga flickan i Wermland Operas PARADE, spelar mannen från Nigeria, och han är en av dom som har hunnit nästan ända fram. Hans roll och prestation känns trygg, säker och redan färdig för nästa vecka. Måns Clausen i dubbla roller, som den rike unge mannen och den fattige, fix-och-trixaren som kommer och berättar att sonen blivit blåst på alla pengar, gör så vitt skilda tolkningar att jag först inte inser att det är samma skådespelare.
Dom andra, dom som har större roller, letar, testar, fortfarande. Dom har tid. 

Har du någonsin försökt spänna trådarna i en overlockmaskin? Det är en symaskin som både zick-zack-kantar, syr raksöm och klipper tyget, på en gång. För att kunna göra det använder man tre eller fyra trådar, till skillnad från en vanlig maskin, som bara använder två. Men det är ett litet helsike att spänna dom där trådarna. Tar man i för mycket på den ena blir det fel balans i en annan, och lyckas man med två kan den tredje helt balla ur, och tillför man en tredje blir alla problem multiplicerade. 
Att sätta upp en teaterföreställning är lite samma sak. Man drar i något, och något annat, någon annanstans, trasslar till sej. Det gäller att hitta rätt spänning, utan att någon tråd går av.
I den version som är dagens föreställning, hamnar sympatierna absolut inte hos sonen. Han blir en drummel och en drönare, en bortskämd snorunge som inte ska tas på allvar, som en roll vi absolut inte ska identifiera oss med, utan ta avstånd från. Men det gör också att kvinnorna, på vilkas sida vi uppenbarligen ska stå, blir ganska fördummade. Om vi inte kan hitta något förmildrande och älskvärt hos sonen, om vi inte kan förlika oss med honom förstår vi inte hur han fru kan älska honom, vilket ger en konstig bild av henne, och om han nu är en sån rutten skitstövel blir hans mamma nästintill förståndshandikappad om hon litar på att han kan ta hand om sin systers pengar. 
Men det är därför vi är här, publiken, för att man ska märka sånt, och lätta eller öka trådspänningen.

Lorraine Hansberrys A RAISIN IN THE SUN, hade premiär 1959, på Ethel Barrymore Theatre, känd för A STREETCAR NAMED DESIRE, TEA AND SYMPATHY, LETTICE AND LOVEAGE, RUMORS, PUTTING IT TOGETHER, och en revival av RAISIN INTE THE SUN, 2014. Det är där man för tillfället spelar THE CURIOUS INCIDENT OF THE DOG INTE THE NIGHT-TIME. 
Detta var den första pjäsen skriven av en svart kvinna som sattes upp på Broadway, och den första pjäsen regisserad av en svart man, Lloyd Richards, inte att förväxla med den fiktive regissören Lloyd Richards i filmen All About Eve, utan en högst verklig man som nominerades till en Tony Awards för uppsättningen 1960 - en av kommande nio nomineringar - och jag antar den första nomineringen för en svart regissör, men han vann inte förrän 28 år senare, då han fick en Tony för sin uruppsättning av August Wilsons FENCES.
Pjäsen nominerades också som bästa pjäs, och Sidney Poitier och Claudia McNeil nominerades som bästa manliga och kvinnliga skådespelare i en pjäs. James Earl Jones skulle bli den första svarte mannen att vinna priset, nio år senare, 1969, för THE GREAT WHITE HOPE, och Phylicia Rashad blev den första kvinnan, så sent som 2004, just för A RAISIN IN THE SUN. 
1973 blev pjäsen musikal, med text och musik av Judd Woldin och Robert Brittan. RAISIN hade premiär 1973, och vann en Tony Awards för bästa musikal.
Författaren Lorraine Hansberrrys liv blev inte långt, och inte speciellt produktivt, om man ser till volymen av efterlämnade verk. Hon fick två pjäser uppsatta på Broadway, och den andre, THE SIGN IN SIDNAY BRUSTEIN’S WINDOW, som hade premiär 1964, var inte alls lika framgångsrik som hennes första. 1965, 34 år gammal, dog hon av cancer i bukspottskörteln. Det är idag den allmänna uppfattning att hon var lesbisk, trots att hon under elva år var gift med en man. 
Och visst är det här med förutfattade meningar ganska intressant? Jag är säker på att jag inte är den ende som antog, när jag läste att hon varit gift, att hennes man var en svart man. 
Robert Nemiroff var en vit, judisk man.

För några månader sedan var jag på Playhouse Teater och såg en reading av en någorlunda nyskriven pjäs, av Bruce Norris Robert, CLYBOURNE PARK, som utspelar sej i ett hus i ett vitt område, köpt av en svart familj. Första akten utspelar sej 1959, efter att en vit man varit och besökt den svarta familjen för att förgäves få dom att inte flytta in, utan sälja tillbaka huset - med förtjänst - till en kommitté bestående av dom vita som bor i området, och på så sätt behålla området segregerat. Nu försöker han få det äldre vita paret att inte gå vidare med försäljningen av huset. Andra akten utspelar sej i nutid, när den förfallna, till största delen svarta stadsdelen börjar gentrifieras av en rik, vit medelklass. 
Innan den dagen hade jag knappt hört talas om A RAISIN IN THE SUN. Jag kände igen titeln, men inte mer än så, förutom såna där referenser på teve och i film: 
”I was part of an all white production of A Raisin in the Sun…” Och sånt.

En kort tid därefter, tror jag, hittade jag pjäsen i en second hand-butik, och sorterade in den i det där berget av olästa böcker jag har härhemma. När jag så fick nys om det här publikrepet av Riksteaterns uppsättning, hade jag alla ambitioner att läsa pjäsen innan jag såg föreställnignen. Till och med kvällen innan, när jag släckte lampan efter att ha börja läsa igenom manusets förord, hade jag för ambition att läsa hela pjäsen under den långa tunnelbaneresan ut till Hallunda. 
Till mitt försvar måste jag säga att det är ett väldigt långt förord.

I andra akten kommer en vit man hem till familjen, och berättar att han är från en kommité från Clybourne Park, området dit dom ska flytta, och det framgår att han försöker köpa tillbaka huset från änkan, eftersom - som dom säger - de svarta nog skulle bli lyckligare om dom bodde med jämlikar. Familjen vägrar sälja, och mannen går.
Så kommer en vän till sonen och berättar att mannen som tagit emot deras pengar har stuckit och blåst dom båda två, och det visar sej att sonen också har investerat dotterns del av pengarna, dom som skulle gått till hennes utbildning. Det enda dom har nu, är huset. 
Sonen vill sälja, men hans mamma vägrar. I mitt manus slutar det med att man lämnar huset, men i denna scenversion får vi se dom komma in i det nya huset, och vi hör hundar skälla, en folkmobb skrika, och det ser nästan ut som om något brinner, som om någon utanför bar på facklor. 
Och det är först nu jag riktigt fattar vad som står på spel. 
Det finns en roll i pjäsen som oftast stryks av budgetskäl: en kvinnlig granne, mrs. Johnson, som mest förekommer lite som komisk omväxling, och för att berätta att andra svarta familjer som försökt flytta in i vita områden har fått sin hus brandbombade. Kanske hade det inte varit så dumt att ha haft henne med, för när jag läser hennes scen i manuset, ger det en helt annan tyngd åt familjens beslut. Dom vet att dom flyttar in i ett område där dom inte är välkomna, men dom är också medvetna om att dom kanske kommer att trakasseras, förföljas, kanske till och med lynchas. Denna vetskap ger deras beslut, för mej som publik, en mycket större värdighet.

För mej handlar det inte, som när det ursprungligen skrevs, om hudfärg och ras. Jag sitter och tänker på flyktingförläggningar som sätts i brand, bara för att vissa människor inte vill ha dit andra människor. 

Och vi får uppelva slutet, tack och lov. Efteråt säger regissören några korta ord, bland annat att hon fortfarande inte är säker på slutet. På dagens föreställning hade någon i familjen i slutbilden tagit fram ett slagträ, som för att försvara sej. Men, förklarar regissören, om en svart person har ett vapen, speciellt vad gäller amerikansk media, ger det alltid bilden av aggression, attack, av anfall. 
Den svarte mannen var beväpnad, det var därför dom sköt honom. 
Dom trodde att den svarte mannen var beväpnad, därför sköt dom honom.
Mannen var svart. Därför sköt dom honom.  

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


COCKFIGHT, av Mike Bartlett, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Som man är jag ganska van vid att man klistrar olika epitet och egenskaper vid mitt kön, och kallar dom sanningar. Om en kvinna till exempel påstår att alla killar är potentiella våldtäktsmän har jag lärt mej att se det som att det är hennes privata åsikt, ett uttryck för det fria ordet, för demokratin, men om någon ställer sej upp på scenen i en roll som definieras som homosexuell, och säger något provocerande, då är det inte alls lika lätt att skaka av sej och gå vidare. "

Låter det intressant? Här är resten: 

READY, READY, på Dansens Hus: 

Jag kan nog inte räkna på alla fingrar och tår hur ofta jag har hört eller läst frasen:
”Jag vill visa på den patriarkala strukturen i vårt samhälle,” men inte en enda gång har jag hört eller läst någon fråga:
”Hur?” 
Eller ”Varför?”

Jag antar att man tänker att om man ställer en följdfråga är det samma sak som att ifrågasätta, och man vill absolut inte bli uppfattad som någon som ifrågasätter någon som ifrågasätter den patriarkala strukturen. 

Låter det intressant? Här är resten: 

CHARLEYS TANT på Intiman, ett genrep:

Claes Malmberg, som Lord Babberly, ”Charleys Tant”, är överraskande bra. Det är ganska vanligt att killar, när dom ska föreställa komiska fruntimmer, antingen fjollar till sej något hysteriskt, eller tar den andra vägen: dom är många gånger mer manliga i klänning än dom var innan dom fick på sej den. Här faller man inte i den enkla fällan. Efter ett tag glömmer jag faktiskt bort att han ska föreställa en man som föreställer en kvinna, och köper honom helt som en något monstruös kvinna. En vansinnigt rolig, monstruös kvinna. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar