onsdag 18 maj 2016

IN THE HEIGHTS, Kings Cross Theatre, London, 1/5 2016, föreställning 43


Text och musik: Lin-Manuel Miranda, manus Quiara Alegría Hudes, Will Burton CDG Casting Director, Gabriella Slade Costume Designer, Gareth Owen Sound Designer, Howard Hudson Lighting Designer Takis, Designer Tom Deering,Musical Supervisor, Drew Mconie Choreographer, Luke Sheppard Director, Phil Cornwell Musical Director, Simon Marlow Production Manager, Tristan Baker (Runaway Entertainment) Producer, Paul Taylor Mills Producer, Hilary A Williams Producer, Tulchin/Bartner Productions Producer, with Joe Aaron Reidm Christine Allado, Jocasta Almgill, Norma Atallah, David Bedella, Johnny Bishop, Josie Benson, Courtney-Mae Briggs, Vas Constanti, Michael Cortez, Kimmy Edwards, Lily Frazer, Gabriela Garcia, Reiss Hinds, Sam Mackay, Sarah Naudi, Ryan Reid, Alexzandra Sarmiento, Cleve September, Spin, Philippa Stefani. Undantag, Benny spelades inte av Joe Aaron Reid, utan av Spin, Camila spelades inte av Josie Benson, utan av Jocasta Almgill, som i vanliga fall brukade göra ensemble.Kevin spelades inte av David Bedella, utan av Vas Constanti, som i vanliga fall spelade Piragua Guy, och den rollen spelades av Michael Cortez, en swing. Daniela spelades inte av Sara Naudi, utan av Daniela, som vanligtvis spelade Carla, och den rollen spelades idag av Alexzandra Sarmiento, en swing, och föreställningens danskapten. Rollen som Jose spelades av Ryan Reid, en swing, och Nina spelades av Gabriela Garcia som vanligtvis gör ensemble.

No way, you can fight it every day
But no matter what you say
You know it
The rhythm is gonna get'cha

No clue, of what's happening to you
And before this night is throug
Ooh baby
The rhythm is gonna get'cha

O eh, o eh, o eh, oo aah
O eh, o eh, o eh, oo aah
Yah yeh goh

Rhythm is gonna get 'cha
Rhythm is gonna get 'cha
Rhythm is gonna get you
The rhythm is gonna get you tonight

Rhythm Is Gonna Get You
av Gloria Estefan.


Man tänker ju att om någon är lika bortkollrad som man själv, då måste man ju vara på rätt väg, för hur stor är chansen att två personer, var för sej, kan ha gått vilse och hamnat på samma plats? Tre personer, om man räknar mej och Patti-Li som två individer, trots att vi har samma karta.
Den något knubbige, ordentligt, men lite slafsigt klädde, svettige, mörkhårige mannen med skägg, som vi inte känner, går några steg framför oss, norrut, uppför York Way. Han hade nog irrat runt där länge, fram och tillbaka, för han kom inte tillsammans med oss nerifrån Euston Road och Kings Cross Station, vi mötte honom en bra bit efter att vi korsat bron över Regents Canal, nästan nånstans uppe under tågbron, och han är bra mycket svettigare än vi är, och lite mer panikslagen, verkar det som. Vi förstår honom. Det känns som om stan håller på att ta slut, och förorterna börjar, och det kan inte vara rätt.
Föreställningen, IN THE HEIGTS, börjar om en kvart, och vi har inte en aning om var teatern ligger. Kartan verkar inte stämma. 
Jag avskyr sånt här: att vara sen, att inte veta vart jag ska, och jag borde vara på dåligt humör, men som vanligt, när jag är i en utländsk stad, dit man måste flyga, är jag glad att bara vara vid liv. Det är inte så att jag är dystychifob, rädd för olyckor, eller basofob, rädd för att falla, eller aviofob, rädd för att flyga, jag är bara glad att jag inte är död. Hemma hinner man aldrig tänka på sånt.
Saken är den, att det är mitt fel, det här att vi är ute och snurrar i det okända. Min kompis Patti-Li Leuk, är världens bäste reseledare och resesällskap, han bokar och köper och kollar upp, och jag glider liksom bara med, och den här gången kände jag mej lite skyldig för att jag inte bidrog med något, och därför, så fort jag fått reda på vilket hotell vi skulle bo på, gick jag in på google maps och gjorde kartor med vägen från vårt hotell till alla teatrar vi skulle besöka, och så skickade jag en pdf-fil till Patti-Li, som skrev ut dom, och det var med en av dom i handen, på jakt efter Kings Cross Theatre och musikalen IN THE HEIGHTS, som vi nu irrade runt. Vilse. Antingen är det så att kartan inte stämmer, eller också är det någon som har möblerat om bland, husen, och om jag skulle slå vad skulle jag satsa mina pengar på att google maps hade strulat till det.
Till slut kan jag inte låta bli, utan går fram till mannen, som har stannat och ömsom stirrar ner i sin karta, och upp, i verkligheten, som om han hoppades att den här gången skulle han se en stor skylt med teaterns namn.
”You, also, look for the Kings Cross Theatre?” frågar jag, på den där konstiga skolengelskan med svensk ordföljd som det tar några dagar att arbeta bort. 
”Yes, yes,” flämtar han, nästan lite uppgivet, som om allt, både teatern, föreställningen, recensioner, hemsidor och foton på nätet, bara var ett påhitt för att lura pengar av turister, och han var tönten dum nog att gå på det.

Alltid när man är utomlands är det lite jobbigt, det här med att man inte kan använda sin telefon, att man måste gå till ett café eller hålla sej på sitt hotellrum, om man ska ut på internet. Och nu, sen vi båda började snapchatta hard core, jag och Patti-Li, beslöt vi oss för att försöka lösa problemet. Jag pratade med min leverantör, och han pratade med sin, och tydligen skulle man bara skicka ett sms till ett visst nummer, så fort man steg av planet, och vips var man uppkopplad, utan att behöva vara rädd för världens räkning. 
Och, så fort vi steg av planet, när vi stod och väntade på våra väskor vid bagagekarusellen, försökte vi båda fixa vår utlandsuppkoppling. Det var inte riktigt lika lätt som vi trodde, men efter några samtal hade det fixat sej. 
Men det är svårt att lära en gammal hund nya trick. Trots att vi snapchattar som galningar, facebookar och instagrammar, verkar det som om varken jag eller Patti-Li har tänkt på att söka efter teatern i kartfunktionen på telefonen. 
Men medan jag pratar med den skäggige kartmannen, tar Patti-Li upp sin telefon, och googlar lite grand.
”Det är häråt! Vi har fått för långt!” ropar han, och sätter av, tillbaka nerför gatan. 
I flera veckor, innan vi åkte, har jag varit på jakt efter en tunn, vindtät jacka som inte är svart eller neonfärgad. Du vet, en sån där man kan trycka ner i väskan, som knappt tar någon plats, men ändå inte får dej att se ut som en motionär när du tar den på dej? Nåt man kan ha på gatorna i London, som är tillräckligt varm, men ändå får dej att se någorlunda uppklädd ut, när man går på teater?
På Myrorna i Skärholmen hittade jag den plötsligt. Den bara hängde bland sportkläderna: en pepparkaksbrun tensonjacka med luva, fickor med dragkedja och brandgula detaljer. 
Det är bara det, upptäcker jag, när vi börjar hasta nerför gatan, tillbaka över bron vi nyss gick över, och börjar jogga, lite i halvpanik, att den är gjord av sånt där material som man gör våtdräkter av. Den andas inte. När vi kommer fram ser min t-shirt ut som om jag simmat över engelska kanalen, inte flugit. 

Sa jag förresten att vi är i London? Inte? 
Vi är i London. Nästan bara över dagen, känns det som. Vi ska se en himla massa föreställningar på kortast möjliga tid, och vi har försökt fylla varje lucka med ett teaterbesök. Det verkar bara som om förmiddagarna är lediga.

Linn-Manuel Miranda började skriva text och musik till  IN THE HEIGHTS 1999, när han gick andra året på College. Musikalen hade urpremiär i Connecticut 2005, off Broadway 2007, och på Broadway 2008. Den nominerades för 13 Tony Awards, och vann 4: Bästa Musikal, Bästa Musik, Bästa Koreografi, och Bästa Orkestrering. Dom vann också en grammy för bästa Musikal-album, och var nominerade för bästa Pulitzer Pris för drama. Inte illa jobbat, för en första produktion.

Vi hinner fram i tid, men bara - förstår vi efteråt - för att man har fått skjuta på föreställningen, nästan en hel kvart. Vi vet det inte då, men en himla massa personer är borta, och jag antar att man har en hel del rent scentekniska problem att lösa. Vem som tar ut vad, nu när den personen som brukar göra det spelar en av huvudrollerna. Såna saker. 
Själva biljettluckan, ligger i en liten kiosk utanför byggnaden, och i vår stress rusar vi förbi den, och blir stoppade av en man som frågar om vi har våra biljetter. Fler och fler teatrar har börjat med det här att man ska byta ut, eller hämta sina biljetter, innan föreställningen. Kanske blir det så, när folk lätt kan skriva ut sina egna, att vissa förfalskar och säljer, och detta är ett sätt att ta tag i problemet.

Det är lite svårt att får ett grepp om Kings Cross Theatre. Den verkar nybyggd, och ingången känns nästan tillfällig, med ytterväggar av spånskivor, och trapporna känns temporära, som när man sätter upp provisoriska väggar vid troattaren runt en byggarbetsplats. Den ligger i ett område som förr varit ganska nedgånget, fyllt med prostitution och kriminalitet, men tack vare öppnandet av terminalen för Eurostar, och bygget av det nya Kings Cross Station, har området fått ett uppsving, och så höga hyror att en annan teater i området har fått slå igen.

Själva foajén är stor, men har lågt i tak, som om vi vore i nån slags källare, vilket vi kanske är. Man har ännu inte börjat släppa in publiken, men det finns gott om plats. Folk står upp, lutar sej över bar-bord, eller sitter ner.
Man dricker öl, skrattar, tjattrar, som om ingenting hade hänt, vilket det givetvis inte har, för dom. Det är vi som med knapp marginal har undvikit en total katastof. Det tar några minuter att lugna ner sej, sluta stressa, bara vara här
Precis vid dörren ser jag en souvenirshop, längs ena väggen finns en det finns en stor bar, bord och stolar står utställda lite här och var i det rymliga rummet, och jag ser till och med en litet godisstånd, med plockgodis. Golvet är täck av ett slags träribbor, som ett grovt parkettgolv.
Trots att det är flera timmar sedan vi käkade, har vi inte en tanke på mat. 
Vi tog en time out när vi kom fram till London Bridge Station med tåget från Gatwick flygplats, och köpte en varsin kaffe och en slags pirog, eller pastej, kallad pasty, från West Cornwall Pasty Company, en liten kiosk inne på stationen, och så bara satte vi oss på en bänk och lät världen fortsätta utan oss. Vilket är ovanligt. Den nybyggda, fräscha stationshallen befinner sej ovan mark, och solen sken in genom stora fönster, och genom glasdörrarna vid ingången.
Under tjugo minuter, kanske en halvtimme, satt vi bara stilla, småpratande, mumsandes, klunkande, med människor stressande förbi omkring oss, och hungriga duvor kilade mellan våra ben och in under vår bänk, i jakt på smulor. Patti-Li berättar att hans föräldrar tipsat om en hög byggnad, europas högsta, The Shard, Skärvan, kallad så eftersom den såg ut som en glasskärva, och han tyckte att han hade sett en skymt av den när vi kom med tåget. Vi bestämmer, när vi har käkat klart, att vi ska gå ut på gatan och se om vi kan se skyskrapan. 
Man kan se ganska långt, men vi ser ingenting som ser ut som en glasskärva. 
”Den kanske skyms av det här huset,” säger jag, och menar byggnaden vi just kom ut ur. Det blåser lite, här ute i solen och det är inte riktigt så varmt som det såg ut att vara, när man tittade ut från stationshallen.
Patti-Li, som fortfarande inte riktigt har löst det där med sitt utlandsuppkoppling, ringer till sin mobilleverantör. Jag snappchattar lite, videofilmer lite, och tar några foton. Så känner jag plötsligt en knackning på axeln, och vänder mej om. Det är Patti-Li. Han pratar fortfarande med sin Telenor-representant, men han ler mot mej, och pekar uppåt, mot himlen. Jag tittar upp. 
Det fanns en anledning till att vi inte kunde se The Shard någonstans. Den doldes inte av byggnaden vi var inne i. Den är byggnaden vi var inne i. 

På Kings Cross Theatre släpper dom in oss i salongen. Publiken sitter på två läktare, vända mot varandra, och mellan dom löper en slags smal scen, som en catwalk, med fonder, föreställande husfasader, på varsin kortsida. På ena sidan ser i en bodega, en slags liten närbutik som säljer allt som går att sälja; lotter och läsk, godis och grönsaker, toapapper och tandkräm. För tillfället är den stängd, och man har dragit för ett sånt där metallskydd som man använder utomlands. På den motsatta fasade ser vi reklam för biluthyrning, en skönhetssalong, och en tunnelbanenedgång.
Vi har platser nästan i mitten på andra raden och sätter oss ner och pustar ut. Jag vet inte vad jag känner. Stress och irritation. Förväntan, och förhoppning om att det här ska ha varit värt allt flängande. Jag kränger av mej min nästan drypande fuktiga dykardräktsjacka och lägger den över min ryggsäck, som jag har ställt mellan fötterna. Jag snapchattar, kort, och ställer min telefon i flygplansläge.
Några platser bort ser jag vår skäggige vän, som måste ha lunkat efter oss. Jag böjer mej fram och ropar till honom:
”We made it!” 
Han tittar på mej som om han aldrig hade sett mej förut.

Knappt en timme tidigare, i vårt rum på vårt hotell, St Giles, på Bedford Avenue, nästan vid Tottenham Court Roads tunnelbanestation, vid korsningen där Charing Cross Road byter namn till Tottenham Court Road, och Oxford Street har bytt namn till det charmigalösa A 40, hade jag precis, med en stor pust, dumpat min packning framme vid det enda fönstret, slängt mej på min säng och lite lojt, mest för att veta hur länge jag kunde ligga sådär och pusta ut, och frågat Patti-Li:
”När börjar teatern? Klockan sju eller klockan åtta?”
Patti-Li är inte alls som jag, som kan sova i vilken röra som helst. Han är ordentlig, och lite som en hund, som typ behöver snurra runt några varv innan han kan lägga sej ner, och han behöver liksom organisera sej innan han kan slappna av. Konstigt nog kan han somna så fort han sätter sej i ett flygplan, medan jag sitter och lyssnar på motorns brummande, som om, ifall jag inte var vaken, allt skulle kunna gå åt helsike. 
För tillfället håller han på att packa upp, hänga in kläder i garderoben, ställa sin necessär på sin sida av badrummets tvättställ, men efter en stund, just som jag börjar sjunka ner i en slags välsignad halvslummer, hör jag hur han börjar prassla med papper, och antar att han börjat leta efter biljetterna till kvällens föreställning.

Jag var inte trött för att flyget hade gått vidare tidigt. Jag menar, jag hade inte varit tvungen att gå upp klockan fem, eller ens klockan sex. Flyget gick inte förrän klockan 11.50, så jag hade inte stigit upp förrän halv sju, och hade till och med avstått från att packa kvällen innan, och bara letat fram allt jag trodde att jag inte kunde överleva utan, vilket inte var mycket, lagt det i en hög, satt allt elektriskt på laddning, och gått och lagt mej. 
Vi hade upptäckt att flygbussarna börjat köra från Liljerian, Liljeholmens Galleria, och bestämt oss för att träffas där, och inte, som vi brukade, cykla in till centralstationen och ställa cyklarna där. 
Så här i efterhand var det kanske inte en vidare bra idé: när vi kom hem, några dagar senare, hade den sista flygbussen till den delen av stan redan gått, och vi fick byta från flygbuss till taxi vid S:t Eriksplan, bara för att hämta våra cyklar. 

Så, genom min halvslummer, hör jag Patti-Li:
”Det -” Han avbryter sej, men jag hör, på det där korta, lite vasst uttalade ordet, att det är lite skarpt läge. Jag öppnar ögonen, plötsligt helt beredd på att han ska berätta att biljetterna är felbokade, att föreställningen var igår, eller idag, den förste, men först om en månad. 
”Det börjar klockan sex,” säger han.
Jag kollar på klockan: hon är lite över fem. Några minuter över, bara, men det är mindre än en timme till det börjar. 
”Hinner vi?” undrar jag, lugnt. Det känns lite som om tiden står stilla.
”Vi hinner.”
Det utbryter en slags väl kontrollerad panik. Skor byts, saker som satts på laddning rycks ur väggen, med sladd och allt, t-shirtar rivs av, och nya flängs på, och så är vi plötsligt utanför huset. Hotellet. 
”Hitåt,” undrar jag, och börjar gå ut mot Tottenham Court Road
”Nej, hitåt,” svarar Patti-Li, och vi skyndar uppför Bedford Avenue
Min karta är inte något mästerverk, på långa vägar, den är mer tänkt som en slags översikt, men han verkar inte ha något problem att följa den. 
”Här. Hitåt. Vi ska ta höger nästa, det kommer en park på vänster sida, kom så går vi över.” Han skäller ut korta kommandon, lite sådär som jag föreställer mej att bildproducenten på nån tevesänd gala gör: Kamera två, kamera tre, panorera, närbild, tillbaka till fyran, ut, in, upp, ner!
Vi bränner förbi British Museum, vi rundar Russell Square, vi stannar lite kort för att fota, snapchatta och videofilma: Russell Hotell, St. Pancras Renaissance Hotell, och Kings Cross Station, där vi svänger in på gatan som ska leda oss helt åt helsike, och helt rätt. 

Musikalen handlar om några kvarter i Washington Heights, ett område på övre Manhattan, från 155:e gatan till Dyckman street, ovanför Harlem, nästan så långt upp man kan komma, vid George Washingtonbron över till New Jersey, över Hudson. Där bor Usnavi, föreställningens berättare, döpt efter det första hans föräldrar såg när dom invandrade från Dominikanska Republiken: en båt med texten US Navy. Han driver en bodega tillsammans med sin kusin, Sonny, och sen hans föräldrar dog har han uppfostrats av Abuela - vilket på spanska betyder mormor eller farmor, men också beskriver en slags matriark - som invandrade från Cuba när hon var liten.  Usnavi är kär i Vanessa, som arbetar på en skönhetssalong i kvarteret, och som drömmer om att flytta ner till West Village. I närheten bor också Kevin och Camila, som driver en taxifirma, och Benny är en av deras anställda, förälskad i deras dotter Nina, som är den första i området att börja på college, och som nu kommit hem för att berätta att hon hoppat av. Och vem är det som har vunnit 96.0000 dollar på en lott, såld i Usnavis bodega?
Föreställningen utspelar sej under tre dagar runt USAs nationaldagsfirande, den fjärde juli, och handlar om det vardagliga livet i ett nedgånget område. Stannar man och försöker förbättra det, eller drar man vidare, som deras föräldrar gjorde? Återvänder man till landet man en gång kom ifrån?
För att citera Helen Sjöholm: Hemma, var ligger det nånstans?

Det börjar i ett högt tempo, och blir bara mer intensivt. Berättandet är hypereffektivt, och stilen, både på föreställningen och musiken, skulle jag nog kalla Latin Street, med rap. Och salsa. Och merengue. 
Och jag tror att jag aldrig har känt mej så tråkigt stel och svensk. Allting svänger, pulserar, dunkar och pumpar, och jag försöker hänga med, men jag känner mej som en sån där pinsam förälder som försöker dansa med sina tonårsbarn. Det är en rytm som förtrollar, och förbryllar. 

Scenbyten, som utförs av ensemblen, är som små trolleritrick: man tittar åt ett håll, och plötsligt, på scenens andra sida, har någon kånkat in en hel hög med kartonger, och försvunnit utan att man märkt något. Det är en nästan en slags sams-and-grab mentalitet över deras byten: man rusar inte, gör det man ska, och försvinner, snabbt som blixten.
Du vet hur dansarna, i många musikaler, liksom inte ingår i själva berättelsen, utan ligger utanför, som en slags besmyckning, en utfyllnad, bara? Inte här. Dom en del av historien, som en överaktiv grekisk kör som rekryterats bland finalisterna till So You Think You Can Dance? Dom är med, tittar, ger fokus, tar ställning. Och emellanåt dansar dom så det är svårt att sitta still.

Första akten slutar precis när det är som mest spännande; strömmen har gått och hela stadsdelen ligger i mörker, folk driver runt på gatorna, plundrar och vandaliserar, och alla har förlorat kontakten med varandra; Usnavi och Vanessa letar efter varandra, Nina och Benny har grälat, och hennes föräldrar är ute och letar efter henne, Abuela har hämtat ut pengarna - det var hon som vann, vilket kanske inte var någon överraskning, eftersom hon var den enda vi nånsin såg köpa en lott - och letar efter Usnavi, för att be honom skydda pengarna. Och hans kusin och Graffiti Pete vet inte vad dom ska göra för att skydda bodegan mot inbrott. När den avslutande sången, Blackout, avslutas, känns det lite som om jag just stigit ur tidernas berg- och dalbana. 

I pausen lär vi oss att nästan ingen i föreställningen är den dom brukar vara. Vi hör det av killen som står i merchandise-ståndet.
På svenska föreställningear är det inte alls lika vanligt som utomlands, att man säljer produkter relaterade till föreställningen: t-shirtar med affischens tryck, kepsar med föreställningens namn, vattenflaskor med citat ur sångerna, eller lite mer inovativa prylar, som en pillerburk från NEXT TO NORMAL, en musikal om psykiskt ohälsa och mycket psykofarmaka. 
Förra gången vi var i London tillsammans, skaffade Patti-Li en ganska ful ovana. En hobby, egentligen. Han började samla på nyckelringar från föreställningar han har sett, och eftersom han, som jag, har en tendens att bli lite manisk, har han sen dess sett till att skicka efter nyckelringar från alla föreställningar han såg innan han började samla, och när han varit i London, Amsterdam eller Canada, har han alltid sett till att utöka sin samling. När nyckelringar finns, vill säga. De verkar mindre och mindre populära, om sanningen ska fram. Magneter verkar vara det nya, tydligen. Så den här resan, eftersom nyckelringar inte var att tänka på, började han med ett litet sidosamlande, och köpte en fyrkantig magnet, med affischen på.
T-shirtar är mer min grej. Merch-shirtar, kallar jag dom, och jag är nästan lika begeistrad över möjligheten att köpa dom, som över själva föreställningen. Ibland mer. Min mech-shirt från musikalen 9 TO 5, som vi såg i New York, har en stor pricktavla på bröstet, med texten Sexist, Egotistical, Lying, Hypocritical Bigot, och om sanningen ska fram var den ett bättre köp än själva biljetten. Ibland, när jag går på föreställningar där jag misstänker att man kommer att anstränga sej extra hårt för att bevisa att alla män är svin, tycker jag att det är roligt att ha den på mej. 
När jag har köpt min merch-shirt, en svart, med titeln tryckt på bröstet, känner jag att jag inte är riktigt klar. Min entusiasm över föreställningen gör att jag liksom vill ha mer, inte bara en andra akt, utan något mer rent fysiskt, att ta hem. Hade jag köpt en ryggsäck, hade jag köpt den. Men dom har ingen ryggsäck. Eller hoodie. Eller plånbok. Eller iPadfodral.
Dom har en keps. En svart keps, med röd skärm, och IN THE broderat i vitt, och HEIGHTS broderat i gult. Det är bara det att den har en riktigt hög front. Hip-hop-hög, du vet? En trucker hat, som man säger, eller en white trash hat. Jag är van att fylla ut mina kepsar, och är lite rädd att jag ska se patetisk ut, i något som sticker upp så högt ovanför min hjässa. Inte för att jag är rädd för att se ut som en lastbilschaufför eller nåt pack- och patrask, jag är rädd att man ska tycka att jag ser ut som nån som vill verkar lite yngre än jag verkligen är. Du vet, av samma anledning som du sällan ser kvinnor över 40 med Baby Spice-tofsar?

Det är en av de bästa kepsarna jag har köpt, och som alla säger: den får mej inte alls att se yngre ut, snarare tvärtom. Jag har den jämt, men jag försöker låta bli att mixa den med mina merch-shirtar. Man vill ju inte se ut som något maniskt merch-monster.
I alla fall, när jag säger till killen bakom disken att jag verkligen tycker om föreställningen, berättar han att några få roller spelas av folk som brukar spela dom, resten är tillsatta av swings och av folk ur ensemblen.
En swing, förresten, är någon som inte vanligtvis är med i föreställningen, utan hoppar in där det blir hål. Som en slags überbegåvade vikarier, liksom.
Det unga Romeo- och Juliaparet spelas båda av folk ur ensemblen, och Julias föräldrar är nya; hennes mamma är också plockad ur ensemblen, och hennes pappa brukar till vardags spela isglassförsäljaren, Piragua Guy, en roll som ikväll spelas av en swing. 
Vidare spelades rollen som ägaren av till skönhetssalongen av en skådespelerska som brukade spela en av de anställda, och hennes roll fylldes av föreställningens danskapten. 

Så av 12 roller spelas bara 5 av personer som vanligtvis brukar göra dom: Graffiti Pete, Usnavi, Abuela, Sonny och Vanessa. Och vet du vad? Det spelade ingen roll. Faktum är att jag tror att det kanske blev bättre. Scenen måste ha varit fylld av en sån total koncentration, beredskap och adrenalin, att allt på något sätt blev på riktigt. Alla visste vad dom gjorde, vad dom berättade, dom hade kanske bara inte gjort det med varandra. 

Jag har sett några riktigt fenomenastiskt bra föreställningar i mitt liv, såna där jag förbehållslöst låter mej svepas med, förföras, tjusas, där jag kan glömma bort mitt kritiska öga och öra, för de behövs inte, och bara bli ett med upplevelsen. Såna där föreställningar där du inte är medveten om att du sitter i en salong, utan du glömmer liksom bort dej själv. Där du inte sitter och irriterar dej på läsningen av en viss replik, eller undrar varför nån inte har knäppt alla knapparna i sin kofta.
Konstigt nog, för nån som inte är vidare dansintresserad, har många av de svenska produktionerna jag varit mest imponerad av varit dansföreställningar. Kanske blir det så, att ju mer man tillför, som talad text, sång och musik, ju lättare är det att det fallerar, någonstans. Översättningen kan vara långt från inspirerad, eller ens kompetent, dramaturgin banal, eller för invecklad,och regin kan vara självreflekterande, eller pretentiös.
Det är väldigt få gånger jag har upplevt en föreställning som perfekt. Det brukar alltid vara något som sticker ut, som drar ifrån, som drar ner helheten. Som krossar illusionen. Funkar skådisarna, så kanske ljudet är vobbligt, är översättningen bra, så kanske regin är åt helsike. Eller scenografin. Eller så känner man att en artist liskom inte räcker till, eller har en helt annan syn på sin roll. 
Den här föreställningen, trots - eller kanske tack vare - så många inhopp, är bland det bästa jag har sett, och jag vet inte riktigt varför. Det är inte så enkelt som att ingenting var dåligt. Det var någon med just den här föreställningen, den här dagen, den var  som en helhet, en enhet, en entitet, en varelse. Det var nästan som om man hade kunnat sträcka ut handen mot scenen, och känna på den. Det var som om det stod något verkligt, den kvällen, på scenen.

Efteråt, när mörkret fallit över ett söndagssömnigt London, och vi vandrar genom Bloomsbury och Fitzrovia, förbi Brittish Museum och Russell Square, på jakt efter ett Sainsbury - för nu är vi hungriga - som har kvällsöppet, på väg hem, känns det, trots att vi bara varit i stan i mindre än åtta timmar, som om vi bott här i minst en vecka. Det är något betryggande med att gå bekanta vägar, även om du bara gått dom en gång tidigare.


Uppdaterat:

Nu har dom tagit kontakt med mej för att berätta att dom stänger i Januari, men att dom erbjuder rabatterade biljetter till föreställningen, om du följer den här länken:


Och du, gör något underbart för dej själv, och boka redan idag. Det kan vara det bästa du nånsin ser.

Jag är hur sugen som helst på att åka dit och se den, igen:)


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 408:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1598:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


HEDWIG AND THE ANGRY INCH, ett publikrep, på Göta Lejon:

Ibland hinner historien ikapp en, eller verkligheten liksom flippas över, som när man vänder sidorna i nåt glansigt magasin: ena sidan handlar om ätstörningar, och nästa är reklam för nåt sätt att gå ner i vikt. Man har liksom en viss slags uppfattning om hur världen ser ut, hur det gick till, hur det var, vad som var verklighet, och så händer något som liksom morphar sanningen till nåt annat.


PHOENIX med WELD COMPANY & REBECKA STILLMAN:

Innan det börjar läser jag att det ska vara en självreflektiv föreställning, lite meta, sådär: den ska handla om dansgruppen själv, dess kunskap, erfarenhet, och egenskaper, vilket låter ganska intressant, men själva föreställningen blir lite av en besvikelse. Jag hade förväntat mej en slags känsla av en entitet, ett väsen, en grupp som en helhet, men jag upplevde bara något osammanhängande, som ett gäng människor som samlas och inte bildar något kollektivt, som om individen hela tiden stod utanför verket. Den kändes lite haftsig, slafsig, lojt och otajt, nästan improviserad.


TAO DANCE THEATER på Dansens Hus: 
"Du vet såna där huvudrörelser som magdansöser gör? Huvudet liksom glider från sida till sida, lite som vissa deltagare i RuPauls Dragrace gör när dom håller upp ett finger i luften, vickar det och säger ”Uh-uh, no, girl, she didn’t!” Du kan också hitta det i vissa Bollywood danser, inom hip-hopen, och jag tror också den finns  i Javanesisk tempeldans, men jag kan ha fel. "



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar