tisdag 25 april 2017

JAG HETER BENTE, Kamraterna, föreställning nr 17, 31/3 2017


Av Rikke Wölck, Regi Anita Ekström, Regiassistent Katarina Carlshamre, Översättning Birgitta Prejborn, Scenograf Lars Jansson, Kostym Ulrika Lilliehöök, Medverkande: Anki Larsson, Emma Mehonic, Gunilla Larsson och Teresia Pettersson.

Nu, när jag har köpt en ny mobiltelefon känns livet lite… glassigare? Mer sofistikerat? Enklare? Jag känner mej uppdaterad, kanske man kan säga. Min nya iPhone 7 gör att mitt liv tillfälligtvis känns som ett nyöppnat paket, ett oläst magasin, som att flytta in i en nybyggd lägenhet. Du vet: blankt, dammfritt, kliniskt rent, utan fettfläckar, slitmärken och repor, och fyllt av löften och möjligheter.
Jag har precis hämtat ut biljetterna till kvällens föreställning, och för att fördriva tiden går jag upp och ner på Östgötagatan och försöker bekanta mej med min nya livsnödvändiga leksak. Jag lyssnar på podcasten Stil i P1, som den här gången handlar om Saturday Night Fever, och jag tar foton på tyger i skyltfönstret på vad jag tror är en tapetserarbutik, nere vid hörnet vid Högbergsgatan. Jag öppnar min twitterapp för att berätta för världen var jag är och vad jag gör, och för första gången på något år måste jag logga in. Det är den nya telefonen, givetvis: den vet inte vem jag är än.
Jag blir stående på gatan. Vem är jag? Vad heter jag? Vad är mitt användarnamn, och vad är mitt lösenord? Jag stirrar  ner i appen, som om svaret fanns där, och så tittar jag upp, ser mej omkring, som om hela världen plötsligt var lite annorlunda, lite osäkrare, lite obekant. 

Kamraterna har tagit över Dramalabbets gamla lokaler uppe vid Mosebacke, och det här är deras första pjäsproduktion på sju år, och man sätter upp den lite för att fira att man i år fyller tio år. 
Jag har varit här flera gånger förut, för föreställningar, readings och workshops. Lokalen är egentligen ett enda stort rum, och var gång jag kommet hit har man förändrat spelrummet. Jag har suttit i gradäng uppföst mot rummets ena kortsida, jag har suttit i en u-formation med öppningen mot rummets andra kortsida, och jag har suttit i en av två långa rader, som på en modevisning. Idag sitter vi i en fyrkant, vända in mot spelplatsen i mitten, innanför ett tunt, vitt, nästan genomsynligt tyg. De fyra skådespelerskorna sitter i varsitt hörn, redan när vi kommer in.

Det handlar om fyra väninnor, två äldre, två yngre, och deras vänskap, och om vad som händer när den ordentliga, den rediga av dom, plötsligt blir diagnostiserad med en dödlig sjukdom.
Kostymerna är höstmurriga, enfärgade, omönstrade, mörka, grå, svarta, bruna, beiga, med vinröd som enda accent. Möjligtvis är jag färgad av att jag vet att författaren är dansk, men jag tycker att kläderna känns köpenhamnschica. Du vet, bekväma, enkla, men med en stark design? Mer linne än bomull, mer ylle och naturfärgat läder. Alternativt-exklusivt. Alla fyra rollerna klär sej som om dom mer eller mindre hämtat kostymerna ur samma garderob. 
Scenografin är enkel, men intressant. Nej, den är inte enkel, förresten, men den är inte krävande och komplicerad: ett gäng halvmeterhöga skåp klädda med vad jag tror är en slags trämönstrad kontaktfilm. Det kan vara fanér, men jag tror inte det. Laminat? Kanske. Men det ser ut som om mönstret har skavts bort här och var, så jag röstar nog på någon slags tunn film. 
Och så ligger det papperspån, som snö, över hela scenen. Som om man kört en massa manus genom en dokumentförstörare. Det är i alla fall så jag tolkar det, eftersom föreställningen handlar om minnesförlust: som en massa små fragment av något större som det är omöjligt att återskapa.
Eftersom det inte finns någon fond - eftersom vi sitter runt om scenen - så har man fått ta till ganska så avancerad ljussättning. 
Pjäsen har många korta små scener, som om den egentligen, från början, var ett filmmanus, och man skapar de olika spelplatserna genom att fösa runt skåpen i olika formationer. Och det är också ur skåpen man hämtar den rekvisita man behöver: flaskor, glas, papper, pärmar…
Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.
För mej hade man faktiskt fått ta det ännu lite lugnare, några gånger, för ibland känns det som om man driver på, utan att liksom låta saker bara hända. Och det händer mer saker än vad man först tror man skulle få vara med om, när man går på den här typen av föreställningen.
Det är en manusfråga, men i början tycker jag att det avslöjas både vem som har alzheimer och att hon har alzheimer ganska plötsligt. Som jag minns det säger karaktären bara att hon varit hos läkaren och att hon har alzheimers, och det kommer lite väl odramatiskt, kanske. Jag hade förväntat mej några scener när hennes vänner började oroa sej, där hon själv liksom leker med förnekelsen, men nu blir hon liksom diagnostiserad redan innan sjukdomen blir ett problem. 
Men det handlar egentligen inte om alzheimer, inte bara om alzheimer, utom om vänskap, om minnen och det där som inte har nåt namn: motsatsen till ensamhet.

När jag cyklar hem försöker jag tänka mej hur alzheimer ser ut, om det vore en tavla, eller en slags konstinstallation. Jag föreställer mej att det antingen är svart eller vitt. Antingen faller saker bort, utan för undan, så att det slut bara kvarstår ett vitt papper, ett tomt kanvas, ett ingenting, eller också så är det fyllt av en massa osorterad bråte, ett liv av minnen utan en sammanhängande, meningsfull helhet.

Och efteråt, halvvägs hemma, stannade jag, mitt på Årstabron, gränslade cykeln, plockade fram min iPhone och gick ut på twitter, för jag hade plötsligt kommit ihåg vem jag var och vad jag hette. 
Visst är hjärnan konstig på så sätt?



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

SHIRLEY VALENTINE, på Maximteatern: 

"Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern."

FÖRSÖKSKANINER på Dramaten: 

Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul.


STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:
Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar. 
Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar