Regi: Stefan Marling Med : Chris Killik, Jo Rideout, Nils Bergstrand, Chloe Bergstrand and Anna Saintout.
För att vara en person som gnäller ganska mycket på att man i Stockholm aldrig sätter upp Joe Orton, Tennessee Williams, Alan Bennett eller Noel Coward, så måste jag erkänna att jag är ganska nonchalant när nån nu äntligen sätter upp något av någon jag vill se. Jag höll nästan på att missa den här uppsättningen, och det var inte för att jag var omedveten om att den var på gång: jag hade bara tankarna någon annanstans. Jag var liksom i London, rent mentalt.
Vi har börjat åka till London, jag och min kompis Patti-Li Leuk, minst en gång om året. Eller: vi har gjort det i två år, så jag antar att det är en ganska vansklig tradition. Vi bor på St. Giles Hotel, ser så många föreställningar det bara går att klämma in, äter en massa onyttigheter och vandrar runt och tittar på sevärdheter.
Eftersom vi har skummat det mesta i vår guidebok så har vi börjat utse ställen där vi själva läser på och guidar varandra. Förra gången var våra ämnesområden Charing Cross Road och Shaftesbury Avenue; den här gången skulle vi studera in Soho Square och Leicester Square.
Hade inte min kompis Bobby Child frågat om vi skulle gå tillsammans så hade jag nog helt missat chansen. Ibland känns det som om jag behöver en praktikant, bara för att lyckas maximera möjligheterna att utnyttja livet.
Jag har läst pjäsen, men hade en ganska vag uppfattning om handlingen, så kvällen innan hade jag legat och tittar på en version av pjäsen på Youtube, med Alec McCowen, Penelope Keith, Polly Adams, och Donald Pickering, men jag hann inte vidare långt. Nånstans inne i andra akten fällde jag ihop datorn och släckte lampan.
Eftersom nästföljande dag var dagen innan vår Londonresa, och eftersom jag skulle bli tvungen att gå upp halv fyra, eftersom planet gick klockan sju - det kanske var lite onödigt tidigt att åka så dags, men vi hade en matiné att passa - så steg jag upp tidigt, packade en hel del, sökte upp information om föreställningarna vi skulle se i London, teatrarna vi skulle besöka, sammanfattade materialet, skrev ut, och för säkerhet skulle la jag en PDF-fil på min iPad.
Jag hann till och med växlar lite pengar till pund innan det var dags att dra till Teater Playhouse.
När jag satte mej ner för att skriva det här trodde jag att min närmaste kontakt med Noel Coward var ganska många böcker i mitt bibliotek, både av honom och om honom, några mp3-filer av hans musik på min dator, och ett besök på The Noel Coward Theatre på St. Martin’s Lane i London, där jag och min kompis Patti-li Leuk såg HALF A SIXPENCE, för ett halvår sen.
Jag hade totalt glömt bort att för några år sen, 2009, såg jag en uppsättning av hans BLITHE SPIRIT på Shubert Theatre, på Broadway i New York, med Rubert Everett, Christine Ebersole och - trummor, tack - Angela Lansbury. Det var en ganska… ordinär uppsättning, faktiskt, mer en möjlighet för skådespelarna att briljera än en direkt underfundig och fascinerande produktion.
Polar Eclipse Theatre är en flerspråkig teatergrupp med medlemmar som kommer ifrån, eller har utbildat sej i, flera olika engelskspråkiga länder. Jag har tidigare sett deras A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM, och jag tror att flera av deras medlemmar var med i The Stockholm English Speaking Theatres uppsättning av MUCH ADO ABOUT NOTHING, båda på Parkteatern, men olika somrar.
Innan föreställningen börjar gör hela kompaniet ett slags gästspel ute i teaterbaren. Jag är inte tillräckligt insatt i alla Cowards sånger, men jag antar att det man sjunger komponerats av honom. Det är charmigt, lekfullt framfört, med piano och sång, ackompanjerat av diverse tutor, visslor, slagverk och klockor. En perfekt öppning.
För Noël Howard skrev inte bara pjäser, han var en verklig renässansmänniska, sin tids Lin-Manuel Miranda, skulle man kunna säga; han var en dramatiker, kompositör, regissör, skådespelare, sångare och författare. När den här pjäsen hade urpremiär, 1930, var Coward redan världsberömd, och en av världens högst välbetalda författare. Han hade varit något av en enfant terrible, med uppmärksammade pjäser om nymfomani och drogmissbruk, men nu var han lite av societets gullunge.
Pjäsen handlar om Elyot och Amanda, som har skiljt sej, gift om sej, och som nu upptäcker att dom tillsammans med sina nya partners har tagit in på samma hotell i den franska staden Deauville, vid Engelska kanalen. Dom upptäcker också att dom fortfarande älskar varandra, så dom flyr, där och då, till en lägenhet som Amanda har i Paris. Där börjar deras gamla mönster av gräl och kärlekfull försoning, och när deras både respektive plötsligt dyker upp, så packar paret sina pinaler och drar vidare.
Så enkel är handlingen. Jag lovar.
Det är svårt, idag, att tänka att denna pjäs ansågs utmana den goda smaken, men kärleksscenen i andra akten, som de facto utspelade sej mellan två personer som var gifta på annat håll, även om de först varit gifta med varandra, stötte på problem hos Lord Chamberlain, som hade hand om teatercensuren, och Coward var tvungen att gå till hovet och spela upp valda scener ur pjäsen och försäkra att allt skulle skötas i god ton.
Pjäsen hade också premiär sju år innan en ny lag gjorde skilsmässor enklare: innan dess hade till exempel bara män, inte kvinnor, kunnat skilja sej av den enkla anledningen att partnern varit otrogen.
Det är säkert svårt att göra Coward utan rökrock och cigarettmunstycke, cocktailglas och silkiga, diagonalskurna aftonklännigar, lite som att sätta upp en scenversion av teveserien Dynasty utan högt hår och axelvaddar, men jag önskar att man hade försökt. Kostym, rekvisita och scenografi, trots att den är ambitiös, distraherar, mer än den tillför. Kanske är det egentligen så att det behövs mer av allt, men sånt kostar för mycket för en fri grupp, och jag skulle föredra en mer nedskalad, avskalad version. En stiliserad uppsättning, där människorna, med replik och dramatik, kom i centrum.
Men det är roligt och rappt, sofistikerat och distinkt. Ursprungspjäsen, som är ganska pratig, är rejält nedstruken. Föreställningen är nedbantad, men inte undernärd, och personalen är mer än kompetent. Jag sitter som oftast och fnissar och kluckar, för det här härligt att se dessa utomordentligt agerade utspel, från vansinnesutbrott till självupptaget lidande. Känslotopparna liksom sköljer över oss, som vågor, och det är få stunder av stiltje. Jag glömde till och med bort att jag skulle ut och resa, och det var inte förrän jag kom hem och såg resväskan ligga uppfläkt på vardagsrumsgolvet, som jag insåg att jag vid den här tiden kommande dag redan skulle ha sett musikalen THE LIFE på Southwark Playhouse, och nu, vid niotiden, nog satt inne i salongen på The Criterion Theatre och njöt av THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY.
Men innan dess hade jag en hel del att plugga på om Leicester Square.
Tack gode gud för Wikipedia.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
DRÖMMEN SOM SVANSJÖN, ett genrep, på Kunliga Operan:
Svansjön måste vara för koreografer vad Hamlet är för regissörer. Jag menar, det verkar som var och en måste få göra sin version. Och jag förstår det. Eller, både och, egentligen, om man nu ska prata om dansverket. Musiken är fantastisk. Historien är lite… vankig. En prins som blir förälskad i en sjöfågel?
Låter det intressant? Här är resten:
SVARTA REVOLUTIONÄRER FALLER INTE FRÅN MÅNEN - FRITT EFTER ASSATA SHAKUR på Teater Tribunalen:
Jag är lite trött på att man använder situationen i USA, då och nu, som en slags global sanning. Att påstå att samma sak som händer där händer överallt. Man gör en slags amerikansk generalisering av vårt land, och av alla människor som bor här. Det blir liksom där man bestämmer hur frågor kring hudfärg ska behandlas, och vi andra, vita och svarta svenskar, har bara att rätta oss.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/svarta-revolutionarer-faller-inte-fran.html
GRÅT, på Kägelbanan:
"”Hinner vi med ett glas till?” säger min kompis Geraldino Bidé. Det är en retorisk fråga. Han menar: vi hinner med ännu ett glas, innan det är dags att gå. Jag är glad att jag har grundat med en stor portion vegetarisk lasagne innan vi kom hit."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar