Adam Stålhammar, Alica Tserkovnaja, Hanna Ollikainen, Isabelle Boström, Jakob Olausson, Matilda Dahl, Idé, koreografi och regi: Karina Holla, Scenografi: Youlian Tabakov, Musik/ljuddesign: Henk van Riemsdijk, Ljusdesign: Anders ”Shorty”Larsson, Foto: Jonas Jörneberg, Produktionstekniker: Ragnar Fäst och Pedro Martinez, Producent: Katarina Tillberg, Ansvarig lärare Mimskådespeleri, lektor i mimgestaltning: Lena Stefenson
Det finns en slags föreställningar som jag kallar för tillståndsteater. Det är uppsättningar som saknar en tydlig tid, ett skeende, en handling, en början, en mitten och ett slut, där man efteråt inte kan säga: Först hände det här, sen hände det här, och sen… De är ofta mer som installationer än iscensättningar. Jag gillar när man som publik uppleva en slags dramaturgi. När man känner att slutet närmar sej, när det nästan är över; det finns en kulmen, det tar inte bara slut.
Med tillståndsteater vet man inte varför det börjar just där det började, och när det är över undrar man varför det slutade just då, just så.
För några år sen såg jag och min kompis Malvolio Morrhår en fantastisk uppsättning av den avgående mimklassen, en hemskt omruskande uppsättning om våld i hemmet. Och så, förr-förra året, 2015, såg vi MÖTA HÖSTEN TILLSAMMANS? på Dansens Hus, som handlade om ensamhet och kontakt, också den en fantastisk avgångsproduktion av mimlinjen.
Vad jag gillade med båda produktionerna var att om man inte hade vetat att det var mimklasser som framförde verket så hade man nog bara trott att det var väldigt fysiskt begåvade regelrätta skådisar som agerade. För mej var det en slags ny mimteater, där man pratade lika mycket som man mimade och där jag inte upplevde skådisarna som begränsade av att dom inte pratade. Det var fysisk teater när den var som mest underbar.
Jag antar att det var på grund av att jag hade dessa två föreställningar i minnet som den här uppsättningen fick mej att känna mej lite besviken, som om man tagit ett steg tillbaka mot det ordlösa, det begränsade. Och jag menar inte att klassen, eleverna, på något sätt var en besvikelse, det var själva produkten som lämnade mej ganska… opåverkad. Eller oförändrad kanske är ett bättre ord om en föreställning om metamorfos? Det var som om själva verket var något som var ämnat som redovisning för första årskusen, men den framfördes av den tredje, om du förstår vad jag menar?
Skådisarna i sej var ganska underbara, och fick mej att tänka på målningar av Caravaggio. Det var något med ögonens uttryck, ett resultat av undertext, smink, och ljussättning, antar jag.
Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det.
Säkert är det väldigt svårt, men även tillfredställande, att spela såna roller i såna pjäser, men jag tycker att det är ganska ointressant att titta på. Jag gillar det nyktra, det logiska, det psykologiskt tydliga, jag föredrar det jag förstår, det jag kan relatera till. Om någon är galen så föredrar jag att den försöker leta sej genom dimmorna till en förnuftig verklighet, försöker förstå, försöker reda ut, eller i alla fall att jag kan följa med på resan.
När regissören eller koreografen uttalar sej i program eller pressrealease, kan det bli ganska intressant, speciellt om det är en förställning där hon eller han också är verkets auteur. Programbladet går ofta till tryck långt innan verket är klart, så vad man får läsa är ofta vad man ämnade, vad man siktade på, ambitionen, inte nödvändigtvis det som blev. Här skriver regissören att det handlar om mänsklighetens utveckling, historien som vi alla bär i våra kroppar, om metamorfos, om att förmågan att förvandla sej till någon annan, till växter och djur gör det möjligt för oss ha ha empati för andra levande varelser, och att dom delar detta med oss i dessa svåra tider. Livet är värt att leva, skriver hon.
Det är lite vagt, eller hur? Det skulle kunna passa in på vilken föreställning som helst, nästan.
Jag har sett verkets regissör på scenen, i FRÄMMANDE KROPP på Teater Giljotin, där hon spelade en kvinna som levde som man under andra världskriget, och med den föreställningen i ryggen så känns inte den här som någon överraskning, utan lite vad jag skulle kunna förvänta mej.
Kostymerna är svarta, och speciellt kvinnornas kläder är väldigt vackra och detaljerade, och jag punktdaterar dom till 1900-talets första årtionde, ungefär, med långa, ganska vida kjolar, nästan korsett-tajta jackor med långa smala ärmar och högt knäppta halsar, med imponerande vackra detaljer i knappar, veck och volanger. Herrarnas kostymer verkar inte ha varit lika intressanta för kostymören, men så har ju manskläder sett lite likadana ut sen några århundranden tillbaka. Man byter kläder några gånger, och avslutar föreställningen i kalsonger och underkläder.
Det finns ingen egentlig handling, utan föreställningen består mer av fristående scener. Man förvandlas till kacklerlacksliknande insekter, man krigar, man tar på sej pälsar, horn och skinn, det är energiskt, komiskt och levererad med hög inlevelse av elever som nog aldrig kommer att vara mer skärpta, exakta, vältränade och engagerade än dom är just nu.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten:
När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frun-fran-havet-genrep-pa-dramaten.html
LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater:
Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp.
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv.
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…
Jag ska till Uppsala.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/lowenskoldska-ringen-uppsala.html
FUNHOME på Kulturhuset Stadsteatern:
Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter.
Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen.
Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/fun-home-kulturhuset-stadsteatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar