tisdag 17 oktober 2017

MASTERCLASS STEPHEN SONDHEIM MED NIKLAS RIESBECK, HT17, På SMU, BASE23, föreställning 56, 27/9 2017


Kursledare Niklas Riesbeck, Pianist Andreas Landegren, Med Therese Andersson, Sara Wallberg, Elise Andersson, Janny Salomonsen, Vivian Wrang, Jessica Johansson, Josefine Herbe, Emilia Utter, Emelie Hebbe, Sara-My Träskvik, Hilda Dahlberg, Emma Pucek, Emma Nordin, 

Vi var ganska många som samlades nere i en av salarna på Base23, vänner och  elever, och så några nördar. Musikalnördar och Sondheimnördar. Som jag. Vi som var här förra året, när det årets avgångsklass hade en Masterclass. 
Vi har alla tagit av oss våra skor uppe vid entrén, och det känns lite mysigt att krypa upp på bänkarna i strumplästen, lite som när man gick i småskolan.
Eleverna sitter på stolar på scenområdet och väntar. De är svartklädda, förväntansfulla.
En klass med bara kvinnor, tänker jag, förskräckt, inte så mycket för den kommande redovisningen, för många gånger föredrar jag kvinnor på scenen, utan med tanke på den avgående klassens slutproduktion, något jag har kommit att se fram emot varje vår, därför att varje produktion har bara blivit bättre och bättre, från SPRING AWAKENING,  A CHORUS LINE till årets produktion av INTO THE WOODS.

Jag har några vänner, som efter en musikalisk föreställning, ofta kan höras säga:
”Hon var lite sur här och där…” eller ”Jag älskar hans röst, det kvittar vad han sjunger, det låter alltid vackert!!!”
Det är inte det att jag är direkt tondöv, men från mej hörs det sällan ett ord om tonernas som tas, men mer ofta:
”Jag fattade inte ett ord av vad hon sjöng!” eller ”Han fattade inte ett ord av vad han sjöng!”
För mej är interpretationen, tolkningen av sången, så mycket viktigare än tonerna som tas. Jag menar, jag förutsätter att de flesta sångare kan sjunga, så vad som är intressant, vad som förhoppningsfullt utmärker dom, är hur dom väljer att tolka sången.

Det är alltid ett missat tillfälle, tycker jag, när någon bara går upp och sjunger en musikalsång som om den inte vore något mer än en popdänga. Som om tonerna vore det enda viktiga, och texten bara fanns där för att man ska slippa stå där och sjunga dopido-hopidop-hey-hop-doobidodo. 

Med popdänga menar jag förresten en sång där man låter rimmen, och inte innehållet, styra texten, eller där texten i vissa fall kan vara mycket innehållsrik, men den framförs utan en tanke på vad orden egentligen betyder. Melodin och soundet, ljudbilden, blir det viktiga.
Madonnas texter är ofta bra mycket djupare än vad musiken indikerar, och det var inte länge sen jag insåg att Marianne Faithfulls sång The Ballad of Lucy Jordan inte alls handlade om en kvinna som kommit till insikt om sitt liv, slutat dagdrömma och mognat, utan om en hemmafru som helt ballat ur, rusat naken nerför gatan och sen klättrat upp på taket. 
Har du tänkt på att Sias song Chandelier handlar om alkoholism? 
Vad jag menar är att, för mej, är texten det viktiga. Nästan den enda viktiga.

Det är därför jag älskar att gå på musikalkonserter, musikal-open-night-aftnar, eller masterclasser, i motats till karaoke-kvällar. Visst, du kan råka ut för någon som  klampar upp och river av Du Måste Finnas på exakt samma sätt som Helen Sjöholm sjöng den, eller en copycat-version av Guldet Blev till Sand, men dessa förövare hittar du oftare på Golden Hits amatörkvällar än bland de verkligt musikalintresserade.

Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång. 
Denna hybrid är den optimala musikalartisten.

En efter en stiger eleverna fram och framför sin sång, och man har gjort något väldigt smart: man pratar lite om varje sång, om musikalen, om förutsättningarna, innan man börjar sjunga. Det är smart på flera plan: dels ger det oss, publiken, en liten chans att lära känna sångerskan, att ta på en titt på hur hon ser ut, få en intryck, göra oss en bild av henne, så när hon väl börjar sjunga så sitter vi inte och tittar på hennes konstiga skor, eller ovanligt långa hals, eller piercingen i näsan, dels förklarar dom varifrån sången kommer, vad musikalen handlar om, vem som sjunger sången, och varför den sjungs.
De smarta eleverna använder också detta lilla tal till publiken som ett tillfälle att komma in i känsla, komma in karaktär, komma in i omständigheterna.

Eftersom texten är så viktig för mej, är översättningarna livsviktiga. I kort: jag är emot dom. Jag vet att sånger måste översättas, speciellt om man framför hela musikalen, men i vissa fall, som i Sondheims fall, blir det ofta alltid en omöjlighet. Varje översättning blir en slags kompromiss. 
Mitt stora problem, speciellt när jag hör översatt Sondheim, är att jag alltid hör originalet spelas, simultant, i huvudet. 

Det var därför synnerligen glädjande att träffa på några låtöversättningar som inte bara lyckades med att inte irritera, utan som dessutom roar och imponerar. Jag frustar och fnissar, flämtar och flabbar. Det här är bra!!!
Lite luskande bland folk och fä avslöjade att det var läraren för Sondeheimblocket själv, Niklas Riesbeck, som var ansvarig för de mest polerade pärlorna. 
Jag bugar och bockar.

Vi får höra sånger från nästan alla Sondheims musikaler, FOLLIES, COMPANY, A LITTLE NIGHT MUSIC, SWEENEY TODD, MERRILY WE ROLL ALONG, SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE, INTE THE WOODS, ASSASSINS och ANYONE CAN WHISTLE.

En av anledningarna till att jag gillar elevuppspel, är för att det ofta gäller liv eller död, hela elevens existens hänger på det här, och de senaste veckorna har det inte tänkts på något annat, inget annat har varit viktigt, och aldrig någonsin kommer de att framför något som är så välrepeterat. Det finns inte ett frågetecken, inte en tveksamhet. 
Det är bara nu som gäller. 

Här blir sångerna monologer, istället för melodier.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

MIO MIN MIO på Stockholms Stadsteater:

"Som tur är har man på stadsteatern ett gäng högst kompetenta skådisar som håller sin konst och yrkesstolthet högt, och deras arbetsmoral imponerar. Tove Edfelt, i huvudrollen, gör en mycket övertygande nioårig pojke, och Bahador Foladi, som bästa vännen Jum-Jum, lyckas liksom vrida något mycket intressant ur en roll vars regi ofta lämnar honom vid sidan om, tyst, och tåligt väntande."


UTVANDRARNA,  påGöteborgs Stadsteater: 

Ibland, när jag går på teater, känns det som om man på scenen så gärna vill ta ställning att vi, publiken, får bli en slags ställföreträdande fiende, någon att vända sej emot. Konstnärernas frustration över Sveriges politiska läge tas liksom ut på oss.
Det är som om prästen i kyrkan, irriterad över bortfallet, skäller ut församlingen. Eller också: förkunnar för kören.


EN MAN SOM HETER OVE på Draken i Göteborg:

"Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever. "



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)