torsdag 11 januari 2018

FOLLIES, Bio Rio, föreställning 68 20/11 2017


Director Dominic Cooke, Designer Vicki Mortimer, Choreographer Bill Deamer, Music Supervisor Nicholas Skilbeck, Orchestrations Jonathan Tunick, Music Director Nigel Lilley, Lighting Designer Paule Constable, Sound Designer Paul Groothuis, Med Julie Armstrong, Norma Atallah, Josephine Barstow, Jeremy Batt, Tracie Bennett, Di Botcher, Billy Boyle, Janie Dee, Anouska Eaton, Liz Ewing, Geraldine Fitzgerald, Peter Forbes, Emily Goodenough, Bruce Graham, Adrian Grove, Fred Haig, Aimee Hodnett, Dawn Hope, Liz Izen, Alison Langer, Emily Langham, Sarah-Marie Maxwell, Ian McLarnon, Leisha Mollyneaux, Gemma Page, Kate Parr, Philip Quast, Edwin Ray, Gary Raymond,  Adam Rhys-Charles, Jordan Shaw, Imelda Staunton, Zizi Strallen, Barnaby Thompson, Christine Tucker, Michael Vinsen, Alex Young

Jag har aldrig sett en föreställning av FOLLIES i levande livet. Vissa skulle säga att jag fortfarande inte har det: en filmad version - även om den sänds live - är inte samma sak. Men för mej duger det gott.



Innan filmvisningen är jag som vanligt - när det gäller föreställningar på Bio Rio - hembjuden till mina vänner Lars Larsson Molin och Benjamin Baker. Men jag är inte ensam: Den här gången är deras lägenhet smockfull av unga musikalartister - många från föreställningen jag just sett, THE WILD PARTY - och dogmatiska Sondheimister. Molin och Bakers lägenhet är fantastiskt smakfullt inredd, med en emfas på minimalism, och det är tur, för deras hem är snabbt lika knökfullt som Holly Golightlys i den filmade partyscenen i Breakfast at Tiffanys. Som vanligt har jag haft för ambition att mingla, och likt Roger De Bris i THE PRODUCERS, Keep it light, keep it bright, keep it gay, men givetvis hamnar jag i nåt hörn, i djupa teaterdiskussioner. Den här gången handlade det mycket om värdet av en uppsättning av JESUS CHRIST SUPERSTAR där Jesus och hans lärjungar spelades av kvinnor, medan de mer patriarkala rollerna fortfarande spelades av män. Jag var lite tveksam, andra var entusiastiska.



Nere på biografen, där jag möter upp min kompis Patti-Li Leuk, trängs ännu fler människor, och den här gången är mobben kryddad, här och där, av mer etablerade musikalarbetare. Intresset för Sondheim-musikaler är stort.

FOLLIES hade premiär på Broadway 1971, i Winter Garden Theatre, där CATS och MAMMA MIA! brukade residera, och där SCHOOL OF ROCK går för tillfället. Manuset skrevs av James Goldman, kanske mest känd för en av mina favoritpjäser, THE LION IN WINTER. Sångtexter och musik skrevs av Stephen Sondheim, Hal Prince regisserade, och för koreografin stod Michael Bennett, som precis jobbat med Prince och Sondheim i COMPANY, och som fem år senare skulle skapa A CHORUS LINE.
Den nominerades till 10 Tony’s och vann 7; Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Text och Musik, Bästa Regi, Bästa Koreografi, Bästa Scenografi, Bästa Kostym och Bästa Ljusdesign. 
På sin tid var detta den dyraste Broadwayuppsättningen någonsin, och trots att den spelades över 500 gånger gick den med förlust.

Givetvis har jag sett flera bootlegs av musikalen på Youtube, antingen hela föreställningar, eller delar av den, och dessutom kan jag nästan alla låtarna utantill. Detta är en musikal som har hängt med mej länge, en av de första, tror jag, där jag insåg att musikal inte nödvändigtvis behövde vara Show, Glitter och Glamor. Lite ironiskt, när man tänker på att detta är en föreställning om Show, Glitter och Glamor.

Detta är en slags musikalversion av EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, om man bara fokuserar på Helena, Hermia, Demetrius och Lysander, och inte förväntar sej några vändpunkter i vem som älskar vem. 
Det handlar om två medelålders par, hemmafrun Sally och den handelsresande Buddy, och den framgångsrika politikern Ben och hans hustru Phyllis. För över 30 år sen var dom alla vänner; Sally och Phyllis bodde ihop i en liten lägenhet i New York, och jobbade som dansare på Broadway, och dom uppvaktades av Ben och Buddy. Sally hade ett kort förhållande med Ben, och hon drömmer fortfarande om honom, och det som kunde varit. Hennes man, Buddy, älskar henne, men känner sej inte älskad, och tröstar sej med en annan kvinna. Den förmögne Ben och hans sofistikerade fru Phyllis har andra problem: han har sen länge slutat älska henne - om han nånsin gjort det, och båda tröstar sej med andra vid sidan om. 
Vad som lockar med föreställningen, men som också stjälper den, lite, är att den utspelar sej under en slags återförening av före detta showgirls som alla arbetade på Weismann’s Follies, i en teater som nu ska rivas. Förutom Phyllis och Sally introduceras flera äldre kvinnor, många med en egen, fenomenal sång, och yngre versioner av festdeltagarna, minnen eller ett slags spöken, glider runt i verkligheten mellan nu och då.
Showbizmiljön har egentligen ingenting med grundintrigen mellan de fyra att göra, den ger bara en glamorös bakgrund, det kunde lika gärna utspelat sej på en flygplats, där de alla råkar träffas. 
Och som vanligt i Sondheim-musikaler är musiken bättre än manuset.

Mitt stora problem med musikalen är majoriteten av sångerna inte berättar historien. Det är bra sånger, några av dom är tillhör mina absoluta favoriter, men man skulle kunna stryka dom, och det skulle inte på något sätt påverka handlingen. Sånger som Rain on the Roof, Ah, Paris, Broadway Baby, Who’s That Woman, och I’m Still Here berättar inte Ben, Sally, Phyllis och Buddys historia, och de skulle kunna bytas ut mot andra sånger utan att det skulle påverka slutresultatet. 

Sången In Buddys Eyes, som sjungs av Buddys fru Sally till den framgångsrike Ben, är också lite svårtolkad. På något sätt känns den otydlig, som om den skrevs för en annan roll, eller för en annorlunda Sally, en Sallys som inte längre, eller inte ännu, är förälskad i någon annan än sin man. Kanske skrevs den i en annan version, en tidigare version, där Sally älskade sin man - eller trodde hon gjorde det - men senare upptäckte att hon drogs till en gammal romans?

Life is slow but it seems exciting
'Cause Buddy's there.
Gourmet cooking and letter-writing
And knowing Buddy's there.
Every morning, don't faint
I tend the flowers. Can you believe it?
Every weekend I paint
For umpteen hours.
And yes, I miss a lot
Living like a shut-in.
No, I haven't got
Cooks and cart and diamonds.
Yes, my clothes are not
Paris fashions, but in
Buddy's eyes
I'm young, I'm beautiful.
In Buddy's eyes
I don't get older.
So life is ducky
And time goes flying
And I'm so lucky
I feel like crying,
Ord som ”Life is slow but it seems exciting 'Cause Buddy's there.” och senare ”And all I ever dreamed I'd be/The best I ever thought of me,/Is every minute there to see/In Buddy's eyes” tolkar jag inte som något en kvinna skulle sjunga om en man hon inte älskade till en man hon är intresserad av.  Visst, hon kanske ljuger för sej själv, eller försöker övertyga den hon sjunger för om att hon är lycklig med någon annan, men det känns som att texten pekar åt ett annat håll.

Jag har också ett litet problem med musikaler där sånger framförs i flera slags grader av verklighet: Dels är det verkligheten som du och jag lever i, där någon bara tar ton och sjunger en sång, dels är det den där vanligt förhöjda musikalverkligheten där en karaktär sjunger ut och ingen hör sången, eller också kan alla höra, och börjar kanske dansa. 
I den här musikalen använder man sej i slutet av musikalen till och med av tredje verklighet, en slags parodisk verklighet ”Loveland-segmentet” där man liksom verkar vara fast i en slags mardrömsversion av sitt eget liv och framför en varsin sång som alla parodierar klassiska vaudeville-nummer. 
Sally, kvinnan som är gift med Buddy med kär i politikern Ben, sjunger Losing My Mind, en pastisch på Helen Morgan, kvinnan som är känd för att sitta på ett piano och sjunga torch-songs. Tyvärr, tycker jag, är den här sången inte tillräckligt distanserad, det finns inte tillräckligt mycket parodi över den, utan hon skulle kunna sjungit den i ”musikalverkligheten” till Ben i början av kvällen, när dom återsågs.



Phyllis, den rika politikerfrun, som med ren vilja och hårt arbete, lite som lika Joan Crawford, gått från enkel och fattig till rik och världsvan, framför The Story of Lucy and Jessie, ett dansnummer med många manliga dansare som handlar om två kvinnor, en ung, en gammal, en naiv, en sofistikerad, och båda vill vara den andra, och sammanfattar att om man hade slagit ihop dem hade de blivit lyckliga. Jag har sett många versioner av den på Youtube, och alla verkar vara så överkoreograferade att vad sången har att säga, innehållet, försvinner. Sångerskan kunde i många fall ha sjungit vad som helst. Dessutom tycker jag inte att dualitet är det mest framträdande karaktärsdraget hos den här rollen. 
Det finns en annan version av det här numret, Ah, But Underneath, en av mina favoritsondheimsånger, där Phyllis framför en slags striptease till en sång som handlar om en kvinna med flera lager, och som, när man trängt igenom tillräckligt långt in, inte verkar ha en kärna, och kvinnan är borttrollad:


Sometimes when the wrappings fall,
There's nothing underneath at all!




Buddy framför The God-Why-Don't-You-Love-Me Blues, ett komisk, musikaliskt clown-nummer om en man som dras till kvinnor som inte vill ha honom, men lämnar dom om de visar sej intresserade. Det är en kul sång, men inte vidare representativ för Buddy, eftersom han älskar sin fru, även om han vet att hon inte älskar honom.
Ben framför, och bryter ihop under Live, Laugh, Love, en überoptimistisk sång om Kärlek och Livslust, påminnande om All I Care About is Love, från Kander och Ebbs CHICAGO. Inte heller den här sången verkar ha mycket att göra med rollen som framför den.
Kanske Sally och Phyllis, med deras bakgrund i show-business, skulle kunna associera i dessa teatrala banor, att likna sina liv vid kända nummer, att liksom vara fast i sång, men det känns lite sökt att Buddy, den handelsresande mannen, och Ben, den framgångsrike politikern, skulle uppfatta det på samma sätt. Kanske hade det varit enklare, tydligare, och mer logiskt, om de båda männen hade ett förflutet i nöjesbranschen?

Det mest besvärliga, för mej, är inte bara sångerna i sej, utan för vem, och varför dom sjunger. Nu verkar de alla ha gjort en slags psykoanalys av sej själva och sjunger en sång som handlar om karaktären, sedd utifrån. Kanske hade det varit tydligare om deras yngre motparter hade framfört numren, och de själva bara hade tittat på? Vad de berättar är vad de själva verkar behöva höra. 


Under ett av föreställningens mest kända sånger, I’m Still Here, framförd av Carlotta, en för detta showgirl, händer något. För några år sen, 2011, var jag och Patti-Li Leuk i London och såg en fantastiskt föreställning om Judy Garland, END OF THE RAINBOW, med en lika fantastisk kvinna, Tracie Bennett, i rollen som Garland.




Nånstans i mitten av Carlottas sång flämtar jag till, och viskar till Patti-Li:
”Det är hon!!!”
Han ser på mej, och tittar tillbaka på duken, inte säker på vem ”hon” är. Jag, å andra sidan, försöker leta i minnet. Medelålderns gör sej gällande:
”Hon! Hon? Hon som vi såg i London, den där första teaterresan vi var där? På Trafalgar Studios. Over the Rainbow, eller After the Rainbow, eller vad den hette! Den om Judy Garland? Det är hon!”

Av alla filmade versioner jag har sett, är det här den där man har lagt mest fokus på de fyra huvudrollerna, de två paren. De andra karaktärerna blir tydligt ovidkommande. Det är endast sångerna de sjunger som rättfärdigar att de då och då får lite fokus. 
Vad som mest berör mej, är regissörens val att låta de yngre karaktärerna se de äldre, och se hur de har blivit. Jag har sett en massa pjäser - och filmer -  där äldre karaktärer liksom ser tillbaka på sitt yngre jag, men jag kan inte minnas någon där de yngre, som spöken, kan se sej själva i framtiden.
Vanligtvis, som i madame Armfelt i A LITTLE NIGHT MUSIC, är det de äldre, mer visa, livserfarna rollerna som ser tillbaka på ungdomliga galenskap. 
Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen: 

Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party


THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:

"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."


LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater: 

Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.

Låter det intressant? Här är resten:



SparaSpara

lördag 6 januari 2018

På Dramaten visas vågad barncirkus utan skyddsnät av Tilde Björfors

Kras
kras_p01.jpg
Kras/Tanja Lorentzon och Hamadi Khemiri. Foto: Andreas Öhlund och Maria Therese
(Från deras pressrelease:)
Kras är en ny minicirkusföreställning av Tilde Björfors, grundare av Cirkus Cirkör. I en trapets ovanför ett hav av kristallglas svingar sig flickan, högre och högre, helt uppslukad av känslan av att flyga. Kras handlar om att vara rädd men att ändå försöka våga. I rollerna ser vi Tanja Lorentzon och Hamadi Khemiri.
Kras är akrobatik och teater i en kittlande sinnlig föreställ­ning som nästan ordlöst utforskar gränserna mellan rädsla och nyfiken­het, risk och möjlighet, glas och kras.
– Att få möta sina rädslor genom ett barns perspektiv är som att få komma in i ett helt universum av möjligheter och uppfinningsrikedom. Den här processen har påmint mig om lekens kraft och att leken är en aldrig sinande källa av livskunskap, säger Tilde Björfors.
– Ibland kan man tänka att vissa människor är så otroligt modiga. Men kanske är det så att just dom inte har så många rädslor att övervinna. De mest modiga är nog de som inte syns i vardagen. Jag är till exempel inte modig som hänger i en trapets, men jag är nyfiken på att prova nya saker. Här är det framförallt är ett barn på en lekplats som ska gestaltas, ett nyfiket barn, berättar Tanja Lorentzon.
Regissören Tilde Björfors är grundare av Cirkus Cirkör, Sveriges ledande nycirkusgrupp som bjudit landet på nyskapande föreställningar sedan 1995. Hon tilldelades 2016 Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris och Expressens Teaterpris. 2017 utsågs hon till både Årets svensk – kultur av Nyhetsmagasinet Fokus och till Årets Europé av Svenska Europarörelsen. Förutom titeln cirkusdirektör kan Tilde också titulera sig professor i nycirkus (hon var den första i världen när hon blev det 2005) på Danshögskolan i Stockholm.
Medverkande
Tanja Lorentzon
Hamadi Khemiri


Av Tilde Björfors
Regi Tilde Björfors
Scenografi och kostym Fridjon Rafnsson
Ljusdesign Jesper Larsson
Mask Melanie Åberg

Rekommenderas från 6 år. En produktion från Unga Dramaten.
Kras, urpremiär 25 januari, Tornrummet.

tisdag 2 januari 2018

Just nu ser jag fram emot -

- hösten, och Wermland Operas uppsättning av SOMETHING ROTTEN!


  Det är en musikal med manus av Johan O'Farrell och Karey Kirkpatrick, och sångtext och musik av Wayne Kirkpatrick, översatt av Calle Norlen, och med scenografi och kostym av Nigel Hook som nyligen fick en Tony award för scenografin till THE PLAY THAT GOES WRONG, en kopia av versionen som jag såg på Duchess Theatre i London för något år sen. 



Nigel Hook gjorde även scenografin till Wermland Operas uppsättning av EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, en produktion som nu flyttar till Oscarsteatern under den förkortade titeln GENTLEMANNEN. Ett hett tips är att skaffa biljetter, för den går bara några månader under våren. 



Regisserar SOMETHING ROTTEN! gör Markus Virta, som satte upp EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD och PARADE, både på Wermland Opera, och båda helt fenomenastiska. 

SOMETHING ROTTEN! utspelar sig i London på 90-talet - 1590-talet - och är en dråplig succémusikal om bröderna Bottom, Nick och Nigel, som jobbar hårt för att slå sig fram inom teatervärlden medan den omåttligt populäre ”rockstjärnan” William Shakespeare drämmer till med hit efter hit. När det lokala oraklet förutspår att framtiden ligger i pjäser med både sång, dans och skådespeleri samtidigt, ger sig Nick och Nigel i kast med att skriva världens första Musical…

måndag 1 januari 2018

THE WILD PARTY, gästspel på Fria Teatern, Högdalen, föreställning 67 15/11 2017.



Regissör/ Producent: Robin Karlsson, Koreograf/ Scenograf: Maja Stopp, Sånginstudering: Robert Luktian, Musik och sångtexter: Andrew Lippa, Efter en berättande dikt av Joseph Moncure March, Svensk text: Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer, Kapellmästare/Elbas: Johan Mörk, Piano: Gunnar Åkerhielm, Keyboard: Tobias Johansson, Gitarr: Christopher Lindén, Trummor: Oskar Mattsson, Trumpet: Calle Stenman , Flöjt/Klarinett/Saxofoner: Joel Karlsson, Klarinett/Saxofoner: Philip Daveby, Medverkande: Izabella Tancred, Samuel Linderström, Elin Färm, Emil Molin, Jenny Salomonsen, Matilda Werne, Markus Cederberg Röjerdal, Mathias Terwander Stintzing, Maria Dahlin, Johan Sömnes, Matilda Källström, Signe Larsson, Matilda Strand, Johan Samuelsson, Anna Saintout, Josefine Sebbe

Låt mej inte tråka ut dej med hur många gånger vi cyklade fel, jag och min kompis Patti-Li Leuk, innan vi hittade ut till Fria Teatern i Högdalen. Men, låt oss säga såhär: det var två steg framåt och ett steg bakåt, eller i vårt fall: två cykeltramp fram, och sen vända och ta en annan väg. När vi kom fram kändes det som om vi borde vara nånstans i närheten av Hallunda. 

Jag har varit här förut, för några år sen, då Östgötateatern gästade med en mycket bra uppsättning av Roland Schimmelpfennigs GYLLENE DRAKEN, och nån gång innan dess, kanske 25 år tidigare, för en magisk uppsättning av EN UPPSTOPPAD HUND. 

Vi visar våra biljetter för killen i kassan, går upp för trappan och köper en varsin kaffe. Det är ganska mycket folk här, fler än vad man skulle kunna förvänta sej hade letat sej ut till en liten teater ganska långt ut från citykärnan. Vårt irrande har dragit ut på tiden, så vi hinner knappt svepa vår inköpta java innan det är dags att glida med strömmen in i salongen.

Vi hamnar längst fram: inte nödvändigtvis för att det där vi vill sitta, men det var de bästa, lediga platserna; raderna bakom oss var upptagna, om man inte ville sitta längre ut åt kanten. Och vem vill det?

Det hela började 1928 med en boklång dikt av Joseph Moncure March, en redaktör på The New Yorker som senare blev manusförfattare i Hollywood. Hans första jobb var att skriva dialog till filmen Hell’s Angelns, och det är han som är ansvarig för frasen ”Excuse me while I put on something more comfortable.”
1975 kom en filmversion av Merchant Ivory med Raquel Welch och James Coco, där man frångick mycket av ursprungsberättelsen och istället vävde in en hel del av Fatty Arbuckle-skandalen, en sann historia om en fet komiker, Hollywoods högst betalde komiker under den tidiga stumfilmseran, men vars karriär imploderade när han anklagades för vållandet av en kvinnas död under en fest, ett brott som han senare frikändes ifrån. Men skadan var redan skedd. Han dog 46 år gammal.

På grund av att man inte förnyat upphovsrätten kunde något mycket säreget inträffa: Under teatersäsongen 1999-2000 sattes två musikaler upp, en på Broadway, och en off-Broadway, båda med samma namn, baserade på samma dikt, men med olika kreatörer. 
Versionen på Broadway tonsattes av Michael John LaChiusa, som även skrivit musikalerna HELLO AGAIN, MARIE CHRISTINE och SEE WHAT I WANNA SEE, och i den här uppsättningen gjorde Toni Colette, sin broadwaydebut. 
Off-Broadway, på Manhattan Theatre Club, satte man upp en version med musik, text och manus av Andrew Lippa, kanske mest känd för musikalen FAMILJEN ADDAMS. Den spelades bara 54 föreställningar, men vann the Drama Desk Award for Outstanding Music, Outer Critics Circle Award for Outstanding Off-Broadway Musical, Lucille Lortel Awards för Scenografi-, Kostym-, och Ljusdesign, och 1999-2000 Obie Award for Best Choreography

Det handlar om Queenie, en mycket attraktiv blondin som i dikten beskrivs som sexuellt ambitiös, och som inte nöjer sej med mindre än 16 män om året. Hon jobbar som dansös i vaudeville - en revyliknande föreställningsform, populär under mellan 1880-1930 - och där många olika akter uppträdde, allt från klassiska musiker till djur och jonglörer. Där träffar hon Burr, en clown med samma sexuella aptit, och de flyttar ihop och skapar musikalvärldens motsvarighet till Albees George och Martha, ett par som grälar, slåss, har sex och leker psykologiska, destruktiva lekar.
Uttråkade, och på jakt efter kickar bestämmer dom sej för att ha en fest, och bjuder in sina vild vaudevillevänner. Som gäst följer också den okände Mr. Black med, en man som intresserar Queenie.

Detta är första gången jag ser den här musikalen. Jag har givetvis lyssnat på musiken, läst dikten som verket bygger på, Wikipediat och Youtubat bootlegs, men jag har ingen närmre, personlig relation till musikalen.
Eftersom jag inte är bekant med verket, har jag lite svårt att absolut sätta fingret på vad som i det här fallet är tolkning och vad som är inbyggt i originalmusikalen, speciellt vad gäller Queenies anledning till att föreslå en fest. I förlagan, dikten, verkar hennes anledning vara att lätta upp stämningen: hon och Burr trängs i deras skitiga lilla lägenhet, och de går varandra på nerverna.
I den här versionen verkar det som om man vill dra det till att Queenie inte alls är Burrs jämlike: hon är ett offer,  en martyr, en fånge, och hennes motiv för att föreslå en fest verkar vara att hitta ett sätt att krossa honom.  Man har också, i dess #metoo-tider, antagligen varit rädd att tolka Burr på ett sätt som skulle kunna tolkas som empatiskt eller psykologiskt begripligt, så han har proppats med enbart negativa karaktärsdrag, likt en bov i sagobok, vilket gör att Queenie framstår i dålig dager - eftersom man undrar vad hon ser i honom - och det blir också svårt att förstå varför partydeltagarna över huvudtaget skulle vilja umgås med honom. 

Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
I solosångerna har jag i vissa fall lite problem med stageingen, som ibland har känslan av ett elevuppspel: nästan alla sångnummer framförs i mitten, längst fram, med ryggen mot resten av scenen och ensemblen, vilket ger numren en konsertant känsla, speciellt i de nummer där den som sjunger riktar sej till alla på partyt. Scenen är inte så enorm, så hade man bara tagit några steg tillbaka hade man hamnat mer centrerat och kunnat bli en integrerad del av historien. Det blir också tydligt att man inte har repat dessa nummer med de andra, då skillnaden mellan de välkoreograferade ensemblenumren och dessa nummer blir stor: i de förstnämnda vågade man ta plats, i de senare försöker man att inte störa.

Regissörens och aktörernas största brist, är brist på erfarenhet, både vad gäller konstnärlig rutin och mänsklig mognad: alla inblandade är unga, och man har ännu inte kommit dithän att man vågar, eller förmår, gräva i det obekväma, utan roll och berättelse förblir något därborta, något onåbart, något man försöker efterlikna, imitera, utan att vare sej riktigt subjektivt tolka materialet, eller göra rollen till sin. På unga idealisters sätt vet man svaren, men man har inte tänkt på att ställa några frågor. Man agerar korrekt, och i största allmänhet: man är lite full, lite kåt, lite arg, lite glad, detta är inte den femtielfte festen som även den troligtvis slutar i en monumental bakfylla och minnesluckor, detta är inte tillfället man ljuger för sej själv och säger: ”Den här gången kommer det att bli annorlunda, den här gången ska jag uppföra mej, dricka lagom, prata lagom, inte gräla, och absolut inte ligga med någon av ren desperation.”
De njuter av att spela dekadent, degenererad, desperat och depraverad, för man har ännu inte kommit dithän att minns hur det var att vara ung, idealistisk, hoppfull, romantisk och ren, eftersom man fortfarande är där. 
Man har inte kunnat, eller vågat, gräva i sin egen svärta. Speciellt i en berättelse om trasiga, tragiska typer framförd av unga, friska, vältränade musikalartister, är det viktigt att vara specifik. Vad är norm, och vad är avvikelse? Vilka gränser finns, och vilka regler gäller?
Kanske hade man nått längre och djupare om man strävat åt LES MISERABLES, RENT, och NEWSIES, istället för filmversionen av CHICAGO. Lite mer Lovely Ladies och lite mindre Big Spender.
Ett intressant undantag är Emil Molin, i rollen som en överklassartig mr Black, som verkar ha tagit ett steg tillbaka och stillsamt iakttar och reagerar på de andra, vilket göra att han blir både trovärdig och intressant. 

Men en av de verkliga stjärnorna är kapellmästaren Johan Mörk, och hans orkester. Det låter mycket bra, och ger en förhöjande, proffsig polish, vilket ger artisterna en bastant stomme att luta sej emot.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:

"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."


LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater: 

Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.

Låter det intressant? Här är resten:

OIDIPUS/ANTIGONE, ett genrep, på Dramaten:

Spelstilen är vad jag skulle kalla återhållen. Inga onödiga åtbörder, inget travande fram och tillbaka, ingen spelad naturalism.
Varje rörelse blir betydelsefull, varje riktning, varje ord, blir relevant. Här finns inget futtigt, inget fånigt. Allt är viktigt, allt har värde. Det lilla blir monumentalt.
Som Gwendolen säger i Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, vilket sen upprepades av Willy Wonka: 
”The suspense is terrible. I hope it lasts.”