onsdag 14 februari 2018

WOMAN IN WHITE, Charing Cross Theatre, London, föreställning 72, 26/11 2017


Musik Andrew Lloyd Webber, Sångtext David Zippel, Manus Charlotte Jones, Regi Thom Southerland, Rörelse Cressida Carré, Scenografi Morgan Large, Kostymdesign Jonathan Lipman, Ljusdesign Rick Fisher, ljuddesign Andrew Johnson, Orkestrering David Cullen, med Anna O’Byrne, Chris Peluso, Carolyn Maitland, Ashley Stillburn, Greg Castiglioni, Sophie Reeves, 

För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln. Och om inte intrigen håller, då är det ibland svårt att förstå varför man ens lägger ner tid på att försöka tolka den.

Det ligger en ganska liten, men mysigt Pret a MangerVilliers Street i Covent Garden i London. Den är inte så liten att det inte finns några sittplatser, men om man är van vid de större ställena känns den här lite som ett hål i väggen. Jag tror att det är ganska nyöppnat: jag och min kompis Patti-Li Leuk var här för något halvår sen, men gången innan dess, ett år tidigare, har jag inget minne av att det fanns något Pret här. 
Också den gången skulle vi gå och se en föreställningen på Charing Cross Theatre. Då var det den nyskrivna THE BRAILLE LEGACY, den här gången ska vi se Andrew Lloyd Webbers THE WOMAN IN WHITE. 

Det började som en bok, av den brittiska 1800-talsförfattaren och dramatikern Wilkie Collins: The Woman in White var hans femte bok, och den publicerades 1859, samma år som såg Charles Dickens A Tale of Two Cities och Charles Darwins On the Origin of Species. I Sverige utkom Tidskrift för Hemmet, det första nordiska magasinet för kvinnor, skapat av Sophie Leijonhufvud och Rosalie Olivecrona, och Mary Ann Evans ger ut sin första bok, Adam Bede, under pseudonymen George Eliot. 
Collins var mycket god vän med Charles Dickens, missbrukade opium och trodde inte på äktenskapet som institution, och hans The Moonstone anses vara den första moderna detektivromanen.

Jag har inte läst boken, men innan vi åkte till London gjorde jag det stora misstaget att titta på vad jag trodde var en version som var trogen originalet, på Youtube, och blev gladeligen överraskad över hur modern och provocerande historien var, och undrade lite hur den här berättelsen om mord, falska beskyllningar om våldtäkt, misshandel, övergrepp och mordbrand inte totalförbjöds när den kom. Jag hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en musikal av historien. En pjäs, kanske, men en musikal, nej.
Sen, när jag började läsa på Wikipedia om verket visade det sej att vad jag sett var en bearbetning som hade väldigt lite med originalet att göra. Det var nästan som om en såpadramaturg fått i uppdrag att polera berättelsen och göra den mer tilldragande för en kanalsurfande publik. Originalet är dramatiskt, men det här var som om man introducerat en massmördare i Gösta Berlings Saga, för att få publiken intresserad av att titta på Selma Lagerlöf.

Musikalen hade urpremiär 15 September 2004, på Palace Theatre, en enorm teater med plats för 1,400 sittande, och som från 1983 till 2012 ägdes av Andrew Lloyd Webber och hans Really Useful Grop, vilket antagligen var turligt, för, som alla Lloyd Webbers musikaler efter SUNSET BOULEVARD, floppade den rejält, både hos kritiker och publik, och tack vare att man ägde teatern kunde man fortsätta att arbeta och förbättra, byta ut och stryka. Detta till trots lade man ner produktionen efter 19 månader, och MONTY PYTHONS SPAMALOT för en treårig spelperiod. 
Den här versionen är mindre, både vad gäller speltid, besättning och teater: Off West End teatern Charing Cross har plats för 265 sittande.

Musikalen handlar om Walter Hartright, en ung teckningslärare som fått jobb som privatlärare åt två unga halvsystrar på ett avlägset gods. På vägen dit möter han en flyende kvinna i vitt, som säger att hon har en hemlighet, och sen försvinner. 
Båda systrarna förälskar sej i honom, men han, givetvis, förälskar sej i Laura, den yngre, vackrare, rikare, och - visar det sej - den redan förlovade. Den vitklädda kvinna dyker upp igen, och denna gång berättar hon att den hon flyr från är Sir Percial Glyde, samme man som är förlovad med Laura. När Walter - svartsjukt - konfronterar Glyde berättar denne att kvinan i vitt, Anne, är galen, och har rymt från ett mentalsjukhus. Glyde gifter sej med Laura, Walter säger upp sej och drar till London, men när de nygifta kommer hem från smekmånaden visar det sej att han bara gift sej med henne för pengarna. Kort därefter infångas Anne, och Laura går i sömnen, trillar ut genom ett fönster och dör.
Låter det misstänkt? Det tycker Marian, Lauras syster också, och hon bestämmer sej för att lösa mysteriet med hjälp av Walter. De reser till mentalsjukhuset där Anne sitter inspärrad, men det visar sej att det är Laura som sitter där istället. Glyde har dödat Anne och spärrat in Laura i hennes ställe. 
De tre börjar jaga Glyde som panikslagen flyr från vad han tror är ett vitklätt spöke, och springer in i en tunnel och blir överkörd av ett tåg
Ja, och jag glömde: Sir Percival Glyde har en kompis, en italienare, en ganska funktionslös karaktär som egentligen bara är en förlängning av Glyde, och han har tilldelats föreställningens stora hit: You Can Get Away With Anything.

När vi några timmar senare kommer ut i en av tunnlarna under Charing Cross Station, är det första jag säger: 
”Varför tog dom inte bara livet av henne?”
Jag pratar lågt, och ler, så min negativitet inte ska smitta av sej på resten av publiken.
Patti-Li tänker efter:
”För att då hade det inte blivit någon historia…”
”Det är det jag menar: det här var precis som i en James Bond-film, eller nån annan triller, när boven har hjälten fången och istället för att bara skjuta honom så början han berätta varför han har gjort som han har gjort, vilket bara ger hjälten tid att lirka sej loss, eller komma på en plan, eller så hinner andra komma dit och rädda honom.”
Patti-Li tittar på mej som om jag pratar lite gallimatias:  
”Tycker du att det här var precis så?”
”Ja. Nej, inte precis som det här, men lika fånigt…”
Vi kommer ut på julljusupplysta Villiers Street, och svänger vänster, upp mot Strand. Vi går mot strömmen: majoriteten är på väg ner till Embankment Station, för att ta tuben hem, antar jag.
”Vad jag menar är att logiken, det mänskliga beteendet, är underordnat berättelsen, på ett sätt som känns lögnaktigt, konstruerat.”
Jag märker att han inte är vidare intresserad av min tes, utan vill glömma och gå vidare, men jag forsätter, som för att reda ut det hela för mej själv:
”Okej, så när den ena systern har trillat ut genom fönstret, så är ju den andra systern övertygad om att det är nåt skumt på gång, att det är hennes man eller nån som har puttat ut henne, men hon kan inte bevisa det?”
”Är det häråt?” Patti-Li pekar åt höger, upp mot Adelphi och Savoy.
Så här dags, när vi är på väg hem från teatrar som ligger häråt, brukar vi promenera hem till hotellet via St. Martins Lane och Seven Dials, men eftersom det verkar som om vi aldrig riktigt lär oss hitta i London, följer alltid ett ganska intressant irrande innan vi hittar rätt. 
”Är det inte häråt?” Jag pekar nerför gatan, mot Charing Cross och Trafalgar Square
”Är det?”
”Är det inte?”
Det har blivit grön gubbe, och vi går över gatan, på det stora överens om vartåt vi ska. Jag fortsätter:
”Så dom och vi, publiken, tror att hennes man tagit livet av henne, och fört henne, the Woman in White - ”
”Anne.”
”- Anne, tillbaka till mentalsjukhuset, men istället har dom tagit livet av Anne och satt den andra -”
”Laura.”
”- Laura, på psyket. Varför döda Anne, som inte utgjorde någon fara, men inte Laura, som man verkligen ville få bort?”
Patti-Li och Oscar Wilde
Patti-Li börjar bli lite mer intresserad av resonemanget nu. Vi har samtidigt stannat till på en liten mörk bakgata, Adelaide Street, vid An Conversation with Oscar Wilde, en skulptur i brons i form av en sarkofag, med Wildes huvud uppstickande ur kistan, och med en inskription av hans pjäs LADY WINDERMERES FAN: 

"We are all in the gutter but some of us are looking at the stars"
”Men var den inte så att Anne sprang omkring och sa att hon kände till en hemlighet?” försökte han, samtidigt som vi försökte ta några konstnärliga foton på monumentet. 
”Varför skulle dom tro henne, om dom inte skulle tro Laura när hon försökte förklara att hon inte var Anne?”
Vi fortsatte, förbi baksida av St-Martins-in-the-Fields, förbi Trafalgar Square Post Office och uppför St. Martins Lane.
”Jag tycker om musiken, i alla fall,” sa Patti-Li, liksom för att avsluta det hela.
”Och scenografin,” sa jag. ”Jag älskade scenografin, med skärmarna som bara gled över scenen.” 
”Och saker bara dök upp bakom dom!”
”Genialt!”
”Och kostymerna!”
”Och regin!”
”Och artisterna!!!”
Det enda vi inte gillade, visade det sej, var själv historien, grunden för alltihop, basen varpå allting vilade. Och jag gillade inte textförfattaren. Andrew Lloyd Webbers störta brist, anser jag, är att han omger sej med mediokra människor, vad gäller manus och sångtexter. 
Patti-Li utanför vår favoritshop
När vi en lång stund därefter irrar runt bland hyllorna på Sainsbury’s vid Tottenham Court Road och shoppar nattamat, kommer jag på något, och letar upp Patti-Li på godisavdelningen:
”Varför var hon vitklädd? Var det inte en jävligt dum färg att välja, om man ville gömma sej, och hur i helsike höll hon sej vit när hon smög omkring och gömde sej i skogen? Hon borde ha hetat DEN DELVIS VITKLÄDDA KVINNAN, eller, DEN GRÄSFLÄCKIGA FLICKAN. Eller DEN GRÅDASKIGA DAMEN. DEN SJASKIGA TJEJEN? DEN DYNGMODDIGA DAMEN? DEN NERKACKADE KVINNAN?
Patti-Li, som för länge sen släppt det hela, försöker obemärkt dra sej bort mot chipshyllan.
”Eller DEN SOLKIGA SUBBAN?” ropar jag efter honom.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London: 

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."


TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London: 

”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”


BIG FISH, på The Other Palace i London: 

”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer. 
Det ringer igen. 
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta. 
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.



måndag 12 februari 2018

Idag ser jag fram emot -


- att gå och se genrepet av Folkoperans uppsättning av SALIERI VS MOZART,  som bygger på de båda enaktsoperorna Mozart och Salieriav Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri. 


Förutom att ha en fantastiskt effektiv affisch så har de också den roligaste teater-teaser jag någonsin sett i Sverige. 



Jag anser att -



Förutom att ha en av vårens snyggaste affischer -

Oscarsteaterns GENTLEMANNEN är den andra - så har Folkoperans uppsättning av SLAVERI VS. MOZART den absolut roligaste teater-teasern jag någonsin sett för en svensk scenproduktion. Den är som en trailer för en kommande tv-serie, och jag vill bara ha mer!


SparaSpara

onsdag 7 februari 2018

CINDERELLA ON ICE, med The Imperial Ice Stars, Winter Wonderland, Hyde Park, London, föreställning 71, 26/11 2017.


Producent James Cundall, Skapad och koreograferad av Tony Mercer tillsammans med Evgeny Platov, Albena Denkova och Maxin Staviski, scenografi Eamon D’Arcy, Kostym Albina Gabueva, Musik Tim A. Duncan och Edward Barnwell. 

Jag tror att vi var ganska chockade när vi kom ut, efteråt, när det hela var över. Föreställningen hade knappt tagit en timme, och det var fortfarande bara tidig eftermiddag. Solen sken genom nåt slags vinterdis. Festivalområdet hade börjat fyllas på: det var avsevärt mer människor här nu, än när vi gick in. Det verkade också vara kallare.
”Det har var ju bra,” sa jag, förvånat.
”Riktigt, bra,” avgjorde min kompis Patti-Li Leuk.
”Borde vi äta nåt?”
”Absolut.”

Vi är i London på teaterresa, och för att maximera vårt teatertittande hade Patti-Li rotat reda på något som lät ganska plastigt: CINDERELLA ON ICE, på något som heter Winter Wonderland
Jag erkänner att jag är fördomsfull; jag tycker det är ganska svårt att ha ett öppet sinne, att inte ha förväntningar och förutfattade meningar. Om jag fullständigt avskyr en uppsättning av en viss regissör har jag lite svårt bli riktigt exalterad över hans eller hennes nästa uppsättning. Givetvis funkar det tvärtom: älskar jag något någon har gjort, är jag lite mer välvillig till nästa produktion.
Kanske hade jag undermedvetet associerat Cinderella med Viking Line-båten, och de många gånger ganska billiga scenproduktionerna man får se på den typen av kryssningar. Och isdans är lite för nära sport och livsfara för att jag verkligen ska uppskatta det. De gånger jag har följt en tävling på teve har jag alltid varit rädd att dansarna ska daska i isen och skada sej. Det är samma sak när jag är på cirkus: jag blir inte imponerad av att luftakrobaterna, jag vill bara att dom ska komma ner, helskinnade. 
Winter Wonderland är ett årligen återkommande vinterevent i Hyde Park, den största parken i centrala London. Sen starten 2007 har 14 miljoner människor besökt området. Man har öppet från 10 på morgonen till 10 på kvällen, från November till början av Januari.

Den här föreställningen var inte något jag direkt hade sett fram emot, utom möjligen på ett ondskefullt sätt; som något att skratta åt. Jag antog att man skulle ha hiskelig make-up, stela leenden, lackerade frisyrer och kostymer som kunde platsa på en comic-con för superhjälte-wannbees; jag hade förväntat mej hopp med påföljande applåder, och piruetter där man helt frångick narrativet och istället försökte slå världsrekord i snurrar.
The Imperial Stars är ett koncept sammansatt av internationella skridskoåkare på olympisk nivå, ett slags Cirque du Soleil på is, kan man säga, och det visade sej att dom håller på med konst. 
Redan när vi kommer in i det stora tältet blir vi lite ruckade, jag och Patti-Li. Vi hade antagit att vi skulle sitta i ett kallt, dragit cirkustält, och istället stiger vi in i något som är rent, påkostat och stiligt. I taket och väggar blänker en stjärnhimmel, och ger oss intrycket att vi är utomhus, på natten. Indirekt blålila ljus lyser upp sittplatser. Och en lugnande, betryggande julmuzak bubblar i bakgrunden.
Det känns nästan mer som om vi har kommit hit för en påkostad modeshow, det känns lite som om vi är inne i ett av de där temporära tälten dom bygger i Bryant Park inför New York Fashion Week
Den isbelagda scenen, eller rinken, skjuter ut en bit från salongens kortsida, men den är inte bredare än att det finns plats för mindre läktare på var sida, förutom den stora som löper längst med hela rummet. Fonden är vit, och på den projiceras bilder och och data-animerade filmer.
Vi sätter oss så att vi får scenen rakt framför oss. Det är gott om plats. Detta är dagens första show, och även om alla platserna runt scenen är fyllda, så är den stora huvudgradängen, tyvärr, nästan helt tom.
Prinsen och (skrid-)skon
Det är den klassiska sagan om Askungen, förlagd till vad jag tror ska vara i början av förra seklet. Kostymerna är påkostade, utan att vara pråliga, och alla har flera byten. Den elaka styvmodern är klädd i karmosinrött, har ett långt cigarettmunstycke, och flera små hattar, så kallade coiffe, eller fascinator.

Vad vi än hade väntat oss så var det inte det här: det flygs, det sprutas eld, det regnar och det jongleras. Vi, som hade kommit in med en lite von oben-känsla, är vederbörligen imponerade.

Efter applådtacket, eller, som en avslutning på det, blir det en slags uppvisning av trick och trix som det inte fanns utrymme för i själva föreställningen. Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp. Man märker en tydlig kärlek till den valda konsten.

Ostgratinerad vitlöksbröd, friterad halloumi med marinarasås,
Bubble Waffle och vegetarisk bratwurst med surkål och pommes frites.
Innan föreställningen hade vi käkat lunch, en varsin Bratwurst - min var vegan - med pommes frites, surkål och curryketchup på Heidis Kitchen i den Bavariska Byn, men nu, en knapp timme senare, är vi hungriga igen. Innan vi många timmar senare lämnar området - för att se WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre - så har vi lyckats få i oss både friterad halloumi med marinarasås, ostgratinerade vitlöksbröd, och något så fantastiskt som Bubble Waffle med Nutella och marshmallows.
Winter Wonderland, nämligen, bjuder både på Bröd och Skådespel.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London: 
”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”


BIG FISH, på The Other Palace i London: 

”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer. 
Det ringer igen. 
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta. 
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.


FOLLIES, på Bio Rio: 

"Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet."



Instagram Follow me on Instagram