fredag 25 maj 2018

Jag vill passa på och rekommendera -


- musikalen IF/THEN, med avgångsklassen på Sankt Eriks. Det är en suveränt intressant musikal, mycket kompetent framförd, speciellt om man tar hänsyn till att detta är gymnasie-elever. Något jag för det mesta helt glömde bort.

De spelar en sista föreställning i morgon, lördagen den 26:e, klockan 15:00. 

Här är en länk till deras HEMSIDA.

TÖRNROSA med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan, Genrep 8/5 2018


KOREOGRAFI Márcia Haydée efter Marius Petipa, MUSIK Pjotr Tjajkovskij, AURORA Haruka Sassa/Minji Nam/Mayumi Yamaguchi/Nathalie Nordquist, PRINS DÉSIRÉ/Daniel Norgren-Jensen/Dmitry Zagrebin/Hiroaki Ishida/Karl-Erik Wigle Andersson, CARABOSSE/Jérôme Marchand/Arsen Mehrabyan/Dawid Kupinski, LILA FEN/Nadja Sellrup/Luiza Lopes/Desislava Stoeva, DIRIGENT Philip Ellis, Kungliga Baletten, Elever från Kungliga Svenska Balettskolan, Kungliga Hovkapellet

I en intervju jag lyssnade på för några veckor sen, tillfrågades en musikalartist hur hon fick balans mellan sitt privata liv och sin karriär, och hon svarade att hon inte riktigt förstod frågan. 
”Tröttnar du aldrig på alltihop, audition, sånglektioner, dansklasser, och bara önskar att du fick vara hemma och göra ingenting, utan krav?” förtydligade en av intervjuarna.
Svaret var snabbt och självklart:
”Men det här är ju vad jag vill göra? Om jag inte ville göra det så gjorde jag ju något annat. Vill du hellre gå och fika, umgås med din pojkvän eller sitta på balkongen och dricka vin, så gör det. Jag föredrar det här.”

Jag gillar den inställningen. Jag går igång på någon slags disciplin, en medveten livsstil, men inte som tvång, utan för att det är just det man vill göra. Helst av allt. Att bestämma sej för att göra något, och sen göra det. Om man sen lyckas är en annan sak, men jag gillar att ambitionen finns. 
Det här året hade jag planerat att jag varje månad skulle läsa på om en klassisk kompositör, en målare och en musikalkompositör. I Maj skulle jag ha studerat Brahms, Matisse och Oscar Hammerstein II, och jag har inte läst ett ord. Jag hade också tänkt att jag skulle läsa en bok i minst en timme om dagen - det går sådär, jag har trasslat in mej i Cecil Beatons mastodontmemoarer och en biografi över Virgina Woolf - och se en daglig dokumentär. Dagliga sit-ups och armhävningar är inte vidare vanliga, och trots att jag har gjort ett slags städschema för varje dag i veckan så håller dammråttorna långsamt på att ta över. 
Något har jag lyckats med är min matlagning: jag gav mej själv en prenumeration på veganmagasinet Vego i julklapp, och försöker laga mej igenom  varje nummer. Varje recept ger fyra portioner, och för tillfället har jag frysen full av färdiga matlådor. 

Jag högaktar dom som lever för sin konst. Nej, förresten, jag högaktar dom som lever för något, vad som helst. Högaktar är kanske ett konstigt ordval, men det verkar inte finna något mer passande. Jag respekterar dom rejält, är vad jag menar. Dom där som kan försvara sitt livsval och allt de får försaka med:
”Det här är vad jag helst av allt gör.”
Musiker, sångare, och - förstås - dansare.

G3 -
utan honom vore vi inte mycket
Kungliga baletten skapades av Gustav III redan 1773, och är en av de äldsta i världen. Men om man hade förväntat sej ett gammalt, trött, traditionstyngt kompani, då har man fel. Det vore lite som att förvänta sej att Olympiska Spelen inte hela tiden skulle få nya rekord. Man upprätthåller, men man utvecklas också. Jag anser att det borde vara en nationellt uppmärksammad tilldragelse varje gång dom ställer sej på scenen. 

Jag sitter i Kungliga Operans stora salong, nästan längst fram, i mitten. Det är runt lunch, och eftersom det är generalrepetition av en balett, och inte en opera, så är det inte riktigt lika många i publiken. Vilket är skönt. Visst, det fylls på bra, men den där näst intill hysteriska stämningen som ibland uppstår innan en operarepetition, infinner sej inte. 
Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder.  

Ivan Vsevolozhsky.
Säg det fem gånger
.
Eller, det räcker med en gång.
Försök.
1889 hade chefen för Kejserliga Teatern, Ivan Vsevolozhsky, gett den kejserliga balettmästaren Marius Petipa i uppdrag att skapa en helaftonsbalett baserad på sagan Törnrosa, och han hade även lyckats att få den mycket berömda kompositören Pjotr Tjajkovskij att skriva musiken. Själv bidrog han också med manuset, eftersom han hade erfarenhet både som pjäsförfattare, essäist och kostymör. 

TÖRNROSA var Tjajkovskijs 66:e verk, och det skrevs tretton år efter hans första balett, SVANSJÖN, och tre år innan hans tredje och sista: NÖTKNÄPPAREN. Anledningen till att det är ett sånt glapp mellan hans första balett och TÖRNROSA, var att SVANSJÖN hade varit något av en flopp, när den hade premiär.

Det handlar om Prinsessan Törnrosa, eller Aurora, som hon egentligen heter. Till hennes dop har hennes föräldrar bjudit in en massa feér, men glömt att bjuda in den elaka fen - helt förståeligt, tycker jag - och som straff för att inte har blivit inbjuden förbannas Aurora att på sin 16:e födelsedag sticka sej på en slända och dö. En annan fe, den lila, lyckas få förbannelsen mildrad till att hon bara ska sova i hundra år.

Jag hade ingen aning om att det fanns en del två på sagan om Törnrosa, eller att det fanns flera varianter, alla lite otäckare än bröderna Grimms och Disneys version: i många av dom blir hon våldtagen medan hon sover, och när hon vaknar upp är hon mamma, och i några versioner försöker hennes svärmor äta upp hennes barn. 

Den här versionen av Törnrosa är koreograferad av Márcia Haydée efter Marius Petipa urkoreografi, och även om jag inte känner till vad för slags ändringar som gjorts, så antar jag att mycket gäller den onda fén, Carabosse. Han känns mycket modern, som något från en nutida koreografi som förvirrat sej in i det förgångna. 

Kostymhistoriskt är det faktiskt intressantare att titta på de roller som inte dansar, eftersom deras kläder inte har samma krav på att man ska kunna röra sej i dom. Kostymerna, som jag tror hör hemma nånstansi mitten av 1700-talet, är vansinnigt stiliga och detaljerade, och alla borde - när de inte används - ställas ut, så att vi alla fick chansen att ta oss en titt på nära håll.
Speciellt roligt är det att se att man har noterat att trots att kungariket sover så har modet inte förblivit oförändrat, även om vi bara ser det flyktigt, i prinsens jaktsällskap. När man sen firar bröllopet, och festar, så gör man det verkligen i vintage: kläderna är hundra år gamla.

Rent dramaturgisk hade jag förväntat mej att mer krut skulle läggas vid prinsens försök att ta sej in i slottet, jag hade visioner av dansande klängväxter och förtrollade varelser, men jag antar att det var något jag fått från Disneyversionen, för här mer eller mindre travar han bara in, kysser henne, hon vaknar, och så blir det fest! Lite av en besvikelse är det i alla fall, men det är inte Kungliga Balettens fel; det är något som ligger invävt i manus.
Samma sak gäller det ändlösa dansandet på bröllopet. Gäst efter gäst tar sej en svängom, och alla är ganska fantastiska, men det blir i alla fall något av en longör, kanske mest för att danserna är iscensatta som uppvisningar som inte har något direkt med handlingen att göra. Jag tror att detta var något som var ganska vanligt vid den här tiden: om jag inte tar fel är det en massa festande och uppvisningsdansande på maskeradbalen i SVANSJÖN också. Men man kan knappast komma för att titta på en dansföreställning, och sen klaga på att det dansas för mycket.
Enrico som Den Blå Fågeln
Gästerna i sej är i alla fall intressanta: Katten i mästerstövlar, Askungen, Rödluvan och Vargen, Snövit och dvärgarna, och Den Blå Fågeln, en saga som jag aldrig hört talas om, men som här får mycket stort utrymme, kanske för att rollen skapades för samme person som dansade den onda fen, Enrico Cecchetti, en man som på den tiden ansågs vara den bäste då levande dansören, vilket kanske inte säger så mycket, eftersom manliga dansare på den här tiden i stort sett hade delegerats till att lyfta och balansera kvinnorna när de snurrade.
Jag tycker att Kungliga Baletten skulle jag sätta ihop en föreställningen om honom, för han verkar riktigt rejält intressant.

Trots att den här versionen av baletten hade premiär på Kungliga Operan redan 2012, och det här alltså är en nypremiär, så känns det som om varje plagg vore nysytt, varje kuliss nymålad, och som om var peruk precis lyfts av stocken, nytamburerad.
Jag blir nästan lite yr av alla intryck, och flera gånger skulle jag vilja ropa ”frys!”, och sen gå upp på scenen och ta mej en närmare blick. Ibland vill jag vill och med ropa ”Spola tillbaka bandet!” för jag vill se något fantastisk igen. Och igen.
Musiken är så vacker att det skulle räcka med att man bara spelade den, som en konsert, men när man sen fyller scenen med vackra människor som gör vackra saker i vackra kläder, i vackra rum, då ligger vi på gränsen till vad jag kan stå ut med utan att det ska börjar ryka ur mina öron.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:

Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel. 


COMPANY på Kulturama: 

"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."


THE LAST FIVE YEARS på Teaterstudio Lederman: 

För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.



Jag vill passa på att varmt rekommendera ROSENKAVALJEREN, på Kungliga Operan.


Jag såg ett genrep av Christof Loys uppsättning av Richard Strauss ROSENKAVALJEREN igår, och hade förväntat mej något ganska... kompetent, men blev både berörd, road och rejält imponerad. 

Jag fick en ny idol i regissören Christof Loy: 



Gör dej själv en tjänst och köp biljetter, för det här är något som borde vara obligatoriskt.


Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


Instagram Follow me on Instagram
  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

onsdag 23 maj 2018

Idag ser jag fram emot -


- fredag, och Stockholmspremiären av S:t Eriks avgångsklass' uppsättning av Brian Yorkeys och Tom Kitts musikal IF/THEN.


Från deras hemsida: 

Vi befinner oss i New York, staden som aldrig sover. Musikalen berättar historien om en 38-årig kvinna, Elizabeth, som flyttar tillbaka till New York City för en ny start. Hon träffar sina vänner Kate, en förskolelärare, och Lucas, en bostadsaktivist, i Madison Square Park. Kate föreslår att Elizabeth börjar använda namnet "Liz" och träffa "den stora kärleken". Lucas föreslår att hon går tillbaka till hennes studentsmeknamn, "Beth" och börja göra karriär i staden. Elizabeth väljer i parken om hon ska stanna med Kate eller följa med Lucas."Liz" stannar i parken med Kate, medan "Beth" lämnar med Lucas, och resten av musikalen visar två vägar som Elisabeths liv kunde ta.




Regi - Mia Malby
Producent, Musik och instuderingsansvarig - Jonas Åman
Instudering - Katarina Markendahl
Koreografi/Handledning - Kicki Holmqvist
Kapellmästare - Johan Mörk
Ljustekniker - Peter Stockhaus
Ljudtekniker - Leo Mengarelli

Kolla in deras imponerande hemsida HÄR, designad av Wix.com


tisdag 22 maj 2018

MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN, Cirkus föreställning 15, 3/5 2018


Med  Knut Agnred, Anders Eriksson, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe, Lasse Beischer / Thomas Hedengran, Charlott Strandberg. Medverkar gör också: Den Ofattbara Orkestern XL under ledning av Anders Ekdahl.

”Jaa… man har ju Macken att tacka för sin karriär,” suckade Bubbar-Gunnar, lite ödmjukt skrytiga, när vi innan föreställningen stod ute i vad jag fortfarande - trots att det har gått några år - kallar Den Nya Foajén.
”Vilken karriär?” undrade jag. 
Vår kompis Mallorca Estate började skratta, men jag menade det inte som en spydighet, utan bokstavligt: han sysslar med så mycket, så jag ville veta vad, av allt han gör, som Macken var ansvarig för. 
Bubbar-Gunnar berättar om småskolan, om roliga timmen, om en inspelning av en sång från Macken på ett kassettband som inte fungerade, så att han var tvungen att sjunga själv, istället för att mima, så jag antar att han inte menar att de är skyldiga till att han idag sysslar med scenteknik, stuntslagsmål eller rekvisita.

Jag, som är äldre än Bubbar-Gunnar, kommer ihåg när Macken kom, även om jag har ett ganska diffust minne av serien, och inte tror att jag såg alla avsnitt. 1986 var jag i 20-års åldern, och det fanns viktigare saker att göra än att sitta klistrad framför teven: det fanns en hel värld att erövra. Men på den här tiden fanns det bara två tevekanaler i Sverige, och alla talade om och citerade Macken. Det gick inte att komma undan.

Jag hade intrycket att serien gick i flera säsonger, men man gjorde bara sex avsnitt, och en film, som kom 1990. Det är nästan otroligt, med tanke på den påvekan man har haft. Som med så mycket annat som har letat sej in i det kollektiva medvetandet har man nästan glömt att det var här det började, sångerna om synthen, eller om husvagnen, och uttrycket Ring mej sen.

Precis innan föreställningen börjar kommer Claes Eriksson - i privat kostym - in på scenen och förklarar för oss att en av skådespelarna tyvärr är sjuk, och berättar att dom har diskuterat om de ska ställa in, eller försöka köra ändå, och försöka täcka upp där det går, eftersom de vet att stor del av publiken har kommit till Stockholm i buss, specifikt för att se den här föreställningen. De har beslutat sej för att köra, men ger ändå publiken möjlighet att gå ut ur salongen och boka om sina biljetter, om de så önskar. 
Vi väntar. Inte en enda människa reser sej. Det här är något man inte vill missa.  

Det handlar om Roy och Roger, som har en mack ihop. Kunder kommer och besöker dom för  korta sketchlika scener, eller sånger, och den övergripande handlingen innefattar en beigeklädd man som vill lämna in sin blåa 240, ägaren till en vit turbo som försöker hämta ut sin bil som verkar ha kommit bort, och vägverkets planer på att riva macken och bygga en motorväg.


Scenografin föreställer bilmekardelen av en mack, den där skuggiga, smetiga, kletiga och smutsiga världen jag minns från besök som barn, befolkad av farbröder i smutsiga overaller, med skitiga fingrar och trassel i händerna. Två rum, affärsdelen och kontoret, skjuts in på på scenen, kontoret från sidan, och butiken kommer upp ur golvet. Allt är underbart, realistiskt detaljerat, som för en film, eller som när man på vissa museum kan besöka rum som har inretts för att visa hur man hade det förr. 


Också kostymerna känns realistiska, men utvalda, och karaktärerna är stylade, från topp till tå, från en ganska så speciell sko till en huvudbonad som det aningen finns tusentals av, eller bara den här, enda, hemstickade varianten. 

I en tid när det allt berättas fortare och fortare, när vi som publik är rappa på att snappa och vill gå vidare, är det ibland nästan provocerande att man vågar ta så gott om tid på sej, men det är det som är poängen. Man använder sej av de små medlen, av det truliga, lite bortkomna, tveksamma, eftertänksamma och lätt generade. Det ska sävlas, tas paus, väntas och dröja, för dom vet precis vad dom gör.

Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel. Folk runt omkring mej sjunger med, viskar repliker, upprepar punch-lines, och ibland ligger de till och med före. Vissna särskilt populära biroller behöver bara komma in på scenen för att mötas av dundrande applåder. Personerna som hoppar in för den sjuke medlemmen, möts av stöd och uppskattning, och själv beundrar jag det fantastiska modet att bara våga slänga sej ut och lita på att vi tar emot. 

Det underbara med Galenskaparna och After Shave, är att aldrig någonsin är deras humor elak. Där många komiska konstellationer som kom efter dom började göra sej roliga på andras bekostnad, och tryggt gömde sej bakom ett slag ironiserande, lämnar dom aldrig ut någon. De, och vi, skrattar inte åt någon, man pekar inte finger. När vi skrattar gör vi det med kärlek, som åt en granne som är lite tosig, en kollega som har vissa särliga karaktärsdrag, eller den där tanten eller farbrorn på ICA som inte gör riktigt som alla andra. Folk som vi inte nödvändigtvis har valt att umgås med, men som vi inte heller väljer bort. 



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman




Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


COMPANY på Kulturama: 

"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."


THE LAST FIVE YEARS på Teaterstudio Lederman: 

För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.


ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, på Elverket: 

”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods. 
”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”
”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”



STÖTTA KAMRATERNA!



Från deras hemsida: 

Hjälp oss betala av våra sms-lån!
Med operorna The Fox av Igor Stravinsky och The Seven Deadly Sins av Kurt Weill och Bertolt Brecht mixar Sveriges kaxigaste operakompani ihop en dekadent cocktail av opera och djuriska drifter. Med humor, värme och mycket starkt magstöd bjuder Kamraterna på en kalldusch av mänsklig natur, heliga dygder, nattsvarta synder och ömmande hjärtan.
Det blir sång! Det blir dans! Det blir kanske lite naket.
Allt detta är otroligt roligt men dessvärre är båda verken förfärligt svåra och dyra att få tillstånd för att spela. Kombinationen av höga rättighetskostnader och det att vi vill att så många som möjligt oavsett ekonomisk förmåga ska ha möjlighet att se den här föreställningen (vi har därför sänkt ordinarie priset) gör att vi söker finansiera årets föreställning med hjälp av er.
Den som vill och kan får otroligt gärna stötta oss via CROWDCULTURE.SE.
Du klickar på länken, registrerar dig blixtsnabbt och donerar sedan det du tycker vi är värda.
Nedan ser du vilka summor du kan skänka, och vad du får om du stöttar oss.
Vill du både donera pengar, få present och en biljett på köpet så skaffar du en DYGDEPLATS! Det kan nästan inte bli bättre än så?!
Biljetterna gäller under spelperioden 20 juni – 9 juli 2018.
Det går också bra att swisha valfri summa till nummer: 123 019 64 51
Vi hoppas du vill hjälpa oss ro i hamn detta projekt och göra det lättare även för dem med tunnare plånbok att gå på opera. Stort tack!
  • 100 SEK – Kamraternas vän
    – evig tacksamhet
  • 200 SEK – Kamraternas vän
    – evig tacksamhet
  • 300 SEK – Kamraternas vän
    – evig tacksamhet
  • 500 SEK – Kamraternas vän
    – evig tacksamhet och en hemlig present
  • 650 SEK – Dygdeplats
    – biljett till valfri föreställning inkl. snacks och hemlig present
  • 1 000 SEK – Dygdeplats Deluxe
    – biljett till valfri föreställning inkl. snacks, drink och hemlig present
  • 3 000 SEK – Dygdeplats Operalyx
    – biljett till valfri föreställning, snacks, drink, hemlig present samt en operalektion*under ledning av regissör Dan Turdén!
  • 5 000 SEK – Dygdeplats Extra Allt
    – biljett till valfri föreställning för dig och en vän inkl, snacks, drink, hemlig present, en operalektion* och presentkort på vincaféet Tyge & Sessil
*Operalektionen infaller på specifika datum och hålls tillsammans med de andra som donerat samma summa.
TACK!
/Kamraterna