torsdag 10 januari 2013

FAME - THE MUSICAL , av Jose Fernandes, musik av Steve Margoshes, text av Jacques Levy, på Maximteatern med Viktor Rydebergs Gymnasie

Föreställning nr 3 2013



Den här föreställningn såg jag innan jag börjat skriva om vad jag sett. Så här ett år senare minns jag att jag var impad av killen som spelad Leroy. 

Om du gillar det här kanske du gillar: 

Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare. 

Låter det intressant? Här är resten: 



"En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick. "

Låter det intressant? Här är resten: 


"Det här är en idiotisk historia fylld av vidriga människor och underbar musik. Librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni är svaret på frågan Hur många idioter behövs det för att skriva ett riktigt dåligt libretto?"

Låter det intressant? Här är resten: 

tisdag 8 januari 2013

ASSASSINS

Föreställning nr. 2 2013



Assasins, Text och Musik av Stephen Sondheim, libretto John Weidman, regi Staffan Aspegren.

Det här var innan jag började för anteckningar över föreställningar. Jag minns att jag tyckte mycket om den, och att jag irriterade mej på catwalken som gick ut i publiken som gjorde att ingen såg bra, vi långt bak såg en massa skådisar i profil, och dom till höger och vänster om catwalken såg en ofta bara ryggarna på aktörerna.

VIDKOMMANDE:
Stephen Sondheims kritikerrosade Broadwaysuccé, nu för första gången i Skandinavien och på svenska. Musikalen – som fick fem Tony Awards på Broadway – låter nio amerikanska presidentmördare genom tiderna träffas. Några av Sveriges bästa musikalartister berättar här de drastiska historierna bakom de svart-vita tidningsrubrikerna.
Och detta till Sondheims kanske mest lättlyssnade melodier inspirerade av den amerikanska populärmusiken.
Musik & sångtexter Stephen Sondheim Manus John Weidman
Idé Charles Gilbert, Jr.
Regi Staffan Aspegren
Dirigent Hanna Sandman
Scenograf och kostymör Bente Rolandsdotter
Svensk översättning Ulricha Johnson
Ljusdesign Niklas Elfvengren
Koreografi Terry Etheridge
Produktionschef Odella Schattin
Producent Mattias Söderhielm
Produktionsbolag Kurfursten AB
John Wilkes Booth (1838–1865) mördade president Abraham Lincoln
Petter Isaksson
Charles Guiteau (1841–1882) mördade president James Garfield
Joakim Jennefors
Leon Czolgosz (1873–1901) mördade president William McKinley
Felix Engström
Giuseppe Zangara (1900–1933) försökte mörda den tillträdande presidenten Franklin D Roosevelt
Ole A Bolstad Bang
Samuel Byck (1930–1974) försökte mörda president Richard Nixon
Michael Jansson
Lynette (”Squeaky”) Fromme (1948–) försökte mörda president Gerald Ford
Karin Mårtenson
Sara Jane Moore (1930–) försökte mörda president Gerald Ford
My Blomqvist Olsberg
John Hinckley (1955–) försökte mörda president Ronald Reagan
Sonny Enell
Berättaren en folksångare i Woody Guthrie-/Pete Seeger-stil
Nils Bergstrand
Emma Goldman anarkistisk agitator och feminist vid sekelskiftet
My Blomqvist Olsberg
Föreståndaren
Mattias Söderhielm

Gillade du det här kanske du gillar:

"Det är nästan så att min hjärna får en härdsmälta. Jag vill minnas varje sekund och jag anstränger mej så mycket på att komma ihåg att jag nästan glömmer bort att titta. Att se. Att njuta.

Vi är på en roadtripp, jag och Skäggige Skalman. En liten tur till Uppsala. Över dagen. Kanske inte så mycket till roadtripp. Vi ser bara Stockholm från en bilkö, E4:an till Uppsala, och insidan av Pizzeria Durango, där jag gladeligen noterade att personalen med invandrarbakgrund stolt bar tröjor med svenska flaggan på. Sånt värmer. "

Låter det intressant? Här är resten:



"Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn. 
”Padam-padam-padam.”
”Vem där?”
”Edith”
”Edith vem?
”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”"

Låter det intressant? Här är resten: 



"”Är den för kort?” frågar han. 
Jag tvekar. Är den för kort? Jag vill inte vara oartig. Hur kort är för kort? Det känns lite ovant att prata om sånt här inför människor jag inte känner.
”Ne-ej”, säger jag, liksom tveksamt ”den är precis lagom lång.”"

Låter det intressant? Här är resten: 

onsdag 2 januari 2013

FAMILJEN ADDAMS

Föreställning nr. 1 2013


Familjen Addams på Östgötateatern. 

Norrköping ligger inte alls långt från Stockholm. Man bara hoppar på ett tåg, kollar in en föreställning och åker hem igen. Om man sen dessutom tar ett tidigare tåg kan man spankulera runt i Norrköping, som är en väldigt vacker stad.

Det här var en föreställning som var överraskande mycket bättre än jag hade väntat. Musiken är ganska blahaig, vilket är lite förvånande med tanke på att den är av Andrew Lippa. Librettot av Marshall Brickman och Rick Elice tyckte jag inte alls om: det var fyllt av långsökta eller otroliga premisser, varav mest märkbar är nog den att Mortitia är på väg att lämna Gomez för att han inte har berättat för henne att Wednesday tänker gifta sej. 

Så jag gillar inte Lippas/Brickmans/Elices Familjen Addams.

Vad jag gillar är Carlssons/Möllerstedts/Cais/Nikolajeffs/Sjösvärds/Strangers Familjen Addams. 

Dom har lyckats ta något ganska ointressant och skapat en mycket charmig familjeföreställning. Det är fart och fläkt, trolleri och romantik, och en mycket välvald ensembel. 




Produktionsteam:
Regi: Mattias Carlsson
Kapellmästare: Johan Siberg
Scenografi/kostym: Magnus Möllerstedt
Koreografi: Mattias Carlsson och
Cynthia Kai
Cirkusregi: Jesper Nikolajeff
Ljusdesign: Håkan Jansson
Ljuddesign: Björn Andersson Tom Saetre
Mask- & perukdesign: Karin Sjösvärd & Lena Stranger

Skådespelare:
Petra Nielsen
Christian Zell
Jenny Holmgren
Fabian Nikolajeff/Kalle Jansson
Jesper Barkselius 
Gunnel Samuelsson
Jan Unestam
Carina Söderman
Sven Angleflod
Linus Henriksson
Willy Boholm,
Louise Hafström
Julie Støp Husby (Norrköping)
Sasha Becker (Linköping)
Denny Lekström
Joacim Hedman
David Inghamn 
Magali Bancel
Mattias Lindström
Mikael Lindström
Iréne Granehag
Cynthia Kai
Maria Wulcan

Om du gillade det här kanske du gillar:

"För vissa handlar det om män. Och mäns känslor. Och mäns relationer. Men det handlar inte om det, för vissa. För vissa av oss handlar det om kärlek. Och förbjudna, omöjliga känslor. Det beror på vilka glasögon man har på sej. Vilket filter man ha enablat.
Jag är säker på att pappan bakom mej ser en helt annan föreställning än jag gör. Och hans son ser inte samma som vi. Mamman sitter kanske och tänker att det är så typisk män. "

Låter det intressant? Här är resten:



"Och världens vackraste kvinna gör entré. Hon får Audrey Hepburn att se ut som en fulare syster. Allvarligt. Som en kortare, knubbigare, klumpigare kusin. Hennes armar pågår för evigt. Hennes ben verkar aldrig ta slut. Hon är spröd och spänstig, stark och skör.
Hon är klädd i svarta, snäva byxor, vit transparent blus och en slags vit sportbehå. Svarta strumpor. Inga skor.
Hon ser oss rakt i ögonen. Ser mej rakt i ögonen. Jag stirrar tillbaka. Hon skrämmer mej, lite.
Jag fattar plötsligt den där grejen med modevisningar. Man kan bara sitta still och titta på något vackert. "

Låter det intressant? Här är resten:



"Jag älskar när en skådespelare inte gör något ”I största allmänhet”. Det är ganska vanligt, speciellt i musikal, där uppgifterna är så krävande - sång, dans, agerande - att man börjar förevisa en aktion istället för att agera. Man spelar lite full istället för att verkligen försöka nyktra till, eller gå rakt eller tala tydligt eller inte se dubbelt. Man ska vara kär, så man sjunger en kärlekssång istället för att undersöka vad det är som attraherar. Man tar till gester som är lika beprövade och oinspirerade som den klassiska balettens stångövningar."