Föreställning nr. 80 2013.
HOPPETS LILLA ORKESTER, nya sånger av Vysotsky och hans vännar med Fria Proteatern.
Jag skulle vilja påstå att detta skulle kunna vara motsatsen till en operaföreställning, om man med opera menar något som är välsjunget, men kanske inte alla gånger så välagerat. Och jag vill redan här passa på att säga att jag vet många operasångare som kan både sjunga och agera, och det är inte dom jag menar. Kanske är det operett jag menar?
Och jag menar inte att säga att Fria Proteatern inte kan sjunga - jag är varken dum i huvudet eller töndöv - men det var inte skönsången i sej som var behållningen, det var aktörernas villighet att underordna sej texten. Orden blev det viktiga, inte tonerna, vilket ofta är fallet i opera, och med rätta.
Och det var också detta som gjorde denna föreställning till mycket mer krävande än en operaföreställning. För i en opera kan man ofta hänge sej åt sången, luta sej tillbaka och bara njuta, men här var man tvungen att verkligen lyssna. Orden kom som skjutna ur en kulspruta, och minsta lilla dipp i koncentrationen och man var helt borta. Men när man väl hängde med var det som en metaforisk känga i bröstet.
Det var också en föreställning man först trodde bara var en konsert, tills man långsamt insåg - eller redan läst i programbladet - att det här var mycket välregisserat.
Det skulle vara intressant att se vad regissören Stefan Böhm skulle kunna göra av Evita, Kristina från Duvemåla(Det är väl dags att Rudolfsson släpper den, eller hur?) och West Side Story. Och till och med Hair.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar