SPELA MED MOLIÈRE

Föreställning 99 2013

STDHs kurs Commedia och text redovisade sitt arbete, vilket var ganska påfrestande. Eftersom detta var en redovisning hade jag uppskattat om någon innan redovisningen började hade berättat lite vad det var som skulle redovisa. Detta brukar vara lärarens jobb, men i detta fall gick det inte eftersom han stod på scenen i huvudrollen som Molière. Resten av klassen spelade hans skådespelare. 

Kungen har gett Molière i uppdrag att skriva en ny pjäs, och eftersom dom inte haft tillräcklig tid på sej att repetera så vägrar skådespelarna att framföra stycket. Sen visar det sej att Kungen inte kommer, och då får vi följa repetitionen av pjäsen som kanske kommer att visas för kungen en annan gång. 

Som skådespelare arbetar dom utan masker, och när dom framför Molièretexter har dom mask. Tyvärr är flera av maskerna så mörka att man inte ser något uttryck. Jag satt på tredje bänkraden och hade problem, så jag har full medkänsla med dom som satt längre bak.

Det verkade som om eleverna fått i uppgift att ta in publiken in absurdum. Det vill säga: minsta hostning, skratt eller ljud måste tas in. Säg att en elev säger eller gör något roligt. Publiken skrattar. Eleven avbryter det vi skrattat åt och tittar ut i publiken som om han inte förstod vad vi skrattat åt. Vi tystnar, eftersom det nu inte finns något att skratta åt. Eleven fortsätter med det vi skrattat åt. Vi skrattar, men denna gång lite mindre. Eleven avbryter sej och tittar ut i publiken. Vi tystnar. Han fortsätter. Vi skrattar lite grand. Han avbryter sej. Vi tystnar. Han fortsätter. Vi skrattar inte längre. Det är inte roligt. 

Om dom arbetat med att bejaka publiken verkade det som om dom arbetat med att inte bejaka varandra. Molière ropar flera gånger instruktioner som totalt ignorerades, inte bara ignorerades utan uttryckligen ifrågasattes. 

MOLIÈRE: Högre!

ELEV: (TILL MOLIÈRE:) Sluta stressa mej! Du stressar mej!

MOLIÈRE: Högre!

ELEV: Vill du att jag ska stå här och skrika? Visst, jag kan skrika. (SKRIKER.)

Så även mellan skådespelarna: 

ELEV 1: (STÅR OCH PRATAR MEN AVBRYTER SEJ PLÖTSLIGT, TILL ELVEN 2:) Ska du inte avbryta mej?

ELEV 2: (TILL PUBLIKEN:) Jaha, nu går han ifrån texten. 

Så vad lärde vi oss? Jag lärde mej att jag nog inte gillar Commedia dell’arte. Men jag njöt i fulla drag när en av eleverna plötsligt kom in med en cello och började spela. Jag önskar att jag kunde komma ihåg vad det var han spelade.