onsdag 15 januari 2014

DÖDSPATRULLEN, av Marie-Louise Ekman, i Regi av Marie-Louise Ekman, Scenografi & kostym Marie-Louise Ekman/Jan Lundberg, Ljus Schuster Rudi, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Lil Terselius, Lena Nilsson, Basia Frydman, Lars Amble, på Dramaten, föreställning 12 2014, recension


Affischen till Marie-Louise Ekmans Dödspatrullen, liksom naivt serieteckningsteckad, föreställer en gammal kvinna  sittande i sin säng, i ett omysigt rum, och det ser ut som om hon har bajsat ner sej. På väggen hänger en tavla av en kvinna och ett barn, såhär madonna-aktig, liksom. Föreställer den kvinnan själv och hennes barn, eller är det hennes dotter och barnbarn? Det känns som om tavlan inte hör dit. Den hånar liksom kvinnan i sängen, tar över, pockar på uppmärksamhet. Men kvinnan i sängen tittar inte på tavlan, hon verkar ha glömt den, verkar inte bry sej. 
Det är genrep. Regissören, Marie-Louise Ekman, spankulerar runt uppe på scenen i en silverfärgad herrkostym och berättar för publiken om pjäsen. Hon säger att detta är ett verk inspirerat av hennes mamma, hennes åldrande och hennes namn på hemtjänsten: Dödspatrullen. I publiken sitter som vanligt en massa åldringar, och jag tänker att det dröjer nog inte så länge innan dom flesta kommer att få besök av Dödspatrullen. Det banar liksom för en spännande teaterföreställning.
Så börjar det. Marie-Göranzon i rollen som modern, kommer infarande som ett jehu, helt i rosa, och efter henne kommer hennes dotter, spelad av Lil Terselius, sådär lagom utspökad, så att vi ska förstå vem hon föreställer. 
Från taket kommer dörrar, fönster, tavlor, alla liksom utsågade i spånskiva och naivt målade, som affischen. Till och med rullatorerna är inga riktiga rullatorer.
Vi skrattar från första repliken. Det skämtas om förvirring, hörsvårigheter och glömska. Jag försöker lyssna på skratten och avgöra om publiken skrattar åt eller med. Alltså, om deras skratt är avståndstagande, som när man elakt skrattar åt nån som inte alls är som en själv, eller om skratten är igenkännande, som när man skattar åt nåt man själv lika gärna kunde ha gjort. Det är nog en liten blandning. 
Jag skrattar i alla fall med dom. Kom tillbaks om 30 år får vi se vad jag gör. Och så skrattar jag OM dom. Och att skratta OM någon är samma sak som att krama om nån, fast man gör det med sitt skratt. Det är lite sorgligt, sådär, och rörande, liksom. Nej, inte rörande: rört. Man skrattar om nån för att man är rörd.

Detta är en enaktare. Den handlar om en gammal kvinna som flyttar in på ett äldreboende. Där bor hon granne med Kurt Svalsjö, en änkling som bjuder hem henne på middag. Det finns en scen, och den är hela pjäsen: det är middagsscenen i soffan. När den är över är pjäsen över, även om den hålls vid liv av konstgjort skrivna repliker. Jag tänker att nån dramaturg borde ha sagt till Marie-Louise Ekman att detta är en fantastisk pjäs. För två personer, inte sex. Men sånt är väl svårt att säga till chefen? Istället för att vi får se modern flytta in, med allt vad det innebär av scener med dottern, föreståndaren och den rökande patienten, så kunde det istället ha börjat en dag när hon plötsligt går ur sin lägenhet och träffar Kurt. Allt annat är ovidkommande. Alla andra är ovidkommande. Lil Terselius och Basia Frydman är utmärkta, men detta är slöseri av deras tid och talang. 

När jag efter föreställningen går ut för att ta ett foto med affischen får jag plötsligt en insikt: Kvinnan på tavlan, madonnan med barnet, föreställer mamman och dottern, alltså Marie-Louise Ekman och hennes mamma. Marie-Louise Ekman har målat in sej själv i affischen på det enda möjliga sättet, som något som mamman vänder sej ifrån. På samma sätt har Marie-Louise Ekman skrivit in sej själv i pjäsen i rollen  som dottern som inte har någon som helst relevans för dramat. Marie-Louise Ekman har försökt klämma in sej själv i ett mästerverk som inte verkar ha någon plats för henne. Och det, i sej, är en konst.

Jag har en liten fantasi-teori vad gäller Genrepet. Och jag vet att det bara är en fantasi, min teori, men jag till 99,99 procent övertygad att jag har rätt. Det finns ingen annan möjlighet att det skulle kunnat gå till på något annat sätt.  Såhär gick det till: 
Dödspatrullen är en historia om en äldre kvinna som flyttar in på ett äldreboende, och hon är ganska ensam och inte så trevlig. Och det låter ju ganska deprimerande. Och jag kan tänka mej att många i publiken kommer dit och väntar sej något lite allvarligt om åldringsvården, eller så blandar dom ihop Marie-Louise Ekmans dramatik med Kristina Lugns dramatik och det är heller inte roligt. 
Marie Göranzon, som spelar den äldre kvinnan som flyttar in på äldreboendet, står på Genrepsdagens förmiddag mitt på Dramatens lilla scen och sparkar lite småirriterat på den grå ryamattan som ligger på golvet. Regissören, Marie-Louise Ekman, sitter i salongen. Dom har pratat ganska länge om att dom måste införa lite mer humor i föreställningen, att den är för allvarlig.
”Det känns, som om jag inte är rolig” säger Marie Göranzon, till alla och ingenting, men det är bara regissören som hör. I alla fall är hon den enda som svarar:
”Jag tycker du är rolig.”
Marie Göranzon suckar:
”Jassa, jaha, ja det var ju roligt. Ja, jag vet att jag är rolig, men förstår du, här vet jag inte hur rolig jag får va. Hur rolig jag får va-ra?”
”Jag tycker att det finns plats för att du kan vara roligare, om du känner att du vill det?”
”Men hur roliga ska jag vara då?” undrar Marie Göranzon.
”Hur rolig som helst, tycker jag”, säger Marie-Louise Ekman.
”Hur rolig?”, undrar Örjan Ramberg, som precis kommit in med en macka från surdegsbageriet runt hörnet, och som i min fantasi är lite lomhörd, tydligen.
”Som helst!” ropar Marie Göranzon från scenen ”Hur rolig som helst!”
”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken. 
Örjan Ramberg tittar efter henne:
”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”
”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ” 
Marie Göranzon tittar uppfordrande på Örjan Ramberg, som om hon undrar om han är av annan åsikt.
”Hur rolig som helst...” säger Örjan Ramberg, betänksamt, liksom för sej själv. ”Okej då.”
Men jag tycker inte att man ska säga till Marie Göranzon och Örjan Ramberg att dom ska vara så roliga som helst, av hänsyn till den övriga mänskligheten. För det kan vara direkt livshotande. Om pjäsen varit lite längre så vet jag folk som faktiskt hade kunnat skrattat ihjäl sej. Jag, till exempel.


Folk som säger att Dramaten är mossig och dammig har aldrig sett Marie Göranzon och Örjan Ramberg, som 80-plussare, rulla runt på en grå ryamatta i ett slags förvirrat, passionerat ormbo av sköra lårbenshalsar och trygghetslarm. Dom försöker omsöm komma till och ömsom komma upp. Jag har hört personer prata om när Margaretha Krook och Ernst-Hurgo Järegård spelade ihop. Jag tror det är något sånt här dom menade. Detta är en så hög grad av sofistikerad komedi att man har tur om man nånsin får se nåt liknande igen. Det här är punk. Det här är anarki, det här är total, underbar respektlöshet inför den dammiga konstformen många förväntar sej att se när dom kommer till Dramaten.
Modern Marie Göranzon
Kurt Svalsjö Örjan Ramberg
Dottern Lil TerseliusFöreståndaren Lena Nilsson
Git Basia Frydman
Nisse Lars Amble
Regi Marie-Louise Ekman
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman /Jan Lundberg
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Barbro Forsgårdh

Urpremiär 18 januari 2014, Lilla scenen.



Texttolkade föreställningar lör 1/3, ons 19/3, och tors 27/3.
Gratis genrep. Hittills har Scenkonsten 2014 kostat mej 1250+0=1250:-

Om du gillade det här kanske du gillar:

UT

"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "

Låter det intressant? Här är resten: 



http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html



"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för."

Låter det intressant? Här är resten: 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar