Jag måste öppna med att säga att jag inte alls hatar barn. Jag är kanske ingen Maria Von Trapp, men jag är heller ingen Scrooge. Jag kan ha svårt för vissa barn, men alla kan ju inte älska alla här i världen?
Jag hatar småbarnsföräldrar. Inte alla, långtifrån alla, inte dom flesta, men det finns några stycken, och dom verkligen hatar jag. Dom där som försöker leva livet som om det här med att plötsligt få barn inte har någon som helst påverkan på deras livsstil. Dom som släpar med sej spädbarn in på teaterföreställningar, eller friskis och svettispass. Eller krogen. Dom gör det inte för barnets skull, eller hur?
Och dom som låter hela deras kaosartade liv fullkomligt brisera över sin omgivning. Dom där som låter sina barn leka hela havet stormar i varje restaurang dom besöker. Dom där som betraktar barnavdelning på Stadsmissionen som en lekstuga. Dom där som inte längre hör sina barn och inte kan förstå att deras skrikande kan störa. Dom där som tycker att deras barn har varje rätt att bete sej precis som dom vill.
Dom småbarnsföräldrarna.
Och jag kanske ska förklara att jag är en snart 50-årig singelgubbe som aldrig ens haft ett husdjur och som gillar när det är lugnt och tyst.
Så jag var lite nervös när jag bestämde mej för att gå på Filharmonins dag på Stockholms konserthus i årets första och förhoppningsvis sista, snökaos. För även om det inte stod uttalat så var det underförstått att detta var en tillställning mycket för barnen.
Någon kanske har sagt det, eller i alla fall borde någon säga det: att det är en gudagåva att bli överbevisad. Eller för oss ateister: Det är en gåva att bli överbevisad. Och om ingen har sagt det förut, kom ihåg att det var här ni läste det först, av mej: Det är en gåva att bli överbevisad. Eller borde man säga present? Eller ynnest? Det är en ynnest att bli överbevisad?
Det är det. Man har en fördom, och så visar det sej att den är fel, och man lär sej nåt och blir som följd en bättre, klokare människa.
För dom här småbarnsföräldrarna var fantastiska. Jag vet att om jag, när jag var fyra-fem-sex år gammal, hade blivit tvingad att sitta still och lyssna på en filharmonisk konsert, då hade jag fått ett sånt utbrott att konserthuset fundament fått strukturala förskjutningar.
Visst, det var lite skrik och lite ståhej, och det kändes lite konstigt att gå fram till en urinoar omgiven av en massa småflickor som väntade medan deras pappor kissade, men ni som inte var där, ni missade nåt. Jag undrar om klassisk musik skapar bra föräldrar eller om bra föräldrar gillar klassisk musik?
Jag kom klockan elva, och jag gick klockan fyra, och innan dess rörde jag mej knappt ur fläcken. Jag satt fantastiskt bra, mitt i stora salen, bakom en stol sponsrad av Varuhuset Pub. Jag vet inte vem som sponsrat min stol, jag tänkte jag skulle titta efter, och så glömde jag.
Dom började med Prokofjevs Peter och vargen, pedagogiskt berättad av Torbjörn Lillieqvist och med en inledande genomgång av hela orkestern och vad varje instrument symboliserade. Jag vet inte vad gäller dom andra ungarna, men jag satt som på nålar. Nej, det låter obekvämt: jag satt som om jag stod upp. Jag satt som om jag stod upp längst framme vid scenkanten och ropade till dirigenten: Vad hände sen!?
Sen presenterade sej stråkkvartetten och spelade sviter ur Griegs Från Holbergs tid. Lätt och luftigt, som en papperskasse som dansar i vinden.
Organisten Ulf Norberg presenterade den stora orgeln. Här fick jag så många aha-upplevelser att jag nog måste sett ut som en fisk på torra land. 6.100 instrument indelade i 69 delar! Fatta! Jag ska gå på en orgelkonsert. Jag vet inte när, jag bara vet att jag ska. Ska! säger jag! Den mörkaste pipan är tio meter hög och känns nästan mer än den hörs.
Filharmonikerna har haft såna här öppna hus i över tjugo år, och det märks, dom kan det här: när nästa del, Rossinis Uvertyr till Wilhelm Tell spelades, hade barn fått anmäla sej till att komma upp och dirigera hela orkestern. Alfred, Leo och Matilda, tre små blonda barn blev dragna ur Lotta Bjelkeborns korg och fick komma upp på scenen, få på sej en frack och fick testa. Leo, 10 år, som ska bli dirigent, hade inga som helst problem, Matilda, 11,5 vågade testa olika tempon, eller som jag lärde mej: olika tempi. Och orädde Alfred både slog in och slog av orkestern, som om han vore en liten Mozart.
Till Strauss d.ä.:s Radetsky-marsh blev vi i publiken dirigerade i vårt handklappande. Jag älskar sånt!
Så kom träblåset. Dom verkar vara orkesterns komiker. Lite nördiga, sådär, med en torr humor, och efter att dom presenterat sina olika instument, spelade dom Mozarts Rondo alla Turca, och en superskön version av Tango Jalusi, arrangerad av en av musikerna.
I pauserna käkade jag äpplen och bantar-bars och lyssnade på mina grannar. En gubbe bakom mej förklarade allt för sin fru på ett sätt som fick mej att förstå att detta var nog första gången han var på Konserthuset. Det lät lite som om det var första gången han var utanför dörren, faktiskt.
Brasset är orkesterns bad boys, men allt är förstås relativt. Vi pratar Filharmonikerna här, inte Rolling Stones. Trumpeterna känns högtidliga, och trombonerna sorgsna, som på en begravning. Vi fick höra Sibelius förspel och Anton Bruckners tantum ergo nr. 6
När hela orkestern bjöd på Berlioz Romerska karnival och Adams Short Ride in a Fast Machine hade man lottat ut sju personer som fick komma upp på scenen och sitta i publiken. Jag var inte en av dom. Jag hade inte ens anmält mej. Jag satt väldigt bra där jag satt.
Gratis entré, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 855+0=855:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar