tisdag 14 januari 2014

MÄSTAREN OCH MARGARITA, av Mikhail Bulgakov, i regi av Stefan Metz, Översättning av romanen Lars-Erik Blomqvist, Scenografi Alex Tarragüel Rubio, Kostym Kajsa Larsson, Ljus Ellen Ruge, Magikonsult Gaston, Rörelseinstruktör Fefe Deijfen, Peruk och mask Lena Strandmark, Johan Lundström, med Elin Klinga, Jennie Silfverhjelm, Hans Klinga, Filip Alexanderson, Johan Holmberg, Thomas Nystedt, Zardasht Rad, Per Sandberg, Andreas Rothlin Svensson, Per Svensson, Rikard Svensson, Ester Uddén, Camilo González Arré, Moa Lichtenstein, Sandro Skagerberg, Tyra Wigg, på Dramaten, föreställning 11 2014, recension


1930-talet i Moskva. Det är nånting på gång. Nånting otäckt, övernaturligt och otroligt vackert. Sinnessjukhusen svämmar över av personer med otroliga historier, eldsvådor sprider sej i staden, och den mystiske trollkarlen Woland har med sin talande katt och sin betjänt, ex-körledaren Koroviev, flyttat in i en död mans lägenhet. 
Satan har kommit till stan.
Jag hade länge för mej att Mästaren och Margarita var skriven av Gabriel García Márquez. Antagligen för att jag tyckte - och tycker - att Margarita är ett mer spanskt än ryskt namn. Inte för jag brydde mej, på den tiden. Den intellektuella finkulturen var för mej som Kejsarens nya kläder, och jag var den lilla pojken som skrek att han, kejsaren, var naken. Men det förstås, om jag hade tittat lite närmre hade jag sett att han visst hade kläder på sej, det skulle bara ta lite tid att lära sej se dom. 
Jag såg faktiskt Mästaren och Margarita förra gången den sattes upp på Dramaten, i regi av Jurij Ljubimovs. Jag vet inte, ibland känns det som när regissörer som inte pratar svenska ska regissera på svenska så förlorar orden liksom sin viktighet, bara för att dom inte förstår dom. Jag vet inte om jag stannade hela föreställningen. Jag minns nåt om klockor, tror jag, men även om man hade hotat mej med deportering till Sibirien hade jag inte kunnat återge en tråd av handlingen. Indras dotter letar sej in, tror jag, och spökar. 
Jag köpte förresten Hundra år Ensamhet, och jag köpte Bulgakovs bok, men jag tror inte jag öppnade någon av dom. En litterör posör: been there, done that. 
Det är genrep på Dramaten, och jag tror aldrig jag har suttit så bra: längst fram i mitten. I absoluta mitten! säger jag. 
På min vänstra sida sitter en man i 70-årsåldern. Och om nån nu ser en halvsenil småknubbig gnällgubbe framför sej, så tänk tvärtom. Helt tvärtom. Okej?
Eftersom vi har gemensamma bekanta börjar vi artigt konversera, något jag verkligen brukar försöka undvika, men nu, när det gäller teater, är det inte alls lika ansträngande att bara visa vanligt hyfs. Vi pratar lite försiktigt i största allmänhet, liksom nosar på varandra. 
”Det ska säkert titta fram nån ur det där hålet”, säger han och pekar på den blå, tunna, håliga ridån, och en guldring glänser på hans finger. Men det sitter ingen kvinna bredvid honom, bara en annan ensam äldre man. 
En änkling, tänker jag. Så sorgligt. Dom brukade nog gå på teater tillsammans, och nu får han gå själv. Undrar om han ibland glömmer att hon inte är med honom och vänder sej mot henne som för att viska något, och sen inser att hon är borta? Min inbillade medömkan hindrar mej från att helt enkelt upplysa honom att han nog har fel, det ska nog inte ”titta ut” nån ur det där hålet, det är bara där för dekoration.
Men så märker jag att han säger ”Vi”, flera gånger. ”Vi läste i tidningen...”, och ”Vi tyckte...” och så småningom trillar poletten ner. Den där äldre, ensamme mannen på hans andra sida är inte så ensam. Han är ”Vi”. Pojkvän eller Make. Partner. Är det inte konstigt att jag tänker på äldre bögar som olyckliga, enamma och bittra? Och är det inte fint att han säger ”Vi” så otvungent, så naturligt, så odemonstativt, som om han bara menade just ”Vi”?
Jag pekar på ridån och säger något om molnformationer.
Det börjar, och en man som ser ut som en blandning av Rikard Wolff och killen från Bill-böckerna tittar ut genom hålet i ridån. Det där hålet som nån trodde bara var för dekoration. 
Han ser på oss, liksom överväger om vi förtjänar att få ta oss en titt. 
Vi verkar värdiga. Han drar ifrån ridån. 
Herrejösses, i alla sina dar och göta petter, Amalia, det är så vackert! Ett enormt rum, nedgånget och slitet, som ur ett förfallet renässanspalats. En kamin längst fram till höger, därbakom en byggnadsställning, delvis täckt av tyger. En teaterscen i fonden, med stolar, från oss bortvända, framför. Ett skrivbord till vänster. Över allt en slags magiskt dis eller dimma. Jag tittar och tittar och tittar, men jag lyckas inte ta in allt. 
Så börjar den, den fantastisk historien om det onda och dess motsats, om poesi och religion, om Sovjet, det övernaturliga och ändlös kärlek.
1987 hade jag en teaterupplevelse på Dramatens stora scen. Då såg jag Carl Jonas Love Almqvists Drottningens Juvelsmycke i regi av Peter Oscarsson, med Stina Ekblad, Pernilla Östergren och Sif Ruud. Jag såg den kanske fem gånger. Jag köpte boken i Dramatens shop. Jag har såna bilder av den föreställningen. Jag minns grov ekparkett över hela scenen. Jag minns svepande klänningar och jag minns en Marie Richardsson som kommer springande från längst bak på scenen, fram till scenkanten, slår ut sina armar och bara förklarar: ”Jag är så lycklig...”
Det här är lite samma sak. Redan några minuter in i handlingen, när Berlioz spårvagnsavkapade huvud rullar in på scenen, vet jag att jag måste se den här föreställningen igen. I den stora balscenen sitter jag och fundar på var jag kan köpa boken, helst på engelska. För det är en sån föreställning: mina tankar far iväg hela tiden, det är för bra, för laddat, jag hinner inte smälta, jag får kortslutning, det är som om jag hade HDMI, eller STDH, eller LCHF, eller vad det nu heter. 
FMUI: För mycket underbar information. 
Tänk en föreställning som är fylld av trolleri som hela tiden fungerar, där man hela tiden sitter och tänker: 
”Hur gjorde dom det? Hur sjutton gjorde dom det där?”
Det är vackert och otäckt, som när Harrison Ford skjuter androiden Zhora i Blade Runner, och hon döende och blödande i slow motion springer genom skyltfönster efter skyltfönster, med blodet rinnande innanför den genomskinliga regnrocken, eller som bilderna på Evelyn McHale, kvinnan som hoppade från Empire State Building, landande på en bil och blev kallad världens vackraste självmord.
Tänk  en föreställning med så bra mask och kostym att man sitter och tänker: ”Vem är det där? Vad är det där? Är det där nån eller nåt?”
I pausen hör jag någon som klagar på att dom inte fattar vem som heter vad, och jag tänker:
”Vem bryr sej om vad dom heter, vi fattar ju vilka dom är? Poeten, Läkaren, Teaterchefen, vampyren, katten, vad är väl ett namn? Kom tillbaka när ni försöker hänga med i alla jävla namnen i Tre Systrar!”
Tänk en föreställning som är så bra berättad att man sitter där och tänker: 
”Vad är det att inte förstå? Vem skulle inte förstå det här? Vad är det här att inte älska? Vem älskar inte det här?”
Tänk en föreställning där alla är så bra att man inte vill rosa nån av rädsla att då verkar risa nån annan. 
Så är det över, världen är lite mer fantastisk, och Mästaren och Margarita har äntligen fått varandra, och jag drar parallellen till min granne och hans granne, som nog har haft varandra hela tiden. Livet är fantastiskt. 
När jag fånleende börjar leta mej ut ur salongen, hör jag nån som säger sej inte riktigt ha fattat om dom var döda eller inte, och jag vill bara säga:
”Döda eller levande, det kvittar väl, dom var ju lyckliga!”
Och när jag kommer ut i Dramatens stora hall, och snurrar in mej i halsduk och yllemössa, och redan i huvudet har planerat cykelvägen till Akademibokhandeln och inköpet av ett ex av Mästaren och Margarita, då står där en svartklädd man och delar ut boken. Gratis. 


Livet är plötsligt fantastiskt.



Gratis genrep. Hittills har Scenkonsten 2014 kostat mej 1250+0=1250:-

Köp biljetter HÄR.
Läs om Dramatens uppsättning HÄR
Läs om Mästaren och Margarita HÄR.
Förlaget som gjort den fina boken jag fick hittar du HÄR.
Introduktion till Mästaren och MargaritaKom en stund innan, och få reda på lite mer. Chefdramaturg Magnus Florin introducerar kvällens föreställning och berättar om den ryske författaren Michail Bulgakov och hans legendariska roman från 1938 – nu i Niklas Rådströms dramatisering.
Fri entré (ej biljett), i mån av plats.
14 mars kl 18.30-18.50, Marmorfoajén

Om du gillade det här kanske du gillar:

DÖDSPATRULLEN:

”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken.
Örjan Ramberg tittar efter henne:
”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”
”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/dodspatrullen-av-marie-louise-ekman-i.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar