På söder, nere vid Skanstull, mellan Ringvägen och Bohusgatan, ligger en kort lite snutt till en gata som heter Rutger Fuchsgatan, uppkallad efter en militär och politiker som levde i Sverige mellan 1682 och 1753. Och på Rutger Fuchsgatan 5 ligger ett Kafé som heter Klaver. Det är ett mysigt litet kulturfik, lite i shabby-chick-stilen, som en slags blandning mellan en lanthandel och en skärgårdssommarstuga. Bröstpanel i pärlspont och golvklinkers, stora vita kannor i grov keramik och rejäla bord som verkar ha blivit ommålade flera gånger innan man till slut bestämde sej för grå färg.
Jag vet inte hur jag fick reda på att man här skulle spela Strindberg Noir. Det måste ha varit någonstans på nätet. Och jag vet inte heller hur länge jag haft datumet uppskrivet i min iCal. Några veckor bara, kanske?
Strindberg som thrillerdrama, utlovar man på teatergruppens hemsida. Det låter lite spännande. Man kommer att ge Den Starkare och Paria, båda pjäser för två skådespelare. Den starkare har jag sett några gånger, men Paria är ny för mej.
Jag köper en Earl Grey, en chokladboll, och min ostmacka är sådär gammaldags på något sätt, med klyftad tomat, gurka och rullade ostskivor och med salladen underst, och jag tänker att detta är en bra idé, det här att slå ihop två korta tvårollspjäser och sen spela dom på ett Kafé. Jag tittar mej omkring för att kolla om några av dom andra gästerna egentligen är skådisar. I ena hörnet finns en slags halvmeter hög förhöjning med ett räcke, som en brygga eller en balkong. Säkerligen är det väl där dom ska spela? Däruppe sitter en ensam tjej och skriver på en laptop. Jag bara vet att hon är fru Y. Eller är det fru X? Nej, vänta, hon ska väl vara ogift? Mademoiselle Y då. Eller X. Två män i cykelhjälmar kommer in. Den ene har en mycket speciellt mustasch och full cyklistmundering. Där har vi Herr X och Herr Y, herrarna som mördat och förfalskat.
Jag tänker att det måste vara ett ganska så slitigt jobb för en dramaturg att slå ihop två pjäser. För dom kommer väl att spelas samtidigt? Jag hoppas att dom kommer att spelas samtidigt, omlott, sådär, med en replik här och en replik där, och vi i publiken som om vi vore på tennismatch.
Så öppnas en dörr nästan där jag sitter, och det visar sej att det är därinne vi ska sitta, vi som ska på teater. Jag blir lite besviken. Cyklisterna och laptopdamen är bara vanlig publik. Publiken sitter på ett mycket ambitiöst och beständigt gradängbygge längst två av väggarna, och vinröd sammet hänger från golv till tak. Och spelrummet är inget fik, även om det står två cafébord på den lilla scenen.
Mannen som släppt in oss drar ifrån en del av sammetsgardinerna och vi ser ett fönster ut mot Rutger Fuchsgatan. Folk promenerar utanför.
En kvinna kommer in med en en papperskasse från NK. Hon bär på kopp. Koppen har inget fat. Det stör mej att koppen inte har ett fat. Den är ingen mugg. Den borde ha ett fat. Hon sätter sej vid ett bord, med ryggen mot fönstret. En annan kvinna går förbi ute på gatan. Hon tittar in. Hon verkar känna kvinnan med koppen. Hon kommer in. Pjäsen börjar. Det här är inte alls en afton av två sammanvävda pjäser, det är två pjäser efter varandra.
Den starkare är en slags monolog för två kvinnor. Den ena rollen är stum. Eller, inte stum; tyst, kanske man ska säga. En av utmaningarna, tycker jag, är hur man framställer den tysta rollen så att hon inte bara blir en skådespelerska utan repliker. Hon blir lätt pantomimig. Väljer hon att inte tala, eller är det helt enkelt så att hon inte har något att säga? Det skulle var intressant att se en föreställning där man inte ens tänker på att hon inte har talat, men det låter sej nog inte göras.
Efter en stund blir jag medveten om något. Det är bakgrundsmusiken. Det är ingen vanlig musik, den är som hämtad ur en film, en thriller. Det är mer musikaliska soundeffects. En massa Beethovens 5:e symfonier, liksom, vid varje vändpunkt, eller vid dramtiska tillfällen som för att förstärka. Bam-bam-bam-bam. Långsam blick och försiktig huvudvridning tills musiken tonat ut. Det blir väldigt tröttsamt väldigt fort. Jag antar att det måste vara väldigt frustrerande för skådisarna att ens agerande liksom ackompanjeras av effekter. Ljudet talar om för oss att detta är spännande, precis som skratt i sitcoms talar om för oss att det är roligt.
Jag är medveten om att jag kan störa mej på småsaker. Som att koppen inte har något fat. Som att kvinnorna befinner sej på ett fik som inte har några andra gäster eller personal. Att dom befinner sej i ett offentligt rum borde ha konsekvenser på deras agerande. Det talas högt. Det spankuleras. Det läggs rabarber på kringvarande bord.
När Den Starkare är över och männen gör entré i Paria blir det ännu tydligare. Paria är en pjäs om skuld. Vi befinner oss i samma miljö, det vill säga ett Kafé, eller är det inte så? Var är vi? Är vi hemma hos de två männen? Och där kläderna i Den Starkare var nutida har herrarnas kläder en definitiv släng av dåtid. Varför? Och kunde man inta ha packat lite mer i resväskan än den rekvisita man verkligen behövde, om det nu ska verka som om han ska ut och resa?
När jag sitter och tittar funderar jag över om Strindberg hade läst Sir Arthur Conan Doyle när han skrev dessa dramer, för karaktärerna är lite som Sherlock Holmes, dom är väldigt snabba i att komma till välutvecklade slutsatser. Jag förväntar mej nästan att dom ska skrika ”Elementärt, min käre Fru Y/HerrX” och peka anklagande.
Det här med ljudbilden är som ett intressant experiment som inte funkar, eller är det bara så att regissören Mikael Berg egentligen skulle vilja göra film? En film där man lägger soundtracket på efteråt, istället för som här: under pågående pjäs. Det kanske hade varit annorlunda om man haft levande ackompanjemang, men jag vet inte, det kanska är intressantare att inte alls visa oss vad vi ska känna?
Vanlig biljett 200:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1515+200=1715:-
Manus: August Strindberg
Regi: Mikael Berg
Medverkande:
Fru x - Nathalie Söderqvist
Fru y - Fatima Hammami
Herr x - Henrik Mossberg
Herr y - Anders Menzinsky
Regi: Mikael Berg
Medverkande:
Fru x - Nathalie Söderqvist
Fru y - Fatima Hammami
Herr x - Henrik Mossberg
Herr y - Anders Menzinsky
Länkblänk:
http://www.strindbergnoir.com
http://scenkonstportalen.riksteatern.se/produktion/2327
Tyckte du om det här kanske du gillar:
"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar