måndag 24 mars 2014

LARS FORSSELL PÅ STOCKHOLMS STADSBIBLIOTEK, Albin Flinkas, Fredrik Meyer, Gunnar Edander, Jonas Forssell, Susi Holmgren, på Stockholms Stadsbibliotek, föreställning 55 2014

Foto Susi Holmgren
Vi kom tidigt, men var för sej, jag och min kompis Achromotrichia. Han, som var först, hittade två utmärkta stolar nästan rakt framför scenen, kanske tio rader bak. Jag, ovetande, lyckades hittat två lediga nästan vid sidan om scenen, precis där man kommer in. 
Vi är i Rotundan på Stockholms Stadsbilbliotek, och folk fullkomlig lämlar in. Jag vet inte om det är för att dom älskar Forsell eller för att dom älskar att det är gratis, men in ska dom. Det är en halvtimme kvar tills det börjar, och alla stolar är redan tingade. Bibliotekspersonal ränner runt och ställer ut extraplatser. En provisorisk scen står uppställd precis till vänster när man kommer uppför trappan.
Achromotrichia, vi kan kalla honom Acke, iMessar:
Är upe i stora salen:)
Tagit plats?  svarar jag.
Japp.
Var?
Jag ställer mej upp. Att hitta en gråhårig man i ett hav av pensionärer är lite som att hitta en höstack i en nålfarbrik. Jag panorerar. Ingen har stället sej upp. Jag ser inga viftande armar. Jag vrider på mej och försöker att verkligen synas. Han borde se mej nu, eller hur? Jag tänker inte stå här och vifta, som nån nedra semafor.
Det finns något absurt i att två medelålderns oviftande herrar försöker hitta varandra. Lite tråkigt byråkratiskt, på nåt vis. 
Slutligen får Acke syn på mej och jag ser ett par fingrar försiktigt vinkande, lite som jag kan tänka det skulle se ut om någon värmde upp för att spela luftpiano. 
Jag hinner knappt sätta mej innan en glasögonkvinna med gladmönstrad klockad kjol går upp på scenen. Hon pratar skånska och berättar i en himla massa ord per minut om kommande evenemang. I mitt åsiktsmaskineri går hon på några minuter från Tosig Tant till Mirakulös Minneskonstnär. Hon rabblar fakta, spottar ur sej siffror och droppar datum. Så är hon färdig och försvinner, och jag och Acke hinner precis börja prata om henne, innan hon ränner förbi oss med två stora skålar godis i händerna. Inte till oss, tydligen. Vi låtsas att hon är flygvärdinna och försöker beställa lite sega råttor och polkagrisar, men hon vill inte höra på det örat. 
Det ska handla om Lars Forssell. Vi trodde det skulle handla om Lars Forssell så som Albin Flinkas och Fredrik Meyer upplever Lars Forssell, men det visar sej att dom är bara en tredjedel av kvällens Forsselltolkare. 
Godiskvinnan är plötsligt uppe på scenen, och nu är det om kvällens medverkande som all möjlig nödvändig och onödig fakta räknas upp.  Jag såg inte årets svenska melodifestival, men vad jag har förstått gjorde inte programledarna så bra ifrån sej. Vet SVT om att det finns en kvinna på Odengatan 63 som skulle passa utmärkt?
Först ut är tonsättaren Gunnar Edander. Han har en svart Mao-jacka, och tjockt grått hår i snedbenad pojkfrisyr. Hans spelålder är vad som helst mellan 50 och 70. När jag kommer hem googlar jag och blir varse att han är 72. Bra jobbat, Gunnar! Jag läser också att han gjort en himla massa teater- och filmmusik. Han berättar att när han skriver musik för skådespelare vill han att den ska vara enkel och omedelbar, och sen framför han några låtar ur Goldonis Gruffet i Chiozza, från en uppsättning från Dramaten 1973i regi av Alf Sjöberg och sångtexter av Forsell. På scenen stod bland andra Sif Ruud, Stellan Skarsgård, Hans Alfredsson och Lena Nyman. Det handlar mycket om fisk, tycker jag. 
Så är det dags för en av Forssells söner, Jonas Forssell. Han är klädd lite som jag tänker mej att Olof Buckard skulle klä sej aftonen till ära, eller om man klonat någon av Skagenmålarna. Konstnärligt välklädd. 
Han läser några dikter, berättar hur det var att tonsätta med pappa och sjunger till slut en liten visa som aldrig tidigare framförts. Eller aldrig tidigare spelats in, jag är lite osäker här. 
Jag får ett intryck att Lars Forsell var kul, hade hög åsikt om sitt skaldande, och var ett bevis på att man ibland inte ska gräva så djupt efter vad det var författaren egentligen menade. Ibland är ett rim bara ett rim. 
Så är det äntligen dags för Albin och Fredrik. Och nu kommer den där Forsell en inte så väldigt allmänbildad person som jag själv känner igen: Jag Står Här Vid Ett Torg och Snurra Min Jord. Texter som sångaren måste bita tag i, och oförglömlig musik. Det är över alldeles för fort, trots extranummer. Jag inser att jag inte har sett Albin och Fredriks Forssell-program. Inser att jag vill och måste. 
Det är något visst med talang. Jag är lite svag för den.
Det är över. 
Kvinnan, som jag efteråt får veta heta Susi Holmgren, kommer upp på scenen, delar ut blommor, och sen gör hon något väldigt imponerande. Hon har en mic i handen, och precis innan hon börjar prata slår hon två gånger med fingarna på mikrofonhuvudet, som för att testa om den är på. Väldigt bad ass. Väldigt mycket hardcore rap, eller något man förväntar sej att en hårdrockare skulle göra. Inte en stadsanställd på Stockholms Stadsbibliotek. 
Hon börjar rabbla information som om detta vore ett Poetry Slam. Folk reser sej, men vi sitter kvar. It’s not over until the White Lady says so. I mitt minne och i min fantasi går hon verkligen bärsärkargång däruppe på scenen, kickar ner stolar, rappar skiten ut informationen om kommande tillställningar här i rotundan, gestikuler, och avslutar med att dunka micken i golvet och stage dajva. 
Sorry, Forssell, kvällen var din, men jag tar också med mej minnet av en bibliotekarie. 
Vid utgången, precis innan trapporna upptäcker vi att Susi har ställt sina godiskålar. Vi tar inget. Dels för att dom nästan ser ut som en konstnärlig installation, men också för att det känns som om vi blivit bjudna på tillräckligt. 




2 kommentarer:

  1. Under läsningen av din roliga och inlevelsefulla text var det riktigt svårt att inte gapskratta högt (vilket ju inte gick för sig då jag tjänstgjorde i infodisken!). Har även visat texten för ngr kollegor, vilka skrattade så tårarna rann. P.S. Har samma kjol idag på jobbet där det just nu är ganska glest med besökare bland hyllorna. Själv skulle jag nog också helst sitta under en ek och lukta på vårblommorna. Idag när det är så varmt och soligt. Fast kanske först efter att ha lånat en bok ;-)

    SvaraRadera
  2. Haha, vad roligt att ni gillade , jag hade en riktigt trevlig kväll:)

    SvaraRadera