Detta kan möjligtvis vara en av de trevligaste kvällarna jag har haft på en teater. Gemytligt, liksom. Som allsång för unga intellektuella.
Och jag ska aldrig ställa upp i ett sånt där teveprogram där man får lite bokstäver på en tavla, och ska man gissa vilka ord det ska bli. Jag är tydligen urdålig. CMMN SNS PRJCT står det på affischen. Jag försöker inte ens få ihop det. I en värld av ADHD, STDH, LAN, och LED har jag på något sätt slutat att försöka binda ihop ord. Jag accepterar en förkortning när jag ser den, även om det inte ens är en förkortning. CMMN SNS PRJCT. CoMMoN SeNS PRoJeCT. Svårare än så var det inte. Men för svårt för att jag ens skulle se möjligheten.
Jag har cyklat ut till TUR-teatern i Kärrtorp. Killen som jobbar i kassan/kaféet är nästan som en bekant. Han jobbar i kassan/kaféet på Turteatern, Fria teatern och ibland på Teater TR3.
Som vanligt är jag tidig. Jag köper en kaffe och en macka, och slår mej ner i en av fåtöljerna framför den lilla scenen i foajén. En man och kvinna med väninnor slår sej efter en stund ner i soffan på min vänstra sida. En ung man med glasögon och gympaskor tar fåtöljen på min högra.
En muzakversion av As Time Goes by spelar, om och om igen. Först tänker man inte på det, men när man har suttit där i en halvtimme börjar man undra: spelar dom den här igen? Eller har den inte slutat? Man hör den liksom aldrig börja, eller sluta, om man inte riktigt koncentrerar sej.
Det står ett bord på scenen. Ett bord fyllt med något som ser ut som tombolavinster. Vaser, strumpbxor, en elvisp i originalförpackning, en mixer, i originalförpackning, tvål, schampo, saker som man kan hitta i soprum, och saker av värde.
Nils Poletti och Rebecca Westholm kommer upp på scenen, och dom har bara underkläder på sej. Så tar dom något från bordet, håller upp det och säger:
”Vem vill ha den här?”
Vi är lite överraskade, men armar skjuter snart i höjden:
”Jag!”
Dom ger föremålet till den person dom uppfattat var snabbast. Om det blir oavgjort delar dom upp det. En flaska vodka delas såhär: flaskan till en person och korken till en annan. Jag räcker upp handen på elvispen och får dela den med en kvinna som sitter bakom mej. Jag får visparna och hon får maskinen. Jag ger henne visparna.
När allt är utdelat sägar dom:
”Jag skulle behöva låna ett par byxor. Eller en kjol. Eller en tröja. Eller få, eller köpa, eller hyra.”
Någonting fantastiskt händer: folk börjar langa upp kläder på scenen. En del ger bort, andra hyr ut, dom flesta lånar ut. Jag blir plötsligt Chris i I Am a Camera. Jag liksom bara tittar på. Och njuter. Nils Poletti får tillbaka stumpbyxorna han delat ut, men inga byxor. Rebecca Westholm får ett par stora yogabyxor. Kvinnan i soffan på min vänstra sidan lånar ut sin väska till Nils Poletti, och han får hyra ett par gympaskor av killen med glasögon i fåtöljen på min högra sida.
Så börjar dom spela upp scener ut pjäser, eller filmer, eller böcker, och dom som gissar rätt får en lott. Om sanningen ska fram har jag glömt vad som hände när dom drog lotterna. Jag var liksom lite förtrollad. Som full. Som lite hög. Jag satt bara och myste i min fåtölj.
Det handlar om ägande, om rättigheter och om att dela med sej. Och om skulder. Allt är liksom till salu. Till och med föreställningen i sej. Publiken bjuder på rättigheterna att sätta upp föreställningen, och kontrakt skrivs, varje kväll. Regissören hade själv köpt det, på fyllan, i Köpenhamn.
Till slut är det dags att göra upp ekonomin för kvällen. Man börjar anteckna intäkter och utgifter på en stor tavla, och en förvånansvärt stor del gick till rättigheterna att spela muzakversionen av As Time Goes By.
Sen ska man bestämma vad man ska göra med överskottet. Flera förslag ropas ut, skrivs upp, och när det är dags att välja bestämmer vi att Filip, killen i kassan/kaféet, med förbundna ögon ska peka på de olika alternativen, och en kvinna från publiken stående bakom en skärm ska ropa ”stopp!”, och det Filip pekar på är vad vi gör med pengarna. Som tur är stannar hans finger på ”Make it Rain on Filip”.
När det är över köper jag en affisch från föreställningen, för att påminna mej om att man faktiskt ska försöka gissa vad förkortningar står för, speciellt om dom är väldigt enkla, och som minne av en underbar teaterkväll. Och för att TUR-teatern har väldigt snygga affischer.
Den sitter nu häftmassad på min garderobsdörr. Det är det första jag ser när jag kommer in utifrån.
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE GREEK AND ROCK THING
” Det är inte förrän en lärare kommer fram och säger att alla sökande ska följa med, och alla utom jag reser sej, som jag inser att jag varit en del av en del av en process. Hade jag vetat det hade jag tjuvlyssnat lite mer, och inte facebookat mej in i internetheten.”
Låter det intressant? Här är resten:
DADA MASISO: SWAN LAKE
”Jag skrattar högt. Det här är som Gröna Lund. Som en känslomässig Vilda Musen. Som Insane! Jag sitter inte i min stol. Jag halvstår, på väg att ramla ur! Den vansinnig energin håller i sej. Det är en fanatisk glädje som långsamt går över i någonting mörkare. Otäckare. Verkligare. ”
Låter det intressant? Här är resten:
Fribiljett, tack TUR-teatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar