Vi är här för att se premiären av Leonard Bernsteins Mass från 1971, en musikalisk mässa ursprungligen tillägnad John F. Kennedy.
Medelåldern är hög. Jag och en lång salt- och pepparhårig man - vi kan kalla honom Efraim Långstrum - är yngst. Och ingen av oss är ung.
Två smala, äldre kvinnor bakom mej vänder sej till kvinnan vid biljettbordet:
”Finns det några program?” undrar den ena.
”Eller är dom redan slut?” undrar den andra.
Ni vet det där uttrycket att glaset är halvfullt? Vi kan kalla de här damerna Halvfull Tant och Halvtom Tant.
Kvinnan vid biljettbordet säger att hon inte har några, att hon inte vet, att hon inte har fått någon information.
Jag, som trots att jag inte är vidare lång, är huvudet längre än dom flesta, har sett att man säljer program vid ett bord på köns andra sida, och vänder mej om och berättar det för Tanterna.
”Tack, tack,” säger Halvfull Tant.
”Dom tar betalt förstås,” säger Halvtom Tant.
Och under den konversationen har dom liksom lyckats tränga sej förbi och står nu framför mej. Dom har en avundsvärd teknik.
Dom börjar prata med Efraim Långstrump, som står framme vid dörren, och han berättar att hans dotter är med i föreställningen och att han var och såg genreptet kvällen innan, och att det hade gått jättebra.
”Vad roligt,” säger Halvfull Tant och skiner.
”Då får vi hoppas att det går lika bra idag,” säger Halvtom tant, olycksbådande.
”Det tror jag säkert,” säger Efraim.
”Ja-a, säkert,”ekar Halvfull Tant.
”Vi får väl se…”
Dom står nu längst fram.
Så öppnas dörrarna och vi väller in. Eller, väller och väller; jag och pappan tar täten, de andra är på efterkälken redan efter ett par steg.
Min väninna Maude vinkar åt mej från långt därframme. Hon har markerat platser på tredje bänkraden åt mej, sej och sin bästis från Operan, som kommer senare. Efraim hamnar några rader bakom. Halvfull Tant och Halvtom Tant försvinner i mängden. Jag antar att var dom än hamnar så är Halvtom Tant lite besviken, medan Halvfull Tant nog är ganska nöjd.
Detta är eftertraktade platser. En fet kvinna bakom mej har tingat en halv bänkrad och fräser åt folk att det inte finns plats, hon väntar på två väninnnor. Jag antar att dom är lika feta alla tre.
Jag och Maude artighetspratar. Jag ser mej omkring. Det är vackert härinne. Jag ser en präst som är för unga för att vara präst, tills jag inser att det bara är jag som inte längre är ung.
Väggarna i koret täcks av byggnadställningar i tre plan. Det ser ut som om man håller på och bygger om. Efter en stund kommer två vaktmästare i overall in och börjar sopa scengolvet.
Någonstan i kyrkan kan jag tänka mej att Halvtom Tant säger, högt så det ekar:
”Det är så dags att börja städa nu, när det snart ska starta…”
Jag vet inte vad Halvfull Tant svarar. Något om att man nog haft mycket att tänka på?
Så börjar en av vaktmästarna sjunga, mopp i handen, och det börjar. Lite försiktigt i början, för att inte chocka, och sen brakar det loss ordentligt.
Jag går igång på det här. Scenografiskt och kostymt finns det så många intryck att sortera att det känns som om jag fått ADHD. Barnkören har vita särkar, spetspåhäng och pipkragar. Orkestern, som klättrar upp på andra våningen, har ovareller med repdetaljer och får mej att tänka på nollningen på Tekniska högskolan. Kören som hamnar längst upp har grå särkar, vita spetspåhäng och så intressanta huvudbonader att jag önskar jag tagit med mej min kikare. Det är lite svårt att få en bra titt när dom står så högt upp. Det ser ut som origamist-modist inspirerats av Fellini och Breugel.
Kören nere på scenen är klädda i en eklekisk blandning av nutidskläder. Rosa Adidasoveraller, svarta skinnjackor, 60-talsklänningar. Tydligt och intresseant, och jag hittar hela tiden nya saker att titta på. Lite anarki med neondetaljer.
Det låter väldigt bra, men musiken är ganska svår och hamnar snart på ett omedvetet plan, som ett slags stämnings-soundtrack. Jag glömmer efter ett tag bort att man sjunger och sveps liksom med av handlingen. Det visuella tar över.
Det handlar om tro. Om tvivel och tro. Vaktmästaren kläs ut till präst, för att sen avklädas allt, innan man så återfinner tron. Det är en magisk, lekfull stämning som en blandning mellan barnkalas och hallucination.
Jag kan inte säga att jag fattade allt, men jag tror inte det är möjligt, och kanske inte ens riktigt meningen, speciellt eftersom mycket är på latin.
Det händer saker hela tiden, överallt, känns det som. Ingenting står still, allting rör sej. Det är lite som livet. Som att titta ut över Plattan vid lunchtid och försöka få någon slags ordning på alltihop: Vad håller dom på med? Vad händer där? Vad har han på huvudet. Är hon arg nu? Vart är dom på väg?
Jag känner mej lite som ett barn som ligger i vaggan och tittar upp på en sån där leksakmobil som snurrar i taket: lite förundrad, lite betagen, både utanför mej själv och väldigt närvarande.
Friblijett, tack Hanna och Oscarskyrkan. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
POOR, POOR LEAR
Jag och min kompis Dans Bitch ses alltför sällan. Han jobbar väldigt mycket, och när han väl är ledig brukar han och hans ex Jungle Red resa till Seychellerna, eller Sri Lanka, eller Madagaskar. Någonstans exotiskt och exklusivt. Dom brukar strosa runt bland ruiner eller regnskogar eller pyramider, och på kvällarna sitter dom på balkonger och dricker vin eller whisky. Och överallt dit dom reser inträffar det tsunamis eller upplopp eller vulkanutbrott eller skogsbränder, vilket gör att vi som är kvar hemma alltid blir lite oroliga, men dom är som migranta soldyrkande katter: dom har nio liv.
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/poor-poor-lear-av-nina-sallinen-and.html
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/jagkansjungahurjagvill-joel-dannerup.html
PRESTUDY HAROLD OCH MAUDE, på STDH.
”Jag blev precis igenkänd. Inte som mej själv, utan som den där mannen som bloggar om teater. Så på sätt och vis som mej själv, men ändå inte.
Vi var på STDH, i den långa, höga ljusa korridoren i byggnaden direkt till vänster när man kommer in på gården. ”Vi” är alla vi som ska se ”Harold och Maude”, en redovisning av magisterprogrammet Movit, regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst. Det är mest ungt folk, men tre äldre, lätt rörelsehindrade kvinnor, klädda mer för fågelskådning än för en kväll på teater, alla tre med ovårdade pagefrisyrer och med läsglasögon uppskjutna på hjässan, har hittat dit.”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/prestudy-harold-och-maude-av-collin.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar