GLÖM INTE BORT ATT MINNAS
En vansinnigt stilig ung man fångade min blick en dag. Han hade bar överkropp, långt hår, och något av en ung, skör Jim Morrison över sej. Eller kanske en ung Heathcliff? Hans rygg var välvd, huvudet tillbakalutat, hakan hög, och hans yppiga läppar var fuktiga och lätt åtskilda. Hans blick stirrade framåt, som död. Jag var på cykel, och han på affisch, så vi var lite som två skepp som möts i natten. Fragment, hinner jag läsa, och Kulturdirekt. Jag försöker lägga det på minnnet, men glömmer det nästan med en gång. Glömmer till och med att det var något jag skulle minnas.
Någon vecka senare, på väg till ett publikrep på Dramaten, stannar jag i en trafikstockning på Stallgatan, vid Blasieholmstorg, nånstans mellan Musikaliska och Grand Hotel. Några meter bort är samme man, samma affisch. Jag tar upp min telefon. Trafiken börjar röra sej. Jag tar ett foto. Trafiken sveper mej med sej.
Fotot finns där som en påminnelse, men den här gången glömmer jag inte.
Min kompis Malvolio Morrhår är livrädd för mej. Han erkänner dej själv. Han är livrädd för mej, när det kommer till tid. Han är livrädd att komma för sent. Jag avskyr att vänta på folk, och blir nästan sur om folk inte kommer för tidigt, även om till och med jag inser att det är en orimlig begäran. Han vet det, och han kommer i tid.
Jag står ute på Drottninggatan och väntar, biljetter i fickan och solsken i blick. Inne på Dansmuseets shop säljer dom en bok om Nils Dardel, som verkar jätteintressant, och som får mej att tänka på att jag måste gå på Moderna Museets Dardeluställning, och när jag googlar inser jag att det är för sent. Den är redan över. Merde. Jag hade ett halvår på mej, och jag sumpade chansen.
Uppifrån gatan ser jag Malvolio Morrhår komma pinnande. Han är inte sen, men det syns att han har bråttom. Så stannar han. Varför stannar han? Han tar upp sin telefon, kollar något, och skyndar vidare, lite lugnare. Jag inser att han har kollat tiden, och tänker att det är en idiotisk sak att göra. Om man är sen blir man senare, även om det bara är några sekunder, och är man tidig så är man tidig. Men det är mänskligt, och är man sen har man ett tjugotal meter på sej att hitta på en passande ursäkt.
”Jag har aldrig varit här,” säger han, när vi väl har gått in på Dansmuseet. Vi är i shoppen, och jag fingrar Dardelboken, igen, lite småsugen. Men jag får inte: jag har här förut köpt en bok om Matthew Bourne, och en annan om Rolf de Maré, och den senare är fortfarande inslagen. Jag måste hitta tid att läsa. Det känns som om jag hålligt på och bläddrat mej igen The Master and Margarita i en evighet. Och den är inte speciellt tjock.
”Har du inte?” säger jag, vilket är en idiotisk kommentar. Människan säger ju att han aldrig har varit här, så varför ifrågasätta det?
”Nej”, svara han. ”Åh, dansfilmer!” Malvolio Morrhår svischar över till samlingen och börjar studera omslagen.
”Jamen…” säger jag, för jag har precis kommit på nåt. Jag går fram till killen i kassan och frågar:
”Hinner vi med en snabbrunda därnere?”
Eftersom det är föreställningen och delar av utställningen är dansarnas backstage, och därför off limits, så är det gratis entré, och jag tar med mej Malvolio Morrhår på en snabbguidad tur ner i källaren. Jag skvätter ur mej ord som:
”Ryska baletten, Vatslav Nizjinskij, Leon Bakst, och Sergej Djagilev,” pekar till höger och vänster som en discodansare, och forsar fram genom utställningen. Jag går bet på namnet till scenografen som gjort installationen Sleeping Beauties. Nånting på K. Han gjorde den där föreställningen på Stadsteatern, jag kan hans namn! Till slut måste jag fråga en av guiderna.
”Charles Koroly.”
”Charles Koroly, jag visste det!”
Guiden ser ut som om han verkligen tror att jag visste det.
Tiden är ute. Vi måste gå upp.
Innan vi släpps in blir vi ombedda att inte gå på dansamattan. När vi kommer in inser vi att det är lite svårt att inte gå på dansmattan. Den täcker nästan hela golvet. Det står stolar uppställda på tre av de fyra sidorna. Den fjärde är en slags vit fondvägg. Bland de uppställda stolarna längst in, längst bort, ser jag att en filmfotograf har ställt upp sin kamera, och jag guidar Malvolio Morrhår dit. Om fotografen sitter där måste det ju vara en bra plats, rightie? Wrongie. Note to self: om möjligt, sitt alltid framför ljusbordet.
Vi sätter oss, och jag pekar ut ljusriggen i taket som ser ut att härstamma, man inte härstammar, från byggnadens tid som bank. Neo-jugned, liksom. Framför oss står en slags ljus-pelare. En kasettbandspelare på en stol i hörnet till vänster.
Det handlar om minnen. Inte minnen av sommarängar och barndom, jordgubbar och romanser, utan korta, fragmentariska ögonblicksminnen, såna som liksom hänger sej kvar i hjärnans vindlingar av någon okänd anledning. Sånt som man plötsligt minns att man minns. Som flashbacks efter en ordentlige fylla. Sex, eller våld? Vad hände egentligen? Är det jag som minns, eller är det du? Är detta ditt minne?
Kostymerna är konfektion, oorganiserade, förefaller hopskrapade, som något dansarna hittat rena i sina tvättkorgar, precis som det borde vara.
Dansen är våldsam, explosiv, plötslig och jag tänker på frenetiskt krälande insekter när man lyfter på en sten. På rusande, panikslagna råttor. På sånt som flyr ljuset.
Och ljuset är fantastiskt. Ljuset är den fjärde dansaren, den andre koreografen. Från projiceringar till punktpelysning, till avancerade, nästan mappingliknande ljuskällor, man glömmer inte ljuset ett ögonblick, och ljuset låter en inte glömma. Det hittar minnen, än här, än där, och målar upp en slags fragmentarisk verklighet, som en söndersliten dagbok.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Tack, Linnea Isaksson och Dansmuseet! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Tacksamt,
Om du gillade det här kanske du gillar:
”Ursäkta att det dröjer, men vi väntar på barnen,” säger kvinna, högt och tydligt. Hon talar till oss, vi som väntar på att få gå in, utanför salen.
Barnen? tänker jag. Barnen!? Är detta en barnföreställning, eller väntar dom på barn som ska statera i föreställningen?
Det går en stund, och inget händer.
”Är det någon från Högelundaskolan här?” ropar så en annan tant. Eller vad det nu var skolan hette. ”Ingen från Högelundaskolan?”
Ingen från Högelundaskolan.
En kvinna framför mej, som tydligen stod på väntelistan, ger upp, och går. Jag får en känsla av att hon tycker hon är viktigare än någon som ska behöva stå och vänta. Jag är inte vidare viktigt, har all tid i världen, och står kvar. Tid går. Jag tjuvlyssnar på folk som talar, och förundras lite över saker som folk talar om, och plötsligt ropar den Tant nummer ett:
”Barnen är här, barnen är här!!!”Låter det intressant? Här är resten:
CONNECTION, PLEASE, av och med Ana Stanišić, Mimskådespeleriutbildningen på STDH
"Det här är en ganska rolig idé. Redan ute i foajén blir vi hämtade av Max, som önskar oss välkomna till den här guidade turen av FM-Cube360™, en maskin som sänder ut all världens mediaflöde. Vi får titta, men vi får inte röra. Det är livsfarligt. Vi släppt in i ett tomt rum. Tomt såhär som på Bob, som står i ett hörn och bidrar med ljudeffekter. Max går runt i rummet, duckar för saker som inte finns, vänder runt hörn som inte syns, vrider på knappar och rattar som bara hon ser. Max och Bob är klädda i Steam Punk-inspirerade kläder, och även om vi inte ser något av den verklighet dom lever i får vi en klar bild av hur den ser ut."
Låter det intressant? Här är resten:
”Nobody puts baby in the corner!” Och försökte lyfta Aloe-Vera."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar