HOW DO YOU SAY DEEGORGEOUS?
”Vad är det med Weill och Brecht och alla dessa låtar med namnet på exotiska platser i sångtitlarna?” undrar jag, när jag irrar runt mellan maskinerna på gymmet, drar i handtag och sliter i snören. Bara i musikalen jag nu lyssnar på, Happy End, ingår det tre stycken: Bilbao Song, The Mandalay Song och Surabaya Johnny.
Var det ett sätt att få folk att minnas dom: att ge dom ett ovanligt ord att komma ihåg - tänk på alla ABBAs tidiga låtar, som Chiquita, Fernando, Waterloo eller Cassandra - eller var det ett sätt att visa att samma saker händer över hela världen, eller tvärtom; att det som händer, händer inte här, utan långt, långt bort?
För övrigt känner jag mej inte vidare hoppfull när jag lyssnar igenom musikalen. Storyn är banal, på gränsen till något skapat av en tonårig moralens väktare med ett gangsterkomplex, och musiken, med några rejäla undantag, är ganska lättglömd. Det känns lite otroligt att detta var musikalen de skrev efter Tolvskillingsoperan. Den känns hafsig och ihoprafsad, som om dom haft en deadline och slängt in lite låtar som dom haft liggande i en trunk.
Trots det kommer jag flera gånger på mej själv med att nynna Bilbao Song under min cykeltur från gymmet och in till city, speciellt den där biten med texten som Bill inte kommer ihåg. Jag nynnar den när jag står och knappar in mina val i biljettmaskinen vid kassorna, och jag nynnar den när jag sen skyndar över Plattan till Ica för att köpa en efter-gymmet-risifrutti.
Jag hade tänkt vänta med att se Kulturhusets Stadsteaterns uppsättning, men så såg jag att det fanns en massa lediga platser till kvällens föreställning, och räknade kallt med att jag skulle lyckas få en sista minuten-biljett.
När jag kommer ner till foajén vid Klarascenerna möts jag av ett litet prideparty. Kvällens skådisar - i drag - håller på och dekorerar lokalen, sätter upp affischer som välkomnar oss till Club Halleluja, och man spänner upp glitterdraperier. En discjockey vänder plattor och man dansar och minglar. Jag känner mej lite fel i min tenson och mina ecco-pjuck. Och det tar lite emot att packa upp min mellis. Jag ställer mej på behörigt avstånd och skopar in mitt syltris. Köper en kaffe. Ler på distans, distanserande.
En gång, för länge sen, när jag kom in på NK, möttes jag av ett sambatåg. Med skinkorna dallrande i inte mycket mer än nätstrumpor, med plymer på glittrande ställningar, och behåar som mer förhöjde än förteg, dansade kvinnor omkring till höftvicksvänligt tempo, som epileptiska påfåglar, och bjöd upp till dans nere vid ljusgården. Jag ville, men ville inte. Jag kunde, men kunde inte.
Jag är likadan när nån börjar dansa på en fest i ett vardagsrum. Jag står still. Står bredvid. Står och glor.
Jag känner på samma sätt nu, i foajén. Tråkig. Bredvid. Inte riktigt med. Lika rädd att delta som om någon gått runt med en mick och bett folk sjunga något av Bellman.
Inne i salongen råder kaos. Nån springer omkring med en flamingo, andra byter kläder. Vid en öppen scenlucka sitter discjockeyn på vakt så att ingen drattar ner i hålet. Alla är, mer eller mindre, i drag.
Detta handlar om den undre värld som visas upp i Jennie Livningstons dokumentärfilm Paris Is Burning, om 60-talets voguing, en dans som uppstod i Harlem Ballrooms, där LGBT-dansare började posera/dansa inspirerade av dåtidens modellers poser i tidningen Vogue. Ofta utkastade hemifrån på grund av sexuell läggning flyttade dom ihop och skapade så kallade Houses, ett slag queerkollektiv.
Skådespelarna spelar alltså vogue-dansare, medlemmar av en och samma familj, ett House, som ikväll framför en musikal.
Jag tänker på Peter Weiss pjäs Mordet på Marat, där de intagna på ett mentalsjukhus under ledning av markis de Sade sätter upp en pjäs om mordet på den franske revolutionären Jean Paul Marat. Men här är det istället House of Halleluja som sätter upp Happy End. Det är skitit och glamoröst, som botten på en make-up-väska.
Det handlar om Chicago i början av seklet. Dom vanliga smågangsterna, och om frälsningsarmén. Har du sett Guys and Dolls kommer du att känna igen dej. Mycket väl. Frälsningaméflicka kär i gangster, gangster kär i frälsningsarméflicka. Mannen utan minne. Kvinnan i grått. Om hon ber dej om eld till sin cigg är det kört: du är död om några timmar.
Musikalen floppade vid uruppförande i Berlin 1929, där den bara spelade sju föreställningar, och när den sattes upp på Broadway 1977 gick den bara 75 föreställningar, men trots det nominerades den för bästa musikal, bästa story, och bästa musik. Kategorierna vanns samtliga av musikalen Annie, som det året kammade hem sammanlagt 14 Tonys, och förlorade fem.
Min tankar snurrar plötsligt iväg, i den allmänna röran, och jag fantiserar om att regissören legat sjukskriven, eller värre, under hela repperioden, och att skådisarna själva har beslutat sej för att försöka sno ihop pjäsen, men genom att ge sin syn på det hela. För det är så anarkistiskt, så respektlöst, som en grupp transor spelade levande charader efter några shotsbrickor. Ingen tittar, alla deltar.
Jag önskar att alla hade varit lika respektlösa inför sina karaktärer som de som spelar frälsningsarmésoldater. De försvarar inte sina roller en sekund, utan driver helt öppet med vad dom själva uppfattar som skenheliga moralister. Vad kunde inte ha hänt om man gjort samma sak med de kriminella? Och kärlekshistorien?
För det är svårt för kärleksparet. Dom tillåts inte gå ur sina roller och kommentera sej själva, vilket gör att dom på något konstigt sätt blir heteronormativa konformister. Kärleken blommar mellan en kvinna och en man, även om båda är biologiska män.
Och jag hade hoppats att man angripit musiken på samma sätt som man angripit kostymerna, scenografin och till viss del de övriga rollerna. Slutet på 80-talet och början på 90-talet var liksom min tid. Tiden innan Spice Girls, innan Internet, och innan vi sålde ut allmännyttan. Den där tiden när vi hade framtidstro. Eller var det bara jag?
Blackbox med Ride On Time, Yazz med The Only Was Is Up, Dead or Alive, det mesta av Stock, Aitken and Waterman. Housemusik och smileygubbar överallt. Neon. Fuskpäls. Gympadojjor, halskedjor. Adidas.
Jag satt uppe en hel natt för att än en gång kunna se George Michaels Too Funky på MTV. Linda Evangelista was da shit!
Man rusade fram till discjockeyn och önskade Neneh Cherrys Buffalo Stance, och sen discodansade jag och min kompis mr. Fors tills man kunde vrida ur våra t-shirtar. Det fanns sånger som var obligatoriska dansgolvsmagneter. Inte för att man måste, utan för att det helt enkelt inte gick att låta bli, att sitta still. Den sista låten som kunde få upp mej på dansgolvet var KLFs Justified and Ancient, och den kom 1991. Jag har dansat sen dess, men inte nykter, om man inte räknar passen på Friskis.
Här framförs låtarna som om housekulturen aldrig hade hänt. Som om tiden stått still. Jag sitter och funderar hur ett housepiano, en tamburin, en trummaskin eller en samplad skrik-kärring hade kunnat göra detta till något oförglömligt, istället för något som ganska mycket påminner om Hedwig and the Angry Inch. Och jag menar inte det som en komplimang. Det är inte dåligt, det är bara inte lysande. Det är ganska otänkbart att någon som voguedansar skulle välja att framföra, eller ens lyssna på en sång som framförs såhär.
Jag såg en gång en queer teatergrupp framföra Strindbergs Mäster Olof, då kallad Maestro Hola!, med en Tom of Finland-inspirerad Olof som sjöng spanska chansoner, en svart ängel i drag som berättaren, och en Kristina stylad som Lana Turner i Postmannen ringer alltid två gånger. Detta är något ditåt. Underbart respektlöst. Bara inte tillräckligt respektlöst.
Men jag har vansinnig roligt. Om nu det gudomliga ligger i detaljerna så har jag det himmelsk, för det är snarare trots än på grund av historien som jag har det så trevligt. Detta är teater för den lättuttråkade, eller ADHD on ice.
Här finns inget fokus. Varje gång någon går fram till mikrofonerna för att på Brechtianskt sätt framför en sång, finns det så mycket att titta på att sången och sångaren bara blir ett slags soundtrack. När till exempel en skådespelare går fram och börjar framföra musikalens hit, Surabaya Johnny, är jag helt förtrollad av hur skådisen som spelar den handspritsstänkande manlige frälsningssoldaten Hannibal, har klätt om till drag och står, längst bak på scenen, reflekterad i den stora spegelväggen, och mimar till sången. Och har man än gång sett Per Öhagen sim-dansa till Sjömännens Tango, då glömmer man det inte.
Jag kan knappt vänta på vad House Of Halleluja ska göra härnäst. En Midsommarnattsdröm? Något av Molière? Eller Ayckbourne? Salome? Pratar vi musikaler så kan jag tänka mej My Fair Lady, eller kanske Askungen?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Sista Minutenbiljett 175:-, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Låter det intressant? Här är resten:
THE TENTH MUSE, av Sigge Modigh på Dansmuseet:
"Jag har satt mej själv på en bibliofil diet. Viljan att läsa är större än själva tiden att göra det, och resultaten är ett hem där böcker liksom svämmar över. Som När ska jag ha tid att läsa boken om Judiska Bröllop, eller boken om Margot Fonteyn, eller den där om hur man lär sej uppskatta konst.
Detta är vad jag försöker intala mej själv när jag står inne på dansmuseets shop och fingrar på alla böcker. Det finns inte många jag inte skulle vilja ha, men dom två senaste jag köpte här ligger fortfarande ofingrade på sideboardet i mitt sovrum. Den ena är inte ens uppackad, utan ligger där som en liten julklapp, året om. Jag vet inte varför jag fick den inslagen, men den är fin såhär. Som en liten installation."
Låter det intressant? Här är resten:
SÅNGER FÖR NORDEN av Nils Poletti på Turteatern
Det som är frustrerande med politiska kabaréer av det här slaget är att dom är onödiga, på något vis. Man predikar liksom bara för kören. Det är ju inte så att någon rasist av misstag råkat irra in här och blivit omvänd. Vi som sitter här är av en viss åsikt, en viss övertygelse, och det är därför vi har kommit: för att återigen få höra det vi redan hört.
Kontentan blir att vi som publik bara sitter och studerar hur bra dom framför sånt man redan är övertygad om. Lite som ett Apple-konvent, kan jag tänka mej. Eller ett möte för en av One Directions fan-clubbar.
Det måste vara väldigt frustrerande för någon som vill provocera fram något, att förvänta sej motstånd, och istället mötas av ett gäng nickedockor.
Låter det intressant? Här är resten:
ETT ÅR AV MAGISKT TÄNKANDE, på Dramaten.
Jag har köpt en liten kaka, en Black Russian. Det är ett rullat flarn, fyllt med en slags kompakt chokladröra, väldigt god, och vi vitsar en del om kakans namn:
”Är det här första gången du testar en Black Russian?”
”Jag har aldrig förr tagit en Black Russian i min mun.”
”Är jag kladdig i ansiktet? Det är nog resterna av en Black Russian jag kalasade på för en stund sen.”
”Den var förvånansvärt liten för att vara en Black Russian, men den var inte alls så mjuk som jag trodde innan jag stoppade den i munnen.”
Sånt som man skämtar om när man misstänker att man kommer att se något ganska deprimerande.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar