BROTHER, I ADVISE YOU TO THE BEST. GO ARMED.
Edmund, King Lear
Jag läste aldrig Ronja Rövardotter när den kom ut. Jag var för gammal för sånt där barnbokstjafs. När filmen kom 1984 var jag i 20-årsåldern, kunde allt om allting och satt jag mest och irriterade mej på killen som spelade Birk, kommer jag ihåg. Jag rös varje gång han försökte sej på att leverera en replik, och ”Söstra mi” blev ett slags temporärt skällsord i min bekantskapskrets. Det är ovanligt med så sopiga barnskådisar. Jag antar att ungdomsfilmer inte var Tage Danielssons grej.
För några år sedan såg jag en semi-amatöruppsättning på en camping utanför Kolmården, och plötsligt tyckte jag inte så illa om historien. Om jag minns rätt spelades den på en gammal övertäckt dansbana, eller nåt liknande. Det var en lågbudgetproduktion där man inte haft råd med avancerade sceniska lösningar, men detta gjorde på något sätt att man varit tvungen att koncentrera sej på historien. Jag har för mej att man använde små barn i rollerna som grådvärgar och rumpnissar, vilket gjorde det hela mycket charmigt.
Och för några somrar sen var jag och min kompis Patti-Li Leuk på Astrid Lindgrens Värld och kollade in deras förkortade men mycket proffsiga version av historien.
Så jag hade liksom en känsla av att jag kunde historien, när jag vadade in i den barnöverfyllda stora salongen på Kulturhuset Stadsteatern för en öppen repetition av Ronny Danielssons version av Ronja. Jag borde kanske läst boken. Jag hade ingen aning att man skulle ägna sej åt att tämja hästar eller bada i älvar. Flera gånger var jag oförstående inför vad som hände, men barnen omkring mej, trygga i sin Ronja, visste exakt vad som hände.
Föreställningen jag ser är ett publikt rep, och jag sitter så långt fram att jag kan se ringen i Birks näsa, något som majoriteten av publiken säkert missar.
Det är två dagar innan premiären, och mycket kommer att förändras. Detta är ett stort maskineri, och det är mycket som ska klaffa. Varenda liten detalj som ändras kan ha katastrofala följder om det inte är genomtänkt. Ljussättningen är inte klart, så magin är inte riktigt där, och det känns lite som om detta är en föreställning där man koncentrerar sej på logistik: Ska jag ta med mej kniven, eller ska den ligga kvar? Är det nu jag rullar in trädet? Hur långt fram kan jag gå utan att trilla ner i Helvetsgapet?
Trots detta märker jag en klar koncentration hos den tilltänkta publiken: barnen. Dom följer intresserat med i historien utan att kommentera, telefonera eller domdera, med mera. Dom älskar de bumpande Rumpnissarna, dj-tjejernas musik och den överraskande scenografin, lika farlig och inbjudande som ett hål i en vägg till en övergiven fabrik.
För att skilja sej från andra produktioner har man valt att drapera produktionen i en slags minimalistiskt Steampunk. Steampunk är en slags science-fiction-estetik hämtad ur Vilda Västern, de Viktorianska skönhetsidealen, Jugend och en slags överdekorerad industrialism. Urverk, kugghjul, korsetter, insekter, bas-tubor och valthorn. Tänk Jean-Claude Forests originalteckningar av Barbarella, Broadwayversionen av Wicked, eller filmerna Metropolis eller Brazil.
Minimalistisk? Ja, detta känns mer som en lättare version av Steampunk. En mer budgetvänlig version, för det här är dyra saker. Rullar man in ett slags mekaniskt träd förväntar man sej att det på något sätt ska röra sej, eller i alla fall förefalla att ha en funktion.
Berättelsen, om främlingsfientlighet, hemlöshet och solidariet, är mycket viktigt, speciellt i dessa dagar. Jag antar att man gjorde ett mycket medvetet val när man inte klädde familjen Borka som Ungerska Tiggare, men jag har svårt att tänka på dom på annat sätt.
 |
| Tank Girl |
Kläderna påminner mej lite om en barnvänlig version av Tank Girl, eller The Gyro Captain från Mad Maxfilmen The Road Warrior, det är mycket overaller med läderremmar och små påspända läderväskor, mycket hjälmar, svetsglasögon och läderhandskar.
 |
| The Gyro Captain |
Jag hade nog önskat att man gått lite längre i kostymerna. Speciellt vad gäller Vildvittror, Rumpnissar, Grådvärgar och De Underjordiska hade jag föredragit ett mer utbrett användande av det Viktorianska i Steampunken: krinoliner, bahytter, parasoller och knäppkängor. Och det är lite synd att man i de flesta scener valt att maskera skådespelarna som spelar de ickemänskliga väsenden, speciellt rumpnissarna. Här får de höga konformade hattar, små vita västar och masker som gör att jag tänker på en positivhalares apa, och även om barnen älskar dom, hade det varit trevligt att kunna se deras ansikten, speciellt vid Ronjas återkommande vårskrik, när två rumpnissar utför en slags rövvickande parningsdans.
Jag är också väldigt förvånad över att Vildvittrorna inte flyger. Nu verkar dom mest hålla sej mes i skymundan på bakscen, så kanske dom kommer att få en mer framträdande plats.
 |
| Visa Vad, sa du? |
Det är ett medvetet val att Ronja och Birk inte ska spela barn, och jag har lite problem med det. Det är lite för lite oskyldig vänskap och lite för mycket kärleksparet från Den Blå Lagunen. Jag tror inte för en sekund att detta börjar i något oskyldigt, utan läser med en gång in Romeos och Julias första möte. Det är inte avsky vid första blick, Rövardotter mot Borkason, utan ett ganska avancerad kärleksgnabb. Jag tror inte det kommer att gå många vinterdagar innan dom nere i nån av borgens gångar börjar leka Jag Visar Min Om Du Visar Din.
Detta är, som sagt, en jättestor apparat, och jag tror det fysiska - var man står, hur man går, hur funkar den här luftblåsaren, var är du, och hur gör vi det här? - har fått ta mycket plats under repetitionen. Jag ser liksom framför mej hur Regissör och Koreograf, likt Busby Berkeley föser runt aktörerna som en jättelik kickline, berättar vart dom ska, men inte nödvändigtvis vad dom ska göra när dom kommer fram, och den scenografiska världen, och kostymerna, är fortfarande ganska obekant, och det lilla, det mänskliga - vad är vår relation, hur möttes vi, vad tycker vi om varandra, hur långt kan jag gå innan det blir överspel och när upptäcker jag att du står där? - har kommit lite i skymundan, men det kommer nog med tiden. Nu koncentrerar man sej på att inte döda varandra, komma ihåg all text, komma in där man ska, gå ut där man måste, och försöka själv förstå vad det är man berättar. Det är flera dagar kvar till premiären.
I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja? Ronja eller Birk?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Minst En Gång i Veckan har startat en egen FaceBook-grupp, och om du vill ha lite mer koll på vad jag håller på med, få information om uppdateringar eller bara stödja mitt teatrande, så är du mer än välkommen att gå med i den.
https://www.facebook.com/minstengangiveckan
Minst En Gång i Veckan har startat en egen FaceBook-grupp, och om du vill ha lite mer koll på vad jag håller på med, få information om uppdateringar eller bara stödja mitt teatrande, så är du mer än välkommen att gå med i den.
https://www.facebook.com/minstengangiveckan
V.D. av Stig Larsson på Kulturhuset Stadsteatern.
"I en dokumentär av Chris Hunt, om Marlene Dietrich, No Angel, från 1996, säger en av de intervjuade, angående en jämförelse med de yngre skådespelarskor hon spelade mot i Stage Fright (Jane Wyman) och Foreign Affair (Jean Arthur):
”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”
Och det känns lite på samma sätt här: Helena Bergströms V.D. sopar banan med de andra. Värdparet blir till ett slags jamande nickedockor, och ibland känns det som om vi i publiken upplever deras situation mer förnedrande än dom själva gör. Jag är inte så hemma på sport, men visst finns det en term som heter Walk Over? "
Låter det intressant? Här är resten:
HAPPY END, en andra gång, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag insåg plötsligt att föreställningen vi skulle se skulle bli föreställning nummer 209 för 2014, vilket innebär att jag - om man slår ut det på ett helt år - har sett i genomsnitt fyra föreställningar i veckan. Patti-Li frågade om det inte blir jobbigt i längden att se så mycket, men jag tycker inte det. Absolut inte. Att se föreställningar är ju ett rent nöje, men att själva rapportskrivandet - som den här - kan vara lite kämpigt, ibland kan det var lite svårt att samla tankarna och sortera intrycken, inte minst för att det ofta tar så mycket längre tid än själva föreställningen."
Låter det intressant? Här är resten:
THE WOMAN IN BLACK, ett gästspel av Teater GEST på Kulturhuset Stadsteaterns Fria Scen:
"Vi hoppade till flera gånger, ibland föll vi nästan ur våra stolar, vi skrek rakt ut, och vid tillfällen klamrade vi fast oss vid varandra, jag och Abercrombie, som två nördar i en helvetisk berg- och dalbana. Vi är vettskrämda, och med så enkla medel. Jag tänker inte avslöja någonting, eftersom jag förutsätter att du redan idag kommer att försöka skaffa biljetter, men detta är en som en dramatiserad natt där man samlats runt en brasa för att berätta spökhistorier, utan att veta att skogen, eller huset, man samlats i, är riggat med en hel del överraskningar. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/the-woman-in-black-adapterad-av-stephen.html
Håller du inte med om något jag har skrivit? Kommentera gärna här:)
SvaraRadera