And they rose with voices ringing
And I can hear them now!
The very words that they had sung
Became their last communion
On this lonely barricade at dawn
EMPTY CHAIRS AT EMPTY TABLES
Alain Albert Boublil, Herbert Kretzmer, Claude Michel Schonberg
LES MISERABLES
Det är premiär på Intiman, vid Odenplan. Slaskig snö ligger på marken, och i luften far runt något som är en slags blandning av flingor och droppar. Man har rullat ut en röd matta, och en fotograf står uppställd för att föreviga de förevigtvärda som dyker upp.
Och det här är inte vilken fånig liten premiär som helst, inte ännu en version av Cabaret, Hamlet eller Den Vilda Sardinen, detta är ett historiskt ögonblick, i alla fall för vissa: detta är ett uruppförande, en världspremiär: en teaterföreställning av den brittiska sit-comen från 80-talet: Svarte Orm.
Jag står i en portuppgång en liten bit bort och väntar på min vän Patti-Li Leuk. Han är inte sen: det är jag som är tidig. Av någon anledning hade jag fått för mej att föreställningen började 19.00, fast jag mycket väl vet att privatteater brukar börja en halvtimme senare. Men det gör ingenting, det har gett mej tid att köpa en vegetarisk tunnbrödrulle, och jag står och försöker att inte söla ner mej samtidigt som jag kollar in autografjägarna.
Japp: det står män framför teatern och väntar på kändisar, anteckningsblock och penna i handen. Dom är inte många, kanske en fyra, fem stycken, och det är inga unga killar. Medelåldern är… medelålders, skulle jag nog säga, och det finns inga kvinnor. Kanske är det här något som talar mer till den manliga befolkningen, det här jagandet, för jag antar att det mest är män som sysslar med jakt på älg, fågelskådning och Lepidopterologi, vilket är ett finare ord för att fånga fjärilar. Kvinnor jagar bara män, skulle jag kunna säga, men det är så sexistiskt att jag inte gör det.
Några av dom har kamera med sej, och tar kort, men dom verkar inte foto sej själva med sitt villebråd, som jag och storviltsjägare skulle ha gjort: se, här har jag lyckats fånga en blomsterbärande Helena Bergström, eller en kepsklädd Gunde Svan, utan dom slänger upp kameran och tar ett foto av kändisen i närbild, ensam, något man nog skulle kunna googla och ladda ner från nätet. Grejen är väl att man har tagit fotot själv, antar jag.
Jag vet inte hur dom vet vem som är någon, och vilka som inte är någon alls. De flesta människorna går förbi mej där jag står i porten, och jag lyckas gissa rätt kanske hälften av gångerna. Många av dom ser ut som vem som helst, och det är inte förrän autografjägarna går fram till dom som jag förstår att dom inte är det.
Själv är jag urdålig på sånt här: har dom bara varit med på teve och film har jag troligtvis aldrig sett dom. Jag är en teaterkille: jag är mer bekant med avgångsklassen på STDH än vad hon nu heter som var med i den där filmen som bygger på den där deckaren av han, vad han nu heter, som dog? Den tatuerade flickan? Naomi Rappaport? Och jag har aldrig sett ett avsnitt av Livet på Solsidan, eller Verkliga Människor, eller Över Bron. De gånger jag är hemma hos någon som har teve är det faktiskt reklamen mellan, och mitt i programmen, jag ser fram emot.
Och när vi ändå talar om teve: jag har faktiskt inte sett ett enda avsnitt av Svarte Orm. Jag menar, jag måste ha sett en liten snutt någonstans, någongång, tillräckligt för att veta att det inte riktigt är min grej, men jag har inte sett tillräckligt mycket för att egentligen veta vad det är det handlar om. Folk som fjantar sej i medeltidskläder och fiser, skulle jag nog säga, om jag måste säga nåt.
Inför den här premiären har jag lekt med tanken på om jag ska leta upp ett avsnitt på youtube, eller inte. Kanske, om jag känner till serien, kan det ge en ytterligare dimenstion till föreställningen, men samtidigt kanske man tjänar på att inte ha sett den, inte har något att vara jämföra med?
 |
| Sulocki, Batra och Lundqvist, eller? |
Teveserien Svarte Orm, Blackadder, hade premiär 1983 och gjordes i 24 avsnitt och tre specialprogram under fyra säsonger, fram till 1989, där varje säsong utspelade sej i olika brittiska tidsepoker: medeltiden, Elizabeth den förstas regeringsår, regencyperioden, och bland soldaterna i den västra frontens skyttegravar under första världskriget, 1917.
Det är några avsnitt ur den sista serien som man har dramatiserat på Intiman, Captain Cook, Corporal Punishment, Major Star och Goodbye, och det övergripande temat handlar om hur kapten Blackadder försöker undvika att beordras ut i fält och helst skickas hem från fronten.
Inne i Intimans foajé är trångt som i en kinesisk kycklingfarm, och vi tappar bort varandra nästan med en gång. Jag hade tänkt hänga in min parkas och min kånken, men jag är väldigt dålig på att armbåga mej fram, och det är stört omöjligt att ta sej fram till garderoben, så jag smiter upp till min plats på balkongen och stuvar in allt under min stol. Jag är ganska ensam här uppe, såhär dags.
På väg till teatern hade jag smitit in på Myrorna på Hornsgatan och hittat en biografi: Karl Gerhard, med kvickheten som vapen, av hans son Per Gerhard, och jag plockar upp den. Jag ska se Kulturhuset Stadsteaterns föreställning nästa vecka, och jag tänkte jag skulle var lite förberedd, och böjar läsa. Någon sida in i prologen lägger jag ner boken och tar mej en funderare: Det är väl om Karl Gerard Stadsteaterns föreställning handlar om? Det är väl inte Ernst Rolf? Eller är det Ernst Rolf? Nej, visst är Ökända Hästen från Troja skriven av Karl Gerhard? Eller?
Jag tänker inte så långt att jag skulle kunna bläddra i boken jag har i knäet för att hitta svar, jag bara sitter där, fast i någon slags loop: Eller? Eller? Eller?
Slutligen hittar Patti-Li mej, och bekräftar att det är en föreställning om Karl Gerhard vi ska se och så försöker vi komma på vad David Batras fru, som Patti-Li har sett nere i vimlet, heter. Anna Nånting Batra, kommer vi fram till.
Det börjar och handlar om hur Blackadder falskeligen utger sej för att vara konstnär, hur han skjuter en brevduva och blir dömd till att akubuseras, hur - i en hyllning till I Hetaste Laget - han försöker sätta upp en revy, och hur hans general faller för hans stjärna: Anton Lundqvist i drag.
 |
| Jag sa: "Jag är en man!" och han bara svarade: "Ingen är perfekt.." |
Scenografin är smått genial, och av den där typen man vill ta sej en närmare titt på. Till höger är det exteriör av skitiga skyttegravar, med stegar upp mot toppen på skyttegraven, med krigshärjade marken fullt synlig, speciellt för oss här uppe på balkong, och till vänster kan man gå in i ett slags uppbyggda rum för soldaterna. Men det är inte allt: det är en vridbar scenografi, och baksidan är generalens lyxiga högkvarter på tryggt avstånd från striderna, med öppen marmorspis, parkettgolv och utsirade trämöbler. Allt är utfört med en nästan filmiskt överflöd vad gäller detaljer. Det engelska uttrycket Set Dresser, den som klär scenografin, är så mycket mer talande än vårt svenska rekvisitör.
David Batra har den näst intill omöjliga uppgiften att försöka få oss att glömma Rowan Atkinson, men han lyckas ganska bra, kanske mest tack vare att dom är så olika: Rowan Atkinsons är en mycket fysisk skådespelare med en fantastisk mimik, och Batra, i huvudsak en standuppare, gör det smarta valet att mest fokusera på att leverera one-liners. Det är en väldigt svår roll, som gjord för orättvis jämförelse, och han är inte behjälpt av att de flesta av hans repliker är långa, utdragna tirader till liknelser av typen: Jag skulle bla-bla-bla om du så var en bla-bla-bla i en bla-bla-bla på väg till bla-bla-bla klädd i en bla-bla-bla. Den typen av repliker är svår att variera under en teaterkväll. Mycket av föreställningen vilar på hans axler. Han är navet.
 |
| Tre stand-upkillar på nya äventyr: Herr Brun, Herr Grön och Herr Gredelin. |
Henrik Hjelt och Mikael Tornving har de lite mindre tacksamma rollerna som General Melchett och kapten Darling. Tornving, som i mustasch är väldigt lik Borat, jobbar på bra, i en nedtonad, nästan underspelad, men älskvärd roll, medan Hjelt kanske skulle behöva friheten att få ta i lite: rätten att måla med dom grälla färgerna, att - åtminstone för sej själv - anse att han har huvudrollen.
Det är en mycket bra bearbetning, där man lyckas behålla det bästa ur flera avsnitt utan att det känns stympat eller stressat. Kanske hade jag önskat att man flätat intrigen lite ytterligare, man kan nästan känna när en historia tar slut och en annan tar vid.
Regin är säker, smakfull och känns nästan amerikansk i sin effektivitet, och flera av snurrövergångarna fylls av musikaliska inslag, vilket gör dom riktigt njutbara. Dom får liksom en egen identitet, lite som scenbyten i Mamma Mia, som jag upplevde som motsatsen till longörer. Kortörer?
Jag tyckte mycket om kostymerna, som mest är uniformer från första världskriget. Dom känns gedigna och som hämtade direkt ur teveserien.
Det skulle inte förvåna mej om man om några år kommer att se den här uppsättningen på en Londonscen, med inte alltför många förändringar.
I pausen sitter vi kvar. Det är så trångt därute. Över Patti-Lis axel ser jag plötsligt något besynnerligt: en medelådlerns, mycket sur medelåders blond, något korupelnt man i beige knäppt raglanrock, med en scarf lindad om halsen och med svarta läderhandskar, som bara står där och blänger. Jag viskar till Patti-Li att han ska vända sej om, vilket han gör, och vi tillbringar resen av pausen att diskutera om mannen är en av Anna Någonting Batras livvakter, häruppe för att scanna efter säkerhetsfaror, eller om han är där av precis motsatt anledning. Han ser så komiskt sur ut att vi - om vi inte visste bättre - skulle kunna tro att han ingick i underhållningen.
När andra akten börjar är han borta.
Anton Lundkvist och Kim Sulocki är på god väg att tillsammans sno hela föreställningen. Dom är pettimeterexakta och tappar inte bollen en enda gång, och har man sett dom förr så vet man att dom kommer bara att bli bättre.
 |
| Posten kommer med lunch, eller vice versa. |
Det känns som om Kim Sulocki, när han bygger en komiskt roll, går till väga på samma sätt som andra gör skapar en Kung Lear, en Arkadina eller en Blanche DuBois: Han är minutiöst. Jag får intrycker att man skulle kunna fråga honom vad hans roll åt till frukost, och han skulle kunna svara hur rollen firade sin senaset födelsedag, med vem, och vilka presenter han fick.
Anton Lundqvist, å andra sidan, är en helt annat fågel. Han är en skådis som kastar sej ut i ett slags bildliga stage-dives, och litar på att publiken fångar honom, vilket dom för det mesta gör. På ett ställe i andra akten tar han i lite för mycket i en replikleverans, spelar inte direkt över, men han är där någonstans och nosar, och han räknar med ett dundrande skratt, får bara ett måttligt, och man kan nästan se honom, mitt i handlingen, göra en u-sväng tillbaka till rätt sida om buskishäcken. Det är att ha tentaklerna ute, att känna av, att anpassa sej, att finlira.
Slutet är väldigt överraskande, av det där slaget som får dej att i salongens mörker vända dej till ditt sällskap och göra en min som skulle kunna illustrera chockad förvåning, om man lekte charader. Fast bara, visar det sej, om man som vi, inte har sett seriens sista avsnitt.
När vi cyklar hemåt, i snömodden, pratar vi om hur privatteatrarnas utbud har förändrats: för några år sen gick den nästan bara musikaler på scenerna, och om inte, så var det ofta något väldigt fluffigt och lättglömt, i många fall riktade till en publik som gärna har tagit sej en liten tår i andra benet innan dom kom.
Nu, om man tar det med en smula salt, skulle man kunna säga att på Göta Lejon går en antifascistisk musikal, på China en feministisk musikal, på Cirkus en pro-trans-homo-funktionshindrade-musikal, på Maxim en musikal om miljöförstöring, på Oscars en antirasistisk komedi och på Intiman en komedi som vänder sej mot krigets vansinne. Inte så illa pinkat av en genre som av vissa anses vara lite väl ”folklig”. På Kulturhuset Stadsteatern sätter dom till hösten upp My Fair Lady. Kanske kan man sträcka sej till att kalla den en feministiskt klassresa?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Premiärbiljett, tack Vicky Nöjesproduktion och 2Entertain! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
GÖTGATAN på Kungliga Dramaten:
"Efteråt började vi nästan gräla, inne på Mariahallen. Eller, diskutera högljutt, kanske man ska säga. Vi hade knappt kommit in, stod bland grönsakerna, han skulle ha smör och ost, jag skulle ha kaffe, bananer och tandkräm, och det gällde det här med att försöka bättra sej, komma upp sej, flytta från en stadsdel, ta sej fram, vara lite ”amerikansk”. Jag ansåg att huvudrollen Henning framställdes lite som en förlorare för att han hade ambitionen att - som Charity Hope Valentine i Sweet Charity - ta sej bort, upp, fram. Min kompis Abercrombie Clone håller inte med."
Låter det intressant? Här är resten:
RAINBOW WARRIOR med Viktor Rydbergs Gymnasium på Maxim:
"Du vet på Tony Awards, när dom har bestämt vilket som är den bästa musikalen, och alla inblandade kommer upp på scenen, och hur alltid någon säger:
”It takes a village to put on a broadway show…”
Det blir väldigt tydligt i slutet av föreställningen, när alla inblandade kommer in, med skyltar som berättar vad dom gjort: Kostym, Scenografi, Marknadsföring, Assistenter, Dokumentation, Ensemble, Smink, Dansare…
Jag undrar om det är någon på skolan som inte är inblandad?"
Låter det intressant? Här är resten:
KVINNAN I SANDEN, av Kobo Abes, på Teaterverket:
"Det småregnar när jag stiger upp ur Stadsmissionen på Hagagatan, men det gör ingenting. Jag är bara glad att det inte snöar. Dessutom är jag så nöjd med mina bokinköp: Revenge Wears Prada, en för mej helt okänd och någorlunda nyutkommen uppföljare på en av mina favvoböcker: The Devil Weras Prada. Jag vet att det är lite fånigt, men jag var så ung när den kom ut, knappt 40 år ens, eller lite mer, kanske. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar