söndag 26 april 2015

DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 53 22/4 2015

Av Simon Stephens, Efter en roman av Mark Haddon, Översättning Ulf Peter Hallberg, Regi Kjersti Horn, Scenografi och kostym Erika Magnusson, Ljus
Markus Granqvist, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Kompositör Erik Hedin, Mask Trille Hvidfeldt, med David Fukamachi Regnfors, Petronella Barker, Jakob Eklund, Gunilla Röör, Helena Af Sandeberg, Gerhard Hoberstorfer, Claire Wikholm, Sven Ahlström, Peter Gardiner.

This is a man who stumbles and falls,
But this is a man who tries.
This is a man you'll forgive and forgive
And help and protect, as long as you live.

He will not always say what you would have him say
But, now and then he'll say something wonderful.
The thoughtless things he'll do will hurt and worry you,
Then, all at once he'll do something wonderful.

He has a thousand dreams that won't come true
You know that he believes in them and that's enough for you.

You'll always go along, defend him when he's wrong
And tell him when he's strong, he is wonderful.
He'll always needs your love and so he'll get your love
A man who needs your love can be wonderful.

SOMETHING WONDERFUL
ur The King and I, 
Musik Richard Rodgers
Lyrics Oscar Hammerstein II


Jag har en personlighet, lite som tofu. Den tar smak av sin omgivning. Det är inte det att jag är mjäkig, det är bara det att ibland blir jag väldigt lätt påverkad av vissa personer. Inte i mina åsikter, utan min personlighet, mitt sätt att vara.  
En gång, när jag var en tvärhand hög, och bodde på mina morföräldrars hotell, såg jag en film om en tant som sprang upp och ner i trapporna. Det var en gammal svartvit film, men eftersom detta var innan färgteven, var alla filmer svartvita, och eftersom jag var så liten, var allt gammalt. Jag hade ingen aning om att tanten i filmen hette Katharine Hepburn, och att filmen hetter Bringing Up Baby, jag visste bara att hon sprang upp- och nerför trappor i en lång, fladdrande morgonrock, och resten av dagen var jag hon, i mormors långa morgonrock, upp- och nerför den vridna trappan mellan första och andra våningen på Hotell Vågen, Mörbylånga. 

Jag och Patti-Li Leuk skaffade biljetter till den här föreställningen, nästan så fort biljetterna släpptes, nån gång i höstas, tror jag, och sen påbörjade jag en intensiv jakt på Myrorna och Stadsmissionen efter boken, på vilken pjäsen bygger. Det tog några månader, kanske tre, innan jag kom över ett ex, och sen sköt jag upp läsandet tills det bara var några veckor innan föreställningen. 
Boken handlar om Christopher, en 15-årig kille med speciella behov. Han bor med sin pappa och sin tama råtta, går i specialskola och älskar matematik. Älskar är kanske fel ord, för han har inte den typen av känslor. Tycker om, och har en stor begåvning för, är kanske bättre ord. En natt hittar han grannens hund, dödad med en högaffel, och han bestämmer sej för att ta reda på vem mördaren är. 
Och hans mamma, förresten, är död. Eller, är hon?

Det var nära att jag hade läst ut den i en sittning. Jag var tvungen att lägga ifrån mej boken och lugna ner mej. Christopher var på väg att ta över. I flera dagar efteråt, under läsupphållet, kunde jag få flashbacks hur han skulle reagera, om han varit jag. Eller om jag varit som han. När folk trängs och buffas på grönsaksavdelningen på Ica. Kaoset på cykelbanorna vid rusningstid när alla måste först hem. En ren diskbänk. Ett välstädat badrumsskåp. När jag lär mej något nytt, som det korrekta ordet för en viss typ av fåtölj. Tanken på att jag med största säkerhet redan levt halva mitt liv. 
Men också det där som skiljer vår verklighet, hans och min. Som det där med cykeln. Som Den Enerverande Incidenten Med Cykeltrampan Mitt På Vägen:

Du vet den där känslan när du har cyklat till Stadsmissionen i Sätra, och några hundra meter därifrån går den vänstra trampan på din cykel av? Inte? Du har ingen aning hur det känns? Lyckliga du! Det tog en halvtimme att cykla dit och en och en halv timme att leda min cykel hela vägen tillbaka till Midsommarkransen, där jag lämnade in den till Tellus Cykel och Motor. Utan cykel i två dagar! Jag vet inte hur Christopher hade hanterat det. 

Dagen efter, dagen D, då vi ska se föreställningen, fortfarande cykellös, överväger jag att snöra på mej mina inlines. Man har sopat upp allt vintergrus från cykelbanorna, solen skiner, och det är inte så långt. Men det blir lite bängligt, sen, på teatern, med två stora skridskor. 
Jag bestämmer mej för att gå. Det är inte så långt. Och jag har gott om tid. I hörlurarna bubblar Theater People Podcast, och solen skiner. Det blåser nåt infernaliskt, men solen skiner. 
Någon timme senare, där jag strosar lugnt på Hornsgatan, avbryts podcastlyssnadet av Patti-Li Leks telefonsamtal:
”Visste du att föreställningen börjar klockan arton?”
Jag stannar, mitt på trottaren, ser mej omkring, som om jag gått vilse, och letade efter något bekant:
”Nej. Va? Vad är hon nu?”
”Halv.”
”Halv sex?”
”Halv sex.”
”Jag trodde det började nitton? Jag hade skrivit upp nitton?”
”Jag trodde det också, tills jag plockade fram biljetterna…”
”Fuck, fuck, fuck, okej, syns där,” svär jag, lägger på och försöker ställa in mej på den här nya förhållandet. Jag kommer inte att hinna. Om jag går. Det får bli tunnelbana. Var ligger närmsta station? Mariatorget. Wollmar Yxkullsgatan? Nej, Torkel Knutssonsgatan, vid Ica och Polishuset, mittemot Wigerdals Värld, är närmre. Har jag pengar på kortet? Kanske: annars får jag betala cash. Kommer jag att hinna? Absolut, det är bara tre stationer, inga byten, och jag kommer fram bara några hundra meter från Teatern. 
Jag undrar hur Christopher hade hanterat det?

Scenen är en stor, grå dansmatta, och fonden är en stor, tom vägg i samma färg. 
”Här kommer att projiceras,” tänker jag, ”Här kommer att projiceras järnet…” 
Den här pjäsen gör just nu succé på Broadway, och i West End, i två mycket tekniskt invecklade uppsättningar. Bildskärmar, ledgolv, rörliga scenmoduler och mycket fysisk, nästan akrobatisk, teater. Vid jämförelse framstår Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning som en elevredovisning på en kulturskola med kraftigt begränsade resurser. Och inte som Det Lilla Tåget Som Kunde, utan som Det Lilla Tåget Som Inte Riktigt Brydde Sej. Eller, Det Lilla Tåget Som Inte Hade En Tillräckligt Stor Budget.

Längst bak på scenen står ett rekvisitabord med micro, tallrikar, perukstockar. På var sida om scenen står kostymvagnar med kläder, och andra fullastade bord. Det ser ut som om man fortfarande är på repsal, och jag antar att det är meningen.

Det börjar med att skådespelaren som spelar Christopher häller ut teaterblod på scengolvet. Det ska symbolisera den dödade hunden. 
”Okej,” tänker jag,” vi ska leka en slags teaterlek. ” Jag tycker det är ett lite ovanligt grepp i en pjäs som handlar om en kille som har kraftigt begränsad fantasi, empatiska problem och inte förstår konceptet lek. Verkligheten är tillräckligt svår för honom. 

Vad som är väldigt intressant med den här uppsättningen, är det man valt att inte göra. I boken, till exempel, har huvudpersonens upplevelse av tågresan till London, och den följande tunnelbaneresan, en väldigt stor plats i historien, som en slags odyssée, något nästan omöjligt, något som Christopher efteråt är väldig stolt över att han klarade av.  
I Stadsteaterns uppsättning, där man helt strukit stora delar av dessa partier,  framstår resan som en något jobbig tunnelbanetur mellan Hornstull och Slussen, i avtagande rusningstid, och gör ingenting för vår förståelse för vad det krävs av  en person som upplever världen på ett lite annorlunda sätt, att klara något så nästintill omöjligt.

Givetvis blir jag besviken. Det är nästan ofrånkomligt. Jag tror inte någon hade kunnat göra mej helt nöjd. Jag hade förväntat mej en uppsättning där vi som publik på något sätt fick se hur en person vars verklighetsuppfattning är annorlunda, ser världen. Vad jag får se är återigen en uppvisning av hur vi ser på personer med speciella behov. 
Det är en väldigt bra dramatisering av pjäsen, även om jag absolut inte förstår vissa strykningar, vissa av val det konstnärliga teamet, men, som vanligt, på våra stora scener, är skådespelarinsatserna mycket bra.

Jag sitter och funderar på hur det här hade sett ut med Tobias Theorell vid rodret. Eller om Carolina Frände fick chansen att säga nej? Emma Bucht, kanske? Johanna Huss? Stefan Metz? Mask och kostym tycker jag om, men jag funderar på vad som hade kunnat hända med en mer erfaren scenograf, och jag tänker hur det hade kunnat bli om SUTODA hade fått ta tag i ljus och scenografi. Eller Magdalena Åberg? Sören Brunes?

Christopher, som är matteintresserad, vill och får skriva ett prov på gymnasienivå, för att sen kunna ge sej på matte på universitetsnivå.  Regissören har tyckt det passande att illustrera hans matematicerande med att låta alla på scenen framföra en dans till Europes The Final Countdown. Japp, du läste rätt. Alla, inklusive huvudpersonen, ställer sej upp och framför en undermåligt koreograferad dans, med rörelser som skulle få deltagarna av ett medelpass att storma ut från Friskis och Svettis. Det är ett så patetiskt teatergrepp att jag inte förstår om det är meningen att vi ska skratta åt de dansande, eller om vi förväntas känna någon slags vördnad. Jag kanske inte direkt skulle kalla det omdömeslöst, eller, jo, det skulle jag nog, och, som dom säger i Project Runway:
”It makes me question the taste level…”
Kulturhuset Stadsteatern är nerlusad med koreografiskt begåvade artister, både i Ronja Rövardotter och Chicago, man har till och med en huskoreograf i Kenneth Kvarnström, så det finns ingen ursäkt för det här hemmabygget. Över huvudtaget tror jag att uppsättningen hade tjänat på att ansluta en person med koreograffunktion. 
Jag undrar om regissören antingen är sådär gammal att hon tycker att The Final Countdown är en häftig låt, eller om hon är så ung att hon inte upplever den som söndertjatad, patetisk och tyngd av en massa historisk symbolik. Resultatet blir i alla fall att långt lidande, som mycket lätt kunde ha strukits och inte saknats av någon. 

Jag har också en bild av att Christopher inte tycker om att se folk i ansiktet. Han har svårt att läsa ansiktsuttryck, så han undviker det. Men föreställningens Christopher verkar inte alls ha det problemet. Jag upplever det som att han flera gånger nästan blir hängande, stirrande sin motspelare i ansiktet. 
Och ’min’ Christopher skiljer sej lite från föreställningens. Jag anser att han är en kille som vid första anblicken inte alls verkar apart, vilket är anledningen till att så  många inte verkar märka att han är lite speciellt. Han passar nästan in, liksom, och har en slags komisk charm som nästan gränsar till humor. Kanske tänker man att han är lite speciell, lite av en kuf, när man först träffar honom, men det är först efter en stund som man förstår att det nog är lite allvarligare än så. Uppsättningens Christopher är klart och tydligt en person som går i specialklass. Det blir nästan lite konstigt när folk i hans omgivning inte med en gång ser att här kommer en kille som inte är som du och jag. Han har liksom diagnos skrivet i pannan.
Det är inte skådespelarens fel. Han har fått regi. Han har fått regi av någon som tycker att The Final Countdown är en låt som passar in i det här. Punkt.

Någon, regissör, scenograf, eller maskör, har också tyckt att det varit passande att sätta på Christopher ett par glasögon, utan att tänka på att en person med så kraftiga fysiska reaktioner och utbrott med stor säkerhet hade krossat dom, och säkerligen, vid de stunder då synintrycken blivit för starka, valt att ta av dom. Själv kan jag inte komma över faktumet att han ser ut som en slags förvuxen Harry Potter, för att inte säga en nästan exakt kopia av Harold Lloyd.

Först, när jag läste att Helena af Sandberg skulle spela Christophers mamma, kände jag att hon var för ung, som typ. För fräsch, liksom. Jag tar tillbaka det. Inte att hon inte är fräsch, men att hon skulle var fel som typ. Hon är mycket bra. Sådär bra att min bild av mamman från boken liksom försvinner, och kommer i fortsättningen, i min fantasi, att se ut som Helena af Sandberg. Jag tror på henne, på hennes irritation, hennes trötthet, henne uppgivenhet, och hennes obesvarade kärlek. En ung mamma som inte riktigt var redo för en så speciell son. Som tog sej själv ur ekvationen, och drog. En slags blandning av Joanna i Kramer mot Kramer, Diana i Next to Normal och Giene Thiernay i Laura. 

Jakob Eklund och Gerhard Hoberstorfer är mycket bra som pappan och mammans älskare, men jag tror det hade kunnat bli intressantare om dom bytt roller. Det finns en underliggande våldsam bufflighet hos Eklund, som jag tror hade varit passande i den andra rollen, och en slags handlingsförlamad mjukhet hos Hoberstorfer som jag tror hade passat pappan. 

Och jag tror Claire Wikholm skulle uppskatta en utmaning. Jag tror det är dags att hon får spela något annat än Claire Wikholm, på scenen. Är det så att folk är så vördnadsfulla inför hennes persona, Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret, och allt det där, att man känner att det vore att häda att sätta på henne en grå peruk och kläder som inte verkade hämtade från en uppsättning av Hair? I en uppsättning där folk hela tiden byter kläder och peruker förblir hon hennahårad och kaftanklädd.

Detta är en föreställning som berör mej, mycket, trots många störande konstnärligt val. Berättelsen, och relationerna är mycket gripande, och jag satt flera gånger och hade en klump i halsen. Jag ser mycket fram emot nästa uppsättning. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Magnus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2610:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MILDA MAKTER, ett gästspel på Scalateatern:

"Vi är ganska många bögar och en himla massa pensionärer som har samlats här i Scalateaterns foajé. Det finns en del variabler och parametrar där olika de olika gruppernas intressen sammanfaller. Som 60-talsmusik, som Siwan, som Tunna Skivor, till exempel. Fast en del är både och, ser det ut som. 
Jag här med mina vänner Mr. Peanut och Donald Trumf, två killar som inte ofta går på teater. Till exempel var dom en gång i London och kom hem utan att sett en enda föreställning, vilket nästa är straffbart, tror jag. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/milda-makter-minnenas-resa-pa.html

FRUKTKABARÉ MED GUNNEL & GUDRUN på Klara Soppteater: 

Dom kommer genom publiken, på var sin sida, två tanter i 80-årsålderna. Den enda smal och barsk, och nästan dubbelböjd, som en salladstång, den andre stor, lång och glad, med smala ben och en himla massa vikt runt torson, den där fetman som är så farlig, du vet? 

Om du föreställer dej en inte fulls så alkoholiserad, och lite mer butch version av Angela Lansburys roll i Döden på Nilen, Salome Otterbourne, och en mer verbal variant av den gamla pruttiga tanten från Tjejen Som Visste För Mycket, så får du en uppfattning om vilka dom är.

Låter det intressant? Här är resten: 

GÖSTA BERLING SAGA på Kulturhuset Stadsteatern:

Kostymerna är medvetet bleka, förenklade empireversioner, och jag hade kanske uppskattat något lite mer teateralt i denna ganska nakna, renrakade uppsättning. Av någon anledning har kostymören tyckt det passande att förse några av dom med pälsrockar som dom fullkomligt drunknar i. Jag antar att målet var ett ge dom kraft, styrka, men många av dom påminner mej vid entre om ewokerna ur Star Wars.

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar