Text Manfred Karge, regi Gerardjan Rijnders, Ljus Andre Pronk. Kostym Fer Smidt, Ljud Rikard Borggård, Foto Joshua Walter, PR Falco Tibben & Marlies Hensen (Youththeaterbusiness) Teknik Pausl Schimmel, Producent Henk Van Riemsdijk, Poster konsept och grafisk design: Paulina Matusiak Foto Eddy Wenting, med Karina Holla.
A New Life -
What I wouldn't give
To have a new life!
One thing I have learned
As I go through life:
Nothing is for free
Along the way!
A new start -
That's the thing I need,
To give me new heart -
Half a chance in life
To find a new part,
Just a simple role
That I can play.
A NEW LIFE
ur Jekyll & Hyde
Musik
Frank Wildhorn
Sångtexter
Leslie Bricusse
Frank Wildhorn
Steve Cuden
”Har ni spelat något annat här sen I Lodjurets Timma?” frågar jag den glada kvinnan i kassan. Är det inte konstigt, att bara för att en teater heter Giljotin så förväntar man sej att personerna där ska vara radikalt revolutionära, otrevliga, humorlösa, inte ett dugg servila och ganska ordentligt otrevliga? Så är det inte alls. Det är riktigt, riktigt trevligt, och senare, när det blir lite mer publikfyllt, så är det nästan ganska kramigt.
Men nu är jag ensam i foajén, och hon har precis gett mej min biljett, en sån där liten lapp med en siffra på. Nummer 79. Inga digitala scanners eller såna där hårda pappersbiljetter med printad information.
Utanför, där jag låst fast min cykel vid gatuskylt, lyser solen.
”Nej,” svarar hon, men tillägger: ”Vi har haft en del gästspel…”
Jag blir både glad och lite ledsen. Glad att jag inte har missat en fantastisk produktion, men lite ledsen att det inte har kommit något nytt.
Eller, vänta, det var ju i höstas jag var här för Lodjuret, kanske har dom spelat den även under våren? Så kanske det är, jag tänker inte ens kolla upp det, jag tänker förutsätta att det har varit så. Teatern har inte stått tom, man har spelat något jag redan sett, och det är därför jag inte varit här på länge. Punkt slut.
Det är svårt att hitta information om den tyske dramatikern Manfred Karge, eftersom merparten av all text jag hittar på internet är på tyska. Han föddes 1938, och har arbetat om skådespelare, regissör och en inte speciellt produktiv författare, där den här pjäsen är hans första verk. Jag hittar ingen exakt datum för uruppförandet, men nån gång runt 1986 verkar vara en god gissning. Tilda Svinton slog igenom i en brittisk uppsättning, Man To Man, 1987.
Doug Wrights pjäs Jag Är Min Egen Fru, om en man som överlevde naziregimen genom att leva som kvinna, kom först 2003, alltså 16 år senare, och hade europapremiär med Björn Kjellman i den enda rollen på Stockholms Stadsteater 2004, och det är svårt att inte göra jämförelser.
Det är nästan lika svårt att hitta information om skådespelerskan Karina Holla, eftersom all text är på holländska. Men vad jag förstår är hon med i ett teaterkompani som heter Karina Holla Compagnie, och jag antar, av namnet, att det är hon själv som är überbossen där.
En black box-scen. Till vänster ett bord på vilket ligger bilder, tidningsurklipp, foton, på scenen står några stolar, och på en av dom sitter en person med neddragen mössa, svarta solglasögon och slags herrpyjamas som får mej att tänkt på de där dräkterna fångarna hade i koncentrationsläger.
Är det förresten inte snart dags att någon sätter upp Bent?
Detta är ett holländskt gästspel som spelas på engelska, vilket medför vissa problem. Skådespelarens engelska är någorlunda bra, men det är inte hennes modersmål, så för mej blir det vissa gånger lite otydligt, lite svårt att hänga med. Saker sägs, ibland, på ett sånt där sätt som saker mycket effektivt sägs på teater, i en slags bisats, i förbifarten, men ibland missar vi vad det var som sades, eller innerbörden, och då känns det som om man har förlorat en viktig del av föreställningen. Och kanske missade man inte något viktigt alls, men eftersom man inte vet, känns det som om man möjligtvis missade något viktigt.
Det bygger på en sann historia, men jag vet inte hur mycket som är sanning och vad som är dikt, med det handlar om en kvinna, Ella, som i depressionens Tyskland, efter hennes man Max’s död, övertar hans arbete som kranförare, men också hans identitet. Hon blir sin döde man, och hon lever som man under kriget, som SA-soldat, men även efter.
På många ställen där jag läst om verket beskrivs det som att Ella tvingades att överta hans jobb och hans identitet, men jag tycker det är att förringa henne. Ingen tvingade henne. Hon valde att ta över. Att säga att hon tvingades är att frånta henne ansvaret, rättigheten att välja, och erkännandet att hon faktiskt tänkte ut en plan, och genomförde den.
Skådespelerskan är trovärdig som en slags man, men det stör mej att hon lite för ofta liksom stiger ur berättelsen, och låter skådespelerskan, det privata jaget, berätta. Hennes roll, på något vis. är mer fängslande, och jag hade gärna sett honom berätta historien på egen hand. Nu blir det lite som en dockskötare som stiger in och berättar där dockan liksom inte räcker till.
Efteråt har jag en konstig känsla. Det känns som om jag inte har sett själva pjäsen, utan en presentation av den. En slags beskrivning. Nästan som delar ur en föreställning, uppvisade som ett showcase, för pressen, eller för producenter och finansiärer. Eftersom jag inte har sett pjäsen uppförd förut är det svårt att veta om detta är pjäsen, obearbetad, eller om man gjort en egen variant. Skådespelerskan är mycket bra, övertygande och underhållande, men jag kom liksom aldrig riktigt in i historien, jag lärde aldrig känna Ella.
När det slutar, med en snabb bugning från skådespelaren, för att visa att det är över, känns det som om jag missat något. Hon stod där och pratade om Snövit, och nu är det över? Vad kom vi fram till? Vad blev sagt?
Tänk dej att du ser, låt oss säga MacBeth. Du känner till handlingen, eller hur? Alla känner till den, verkar det som, och därför sätter man väldigt sällan upp en version där man bara berättar historien om MacBeth, man litar på att publiken kan själva handlingen, att den liksom berättar sej själv, så man gör istället små avstickare, placerar den i en annan tidsperiod, i en annan världsdel, eller under helt andra förutsättningar, allt för att vrida och vända på verkat för att försöka hitta något som är nytt, något som är intressant. Men för den som aldrig sett verket kan det vara lite förrädiskt. Och jag vill med detta inte säga att man inte ska experimentera med verk, försöka hitta nya infallsvinklar, det är bara det att ibland känns det som om man är mer intresserad av att vinkla än av att verkligen berätta.
I den här produktionen, på Teater Giljotin, känns det som om det är två verk på scenen. Det ena är ursprungsverket, själva pjäsen, och sen har vi Karin Hollas verk, i vad jag tror är en slags version av verket. Hon stiger ut och in ur rollen, och berättar ibland - i rollen som skådespelerska - om karaktären hon gestaltar. Jag sitter och undrar om dessa utsvävningar, dessa förtydliganden, är med i originaltexten, och det borde kanske inte spela nån roll, föreställnignen är vad den är, what you see is what you get, och allt det där, men jag kan inte låta blir att undra.
Jag har inga barn, och jag har absolut inget sug efter att bli pappa. Kanske är det annorlunda med mej, som är man, hormoner och allt det där, men det känns som om det alltid förutsätts att en kvinna som inte har några barn är en olycklig person. Misslyckad. Beklagansvärd.
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”
Eller, kanske, som att dingla en kanelbulle framför en glutenallergiker.
Kvinnan i pjäsen har av naturliga skäl inga barn, och när det på något sätt målas upp en slags personlig tragedi att hon inte har några, vrider det sej lite i mej. Jag vet att det mycket väl kan vara så att den verkliga kvinnan har sagt att hennes stora tragedi är att hon aldrig fick några barn, men i såna fall tycker jag att man kanske borde göra något mer av hennes barnlöshet i pjäsen, än att liksom bara i en liten dramatisk utsvävning kort låta henna prata om längtan efter barn.
Pjäsen har, tycker jag, också en konstig vinkling. Det förutsätts att kvinnan är olycklig för att hon liksom måste leva som man, men det sägs ingenting om att det positiva det medför, utöver ren överlevnad. Makten. Adrenalinkickarna. Att - liksom Lasse-Maja - komma undan med något så otroligt. När det är över har jag liksom fått intrycket av ett ganska tragiskt liv, men jag är inte övertygad om att det verkligen var det?
Kan det vara så att för att det är en kvinna som väljer att inte leva som kvinna så måste det vara något hon tvingas göra, något som man inte kan förstå att hon eventuellt skulle kunna välja, utan tvång, medan när en man väljer att leva som kvinna - som i Jag Är Min Egen Fru - så är det ett beslut som trots allt är taget av en man? Han är fången i fel kropp, medan hon bara klär ut sej?
Jag har flera väninnor som verkligen går igång på om någon tar dom för man, som vill vara sexuellt dubiösa, eller rent av helt och hållet bara lever för att klistra på sej en mustasch och polisonger, och börja ta för sej av livet.
Andra väninnor skulle se det som en personlig förolämpning om en man inte öppnade dörren åt dom, och att kalla dom något annat än feminin vore kätteri.
Det bara handlar om hur man vill bli uppfattad, antar jag.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teater Giljotin! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar
MATS EK & NORRDANS, på Dansens Hus:
Senare börjar två män, fortfarande i bara kalsonger, utföra en slags pas de duex, där den ene, med en mikrofon - lite som man gjort tidigare med kvinnan i Jerusalem - börjar ställa frågor till den andre, frågor som hela tiden svaras med Yes:
”Do you want to be happy?”
”Yes.”
”Do you believe in love?”
”Yes.”
”'Cause I got something to say about it, And it goes something like this”
Okej, det sista var kanske inte med, men du fattar?
Tycker du det verkar intressant? Här är resten:
DON QUIJOTE, ett genrep på Kungliga Operan:
Det konstiga med den här baletten, är att någon överhuvudtaget tyckte att detta var en bra historia att koreografera. För det känns inte som en historia som dansar. Askungen är en historia som dansar, med balen och drömmar om slott och kungarike och allt det där. De tre musketörerna är en historia som dansar. Svindlande Höjder, Iliaden, Odyséen, Candide, är historier som dansar. Men den här historien, om en gammal man som slåss mot väderkvarnar, dansar inte.
Låter det intressant? Här är resten:
MIDDAG, av Moira Buffini, med Riksteatern i Hallunda Folkets Hus:
”Är det du som är Joakim?”
”Ja?”
Han håller upp dörren, släpper förbi mej. Jag rusar in. Tegelväggar överallt, känns det som:
”Vart ska jag?”
”Ditåt!”
Jag rusar på, ser en öppen dörr, och rusar in. Nån ropar:
”Han är här nu!”
Och alla börjar applådera. Hela salongen börjar applådera. Applådera mej. Mej.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar